På det sjätte smäller det

Mina första månader som heltidssjukskriven var ren ångest. Kräkångest och väggar som trängde sej på, hela baletten. Allt var krav och tokstressande, jag var konstant fuktig i handflatorna och sov större delen av dagarna för kroppen blev utmattad av att må så dåligt. Yrsel, blodtrycksfall, kallsvett, illamående, om jag inte redan var på andra sidan av det skulle jag kanske överväga medicinering när jag ser det svart på vitt.

Jag klarade inte av att vara i närheten av där jobbet låg. Blotta namnet på tunnelbanestationen gjorde så det flimrade framför ögonen. Det var ren ironi att jag skulle skriva teorin på Vägverkskontoret i närheten av byggnaden (fattar fortfarande inte hur jag pallade att klara det med god marginal). Jag fick svettningar och hyperventilation av att mobilen ringde med okänt nummer, vilket oftast betydde någon på jobbet och i synnerhet min pundiga vikarie som jag ville slita huvudet av. Trots allt det bestämde jag mej för att träffa Chefen när jag ändå var i närheten. Slippa plågas en dag till och liksom passa på när jag ändå mådde dåligt. Jag tyckte att jag gjorde ett strålande jobb som varken kräktes, svimmade eller började gråta, men tydligen hade jag inte gjort nåt vidare intryck. En kollega har berättat att han sa att det var illa och att jag verkligen mådde as. Tja, han hade ju rätt. Och återigen blev jag imponerad och nästan lite kär för att han FÖRSTOD alldeles av sej själv. Det var jag inte bortskämd med.

Jag började blogga när jag mådde som allra sämst. För att få rätsida på allt, försöka begripa vad det var som hände, ta reda vilket registreringsnummer det var på lastbilen som precis träffat mej. Och till en viss del ge andra en insikt i hur det är att leva som utbränd. Det är alltför många som tror att det är semester att gå hemma om dagarna, när sanningen är att varje dag är en kamp att återfå det som andra tycker är ett normalt liv.

Att kliva upp ur sängen, duscha, klä på sej, äta frukost, det är inte självklart att orka det varje dag. Ofta tar det många timmar. För många aktiviteter (ett väldigt frikostigt begrepp, det innebär t ex att handla, gå till läkaren, behandling hos sjukgymnasten, att städa eller träffa en kompis) på en vecka är rena döden, och max en om dan. Hur mycket jag än försöker att inte stressa upp mej så vet jag att jag kommer landa på soffan tre dar om jag inte sansar mej och verkligen lyssnar på vad kroppen egentligen orkar.

Det är egentligen fantastiskt hur liten och svag man kan bli om man försöker ignorera sin egen kropp. Därför ska jag lyssna på den nu och gå och lägga mej, eftersom den äntligen blivit trött nu när jag fått skriva ner allt som surrade i huvudet.

På det femte gäller det

UFO-chefen har sitt namn av en anledning. Det var längesen jag kände det som om vi kom från samma planet. Faktum är nog att vi inte ens kommer från samma del av Universum, för jag begriper aldrig vad han vill eller vad han säger. Varje gång vi pratade blev vi osams fast vi menade samma sak men sa det på olika sätt. Fler än en gång tittade min rumsgranne in med stora ögon, antagligen för att se om det blivit blodvite ännu. Det är tråkigt, för han är säkert ingen dålig chef. För andra. Vi pratar bara inte samma språk. Tyvärr är han den enskilt största orsaken till att jag är sjukskriven. Jag tvivlar på att han förstår det.

Ett bra recept för utbrändhet är alldeles för stort ansvar i relation till befogenheter (som i mitt fall var obefintliga) kryddat med ickeexisterande kommunikation, eller som UFO-chefens privata favorithobby: dubbla budskap.

Jag skulle nämligen vara självgående, samtidigt som jag inte fick fatta några egna beslut.

Jajemen.

I shit you not.

Självklart var det som sagt aldrig tal om avlastning trots att jag gick på knäna i min 50%iga tillvaro. Men hur väl kan en chef som aldrig pratar med en egentligen veta om hur det är? Under ett helt år innan jag fick den första niten läste han aldrig ett enda mail jag skickade. Eftersom jag satte läskvitto på allt till slut så vet jag det. När han var på kontoret hade han aldrig tid till mina spörsmål och fick jag nån gång komma till tals med honom blev vi alltid avbrutna av Grabbarna, som förstås alltid hade mer angelägna ärenden (inbillade eller ej). Jag drog mej för att ringa, redan då hade jag telefonskräck, och det var ändå bara mobilsvar jämt så då fick det vara. Jag syntes inte, alltså fanns jag inte. Eller?

Jag fick bonus, medarbetarsamtal (läs: han pratade om hur bra jag jobbade och kom med dimmiga löften om högre tjänst med ökat ansvar som aldrig blev nån realitet eftersom han inte hade tid med att ta itu att förverkliga det), årlig löneökning och ibland ett mail där det stod "Bra jobbat" och ändå saknade jag det jag mest av allt behövt: en chef som såg mej. Som bekräftade och kom med RIKTIG feedback. Som tog besluten en chef skulle ta och tog sej an de problem som jag inte kunde lösa.

Tidigare i år, under min halvtidssjukskrivning, gjordes en liten men betydelsefull omorganisation. UFO-chefen blev förflyttad ett steg uppåt, och jag fick en ny närmsta chef. Min kollega, som jag tyckte bra om redan innan. Som jag kunde prata med, som lyssnade, förstod och framför allt gav direkt respons. Någon som tog sitt ansvar. Chefen.

Äntligen kunde jag släppa på spänningen och kliva ut ur limbo-tillvaron. Äntligen kunde jag ge mej själv det jag mest av allt behövde just då: ett komplett sammanbrott. Nu kunde jag lita på att allt skulle bli bra utan att jag själv behövde styra upp det. Min Chef skulle göra det en chef ska, och lösa det. Jag tog med glädje i hjärtat det sista steget, genom väggen och in i 100% sjukskrivning.

Nån dag ska jag berätta för Chefen att det var tack vare honom jag vågade. Han tror att det är hans fel. Men det är inte fel, det är alla rätt.

Äntligen kan jag jobba på att bli frisk.

På det fjärde ska det ske...

In i det längsta förnekade jag vad jag egentligen led av...

På den första träffen i gruppen märkte vi allihop direkt en samhörighet och att vi delade en stark gemensam värdegrund som Psykologen senare döpte till Våra Stora Hjärtan. Det var en etikett som passade, tyvärr var det också våra stora hjärtan som lurat oss i fällan. Jag kände igen mej i samtligas berättelser om hur de mådde och hur vägen ner varit, men de var ju utbrända allihop och jag hade vitaminbrist. Utbränd, det blev väl bara Viktiga Personer. Jag var ju bara en betydelselös liten kontorsråtta, en minimal kugge i maskineriet. Jag var ju bara så illa däran för att min kropp var helt nedgången.

Efteråt funderade jag i godan ro på om det verkligen var vitaminbristen, bara. För det lät ju onekligen som om jag hade samma problem som alla andra. Och på intygen stod det ju inte vitaminbrist. Doktorn hade väl också bara pratat om stress varje gång vi träffades, eller? Den där tröttheten, segheten, viljelösheten,sömnlösheten, oron, demensen, känslan av att vara avtrubbad samtidigt som känslan av att vara en mina som väntar på att nån ska kliva på den, kan det...? Men är det...?

I mitt sinne förstod jag att jag var utbränd. Kroppen kunde äntligen andas ut, för nu hade den fått fram det den ville ha sagt. I huvudet sa jag till mej själv att jag var utbränd, och jag förstod det. Men jag hade inte riktigt accepterat det.

Jag visste inte vad stress var. Rent teoretiskt kunde jag rabbla alla normala stressymptom som vilken idiot som helst, men jag visste inte hur jag reagerade. För en som alltid påstått sej inte kunna stressas var det hårt att inse att det jag kallade stress inte var samma sak som min kropp kallade stress, och att jag reagerade på helt andra triggerfaktorer än de för mej konventionella. Det som försvårade det hela ytterligare var att jag inte kunde skilja på vilka reaktioner som kom ifrån vitaminbristen och vilka som kom ifrån stressen. Många kroppsliga symptom är likadana och jag hävdade länge att jag aldrig känt fysiska varningssignaler. Nåt som när jag riktigt tänker efter är stenhårt ljug. Jag hade alla tecken, men kunde inte tolka dem.

Det är inte normalt att ligga sömnlös och tänka på jobb halva nätterna.

Det är inte normalt att inte känna några som helst känslor ens för den person man just gift sej med.

Det är heller inte normalt att få ångest av att telefonen ringer.

Det är inte normalt och verkligen inte hälsosamt att bli arg på sina kolleger eller för den delen sina vänner som ställer en enkel och vänlig fråga.

Behöver jag fortsätta?

När jag börjat varva ner insåg jag också att den där axeln jag har inte heller är normal. Man ska kunna lyfta armen över huvudet. Man ska kunna schamponera håret utan att gråta av smärta och man ska kunna klä på sej en tröja eller jacka utan att kvida. Men jag var så spänd och stel att jag fastnat i ett permanent stadium av värk, som bara blev mer eller mindre skarp. Jag hade accepterat den som normal. Det säger en hel del om hur vriden min världsuppfattning var. Det var normalt att ha ont, att vilja kräkas på jobbet och att gråta en skvätt varje dag. Att inte känna glädje inför nånting, att bara vilja vara ifred och att varje morgon var ett privat helvete. Är det inte så för alla?

Genom hela terapin kämpade jag med stora existensiella frågor samtidigt som jag försökte få kroppen att vilja leva igen. Det var, och är, stora reparationer som ska genomföras. Inte bara en trasig muskel och klämda nerver (en trevlig souvenir från min lunginflammation, btw) eller en sönderstressad hjärna, nej hela mitt liv ska bändas loss från det förbannade revet det sitter på så jag kan fortsätta ta mej framåt.

Men inte med fullt motorpådrag den här gången.

Ett, två, tre...

Alla mina tre diagnoser kom i början av det här året, diagnos Ett i januari och Två i februari. I mars var det så tur för det som slutligen fick mej på fall, Stressreaktion. Andra ord och uttryck är utbränd, gå in i väggen, utmattningssyndrom eller om man vill prata Försäkringskassespråk: F439P.

Jag hade fått och ätit medicin mot vitaminbristen i några veckor, när jag kände skillnad rent orkesmässigt. Plötsligt hade den vattenfyllda glaskupan lyfts bort och jag var med i Nuet. Det passade mej alldeles utmärkt att orka mer, så jag kunde ta igen lite av det jag låg efter med på jobbet. Gud vet att det var en stor backlog som väntade mej och det var bara att hugga i. Så jag jobbade på i min föredetta vanliga takt. Det var inte ovanligt att jag tillbringade nio timmar om dan på kontoret, lunchen borträknad. Först in, näst sist ut. (Sist var alltid min numera också sjukskrivna kollega, som jobbade dygnet runt tills jag äntligen fick styr på "henom" förra månaden. Är det något jag är stolt över här i livet så är det faktiskt det!)

Den första niten var när min UFO-chef ifrågasatte kvartalets siffror, fast han sedan länge var väl medveten om min sjukdom och att mina prestationer var lägre än normalt (Jag är en Duktig Flicka, grymt ambitiös, noggrann och högpresterande. Oj, vänta, var det mallen till utbrändhet sa du?). I trygghet långt borta på tjänsteresa i utlandet mailade han två korthuggna meningar, som fick mej att brista i gråt på mitt rum och känna att nää, nu fick det vara nog! Om han inte begrep det jag sa fick jag väl visa i handling hur dåligt jag mådde! Ett rådgivande samtal och påföljande akut besök hos företagshälsovården och min räddande ängel Doktorn. Men trots att han sa det rakt ut och skrev diagnosen på intyget förstod jag inte orden. Stressreaktion? Jag hade ju vitaminbrist! Det var ju därför jag var sjuk. Minsann. Och heltid? No can do. Men halvtid tackade jag ja till. Då kunde jag ju fortsätta jobba, så jag slapp känna stress över allt som hopade sej i min bortovaro, så som jag kände efter semestern till exempel.

Den första omgången var två veckor lång. I det längsta skrev jag faktiskt slutdatum på skylten utanför rummet, för jag trodde faktiskt att det skulle räcka med två veckor. Jag behövde ju bara vila lite (har vi hört den förut?) och sen skulle jag vara tillbaka på banan igen. Jag slutade med det när jag inte orkade förklara att sjukskrivningen blev förlängd för tjugo-tjugofem personer om dan när datumet sedan ändrades. För det magiska datumet då jag skulle återvända blev hela tiden skjutet på framtiden, i längre och längre perioder.

Vid mitt tredje återbesök hade min Personalchef talat med Doktorn om eventuell terapi, att jag kanske behövde stöd, och så kom Psykologen in i bilden. Jag jobbade fortfarande halvtid, det vill säga: jag jobbade som en jävla blådåre för att hinna med så mycket som möjligt av en 150%ig tjänst på 50%. Det var aldrig tal om att jag skulle få avlastning, nej, jag skulle Lära Mej Prioritera, med förutsättningar som ändrades från en vecka till en annan beroende på vad min UFO-chef för tillfället tyckte var viktigast. Siffrorna var ju alltid viktiga, de måste jag prioritera, fast vi måste ju faktiskt göra en forecast också samtidigt som du ska hjälpa till att svara i telefonen på felanmälan och skriva nya avtal till tre olika kunder och supporta säljarna med prislistor och få in de nya avtalen så du måste lägga in de här senast imorgon och när-sa-du-att-du-skulle-gå-idag?

Jag får faktiskt ont i magen bara av att skriva det där. Och det är ändå bara en bråkdel av det jag gjorde och kände. Allt oftare stängde jag min dörr och hoppades att ingen skulle komma för jag var tvungen att gråta lite. Att min dörr var stängd betydde aldrig att jag ville vara ifred, måste jag understryka, nä det var bara att öppna och klampa på oavsett hur mycket jag viftade att jag satt i telefonkonferens och behövde utrymmet. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde på jobbet de där månaderna. Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt rann tårarna bara och jag kunde inte stoppa det. Efter ett par gånger slutade jag vara häpen och bara lät det skvala. Bakom min stängda dörr. För säkerhets skujll vänd mot fönstret och med headsetet på, så ingen skulle se.

Första besöket hos Psykologen slutade på samma sätt. Jag gjorde slut på en förpackning näsdukar alldeles själv (hon hade stora lager så det var nog åtgång på de där pappersbitarna) och efter en timme sa hon att jag skulle kunna gå där hur många gånger som helst, och jag skulle ändå inte få den hjälpen jag behövde. Rödgråten och snyftande försökte jag förstå vad hon menade (tankeförmögenheterna var inte optimala, det är de inte än) med att gå i gruppterapi och att hon hade fyra tjejer, precis likadana som mej, som väntade på en femte för att det som kallades Fenixprojektet skulle starta. Jag var den de väntat på, jag var den Femte, den utvalda. Om jag kunde övertyga jobbet om att jag var värd de 22 ooo kronor jag isåfall skulle kosta. Gissa vad jag trodde om den saken? Jag, som var så oviktig och betydelselös...

Beslutet gick igenom efter två dagar.

Veckan efter startade Fenix.

Och jag var räddad.

Dumskalle

Jag blir så jävla ARG på mej själv!!

I flera månader har jag känt ett så otroligt sug efter leverpastej och apelsinjuice och har av nån outgrundlig anledning trott att det beror på att blodvärdet blivit sämre. Åtminstone är det det första jag förknippar med just leverpastej, som varande kvinna i vuxen ålder och därmed menstruerande. (För alla eventuella pojkar, eller flickor som inte fått detta bra tips,: det är något man rekommenderas äta regelbundet för att inte få järnbrist eller dåligt Hb eftersom man har en månatlig avblödning där man förlorar ca 1dl blod. För de som är känsliga är det för mycket. Där är kopplingen.) Apelsinjuicen hjälper kroppen att ta upp järn. Det vill säga, det är en utmärkt kombo om man har dåliga värden.

Men jag är dum i huvudet. Helt korkad. Blåst.

För när jag använde hjärnan istället och faktiskt tänkte efter, så berodde det ju inte alls på det. Och varför skulle det?! Jag har alltid haft fina värden på både järn och Hb, varför skulle det helt drastiskt ha ändrats nu?

Kroppen skriker efter leverpastej för att den behöver B12. Och den vill ha apelsinjuice för att den behöver folsyra.

Jag är så jävla dum.


Så jag satte mej i telefonkö det första jag gjorde på morgonen, för att få en remiss till ny provtagning. Nån gång i veckan ska jag sätta mej på Stora Sjukhusets provmottagning och låta nån ta mitt blod. Tyvärr är det ett fasteprov så jag hoppas att jag inte kommer bli illamående.

Hjärtebarn

Det här är mina katter. De finns till för att skämmas bort, att älskas och de ska ha det så bra som möjligt. Jag skulle aldrig kunna släppa ut dem till ett "kort men lyckligt liv i frihet", som någon påstod en gång i en debatt. Det har inte med deras pris att göra, de är helt enkelt ovärdeliga. Det är alla katter. Eller, de borde vara. För en katt i "frihet" är inte automatiskt lycklig, bor den i tätort är den dessutom snarare motsatsen.

De har alla sina behov tillgodosedda, lever sina liv i högönsklig välmåga och får nästan alltid som de vill (allt utom att äta på blommor som de mår dåligt av). Ganska ofta får de dessutom en klick leverpastej, köttfärs, kokt torsk, tonfisk och en och annan färsk skalad räka. De är nöjda och glada och aktiva, de är gosiga och pratiga och jag vågar till och med påstå att de är lyckliga.

Hur kan man tro att bli jagad av vilda djur, bilar och människor som vill en ont är ett lyckligt liv? Som dessutom ofta tar slut alldeles för tidigt, på grund av någon ovan nämnd orsak? Jag förstår verkligen inte det...

Det enda ställe en katt ska vara ute i frihet på är på landet. Där går jag med på att den är lycklig. Där är våran lilla dam alldeles ofantligt lycklig nuförtiden. Plus att hon blir bortskämd. :)

Men inte i stan. Aldrig i stan.

Kattens Dag

Halleluja! Tänk så bra att Stora Expressen hjälper oss att ta reda på vad katten säger, och rapar upp de vanligaste och mest lätt-tolkade exemplen någonsin!

Fast förresten ska jag inte bli irriterad. Alltför många skaffar sej katt utan att ha en aning om hur en katt egentligen fungerar eller kommunicerar. De har ett hus, alltså ska man ha en katt. Den behöver väl bara en matskål ändå. Vadå kattlåda? Nä usch sånt får den göra ute. Jag skiter i att vi bor i ett bostadsområde fullt med elaka ungar och djurplågare och dessutom är omringat av vägar där folk gärna kör över både en och två katter om dagen. Oj, Misse kommer inte hem buhuuuu bäst vi skaffar en ny. Cirkeln upprepas.

Eller såna som inte fattar att katter är vanedjur, som avskyr förändringar och avlivar den för att den börjar kissa utanför lådan och de inte fattar att det är en markering. Nä, det är ju bara jävelskap förstås. Eller så är dem lömsk, för vet du den började ju bitas på slutet, helt oprovocerat! Måste var nåt fel i huvet på den. Men grannen har fått en femte kull det här året så vi kan bara hämta en om vi vill ha.


Usch jag blir så matt och ledsen och förtvivlad. Det är vanliga Svenssons som tänker såhär. Och om en katt kostar en krona tassen, eller en tjuga, eller en hundralapp, då kommer det aldrig nånsin att bli bättre. "Det är ju bara en katt"... :(

Rundgång

Det är så skönt när en av medicinerna man äter tar bort effekten av den andra. Eller, utan den andra skulle jag inte stå på benen, men jag känner att den inte har så bra effekt som tidigare. Eller för den delen att en tredje medicin påverkar den förstas verkan, så att den effekten som skulle kunna ursäkta att den förstör den andras verkan inte kommer. Håhåjaja.

Saxat från fass.se *snipp snipp*:

Andra läkemedel kan ha påverkan på Glucophages effekt.
Kortison, läkemedel mot astma (av typ beta-2-stimulerare) och urindrivande medel kan höja blodsockret och kan leda till att man behöver anpassa dosen av Glucophage

.
Alltså, om man som jag då både inhalerar kortison samt vid behov Ventoline eller Bricanyl för sin astma, så får man förutom skakningar även en blodsockertopp som är precis det motsatta till vad det är meningen att Glucophage ska göra (Nåt avancerat kemiskt som alltså ska se till att hormonnivåerna balanseras så min PCO-S får nåt att bita i och kanske t o m försvinner? Om jag får ner blodsockret alltså. Jag har inte diabetes. När läkaren pratar om hur det funkar känns det som mumbo-jumbo men jag får väl lita på det).

Om man sen tittar lite längre ner så kommer man till mitt favoritstycke:

Genom sin effekt på tarmen kan Glucophage påverka upptaget av vitamin B₁₂, något som endast i undantagsfall ger problem.

Well say hello till Undantaget. Det är jag det. Jag som inte har några egna reserver, som inte tar upp tillräckligt ur maten, som inte får i mej det jag behöver om jag inte äter typ 100 ggr högre dos än en vanlig människa, det är jag som blir utan det viktigaste i mitt liv! (Ja, det är faktiskt B₁₂ för utan dem har jag inget liv. Näst efter dem kommer Darling och han får faktiskt finna sej i en andraplats)

Och jag som undrar varför jag inte blir bättre. Jag blir tröttare (kanske vintermörkret?), deppigare och initiativlös (också säkert vintermörkret), min hud har blivit så torr (men det är ju så torr luft nu på vintern), jag glömmer ord, snubblar på tungan, byter ut ord men hör det inte själv, hjärtat galopperar och slår dubbelslag och äntligen kom jag på att jag börjat upprepa samma ursäkter för mej själv som jag gjorde förra året. Att jag inte begriper bättre. Att jag inte lärt mej.

Det här är fel.
Såhär ska man inte må, utbränd eller ej.
Det har inte med vintern att göra.

Nåja, det gick iallafall fortare att begripa den här gången. De där sprutorna verkar mer och mer oundvikliga. "Intramuskulärt" betyder att de ska skjutas in långt som fan i ena skinkan.

Fabulous.

Trevliga flashbacks

Läste Husmusen idag om vackra glasskålar som jag vet att jag själv suktat efter tidigare. Det roligaste är dock att jag alltid tänker på Madonna Inn när jag ser dem. De hade riktigt tunga, vackra dricksglas (som de även sålde i souvenirbutiken), och de påminner så väldans om de där skålarna. Galet rosa, kitschiga Madonna Inn, med individuellt inredda rum, vissa galnare än andra. Vi bodde i Vouz, rummet med en rund säng och det enda som inte hade blommiga tapeter överallt. Bara i badrummet. :) Nån dag måste vi åka dit igen.

Bravo Bravia!

Jag älskar den här reklamen! Hur kan man låta bli att bli lycklig av att titta på den?

http://www.bravia-advert.com/

Flyktfågel

Vi har bott här i ungefär två år nu. Jag vet det, för att jag drömmer om att flytta härifrån.

Sammanlagt har jag har flyttat 14 gånger i mitt liv, exakt varannat år, sen jag blev medveten om min omvärld. Det är som om det är inprogrammerat i kroppen att det är dags. Para ihop det med den vansinniga vantrivsel jag har i Stora Stan (jag avskyr trängsel, folkmassor, stress och att inte ha öppna vidder och skog. Alltså allt som är raka motsatsen till Norrland) plus längtan att resa och upptäcka världen, så förstår ni hur mycket jag måste kämpa för att bo kvar nånstans alls just nu. Jag vill bo överallt och ingenstans. Bara inte här. Var detta "här" är spelar inte så stor roll, det är bara där jag råkar vara just när det slår till...

Jag vet inte om det är en längtan efter ett bättre, mer perfekt liv, eller ett försök att hitta mej själv, eller om det är en flykt från något jag inte är nöjd med.

Kanske har jag bara inte hittat hem ännu?

S/M

Det var tre veckor sen jag var till sjukgymnasten sist, och det kändes. När jag lade mej på bänken var kroppen stel som en pinne, det gick inte att slappna av. Axeln och nacken värkte och när hon gjorde uppvärmningen kändes det som om hela ryggen var täckt med blåmärken. Aj. Men det gör nytta, så det är bara att stå ut.

När jag gick därifrån var jag helt slut. Kallsvettig, darrig på benen, öm i musklerna och önskade så otroligt mycket att jag bara kunde zappa mej hem så jag slapp tunnelbanan med trängsel och knyckig körning och de ohemult kroppsfientliga, så kallade ergonomiska, sätena. Istället raglade jag suckandes till perrongen, satte Irivern på jättehög volym och tog dessutom en sväng förbi Apoteket eftersom mina livsviktiga vitaminer var på upphällningen. Sen släpade jag min plågade kropp hemåt och fick rosiga kinder och bättre humör ju fler julpyntade fönster jag såg.

Det bästa med julen är alla vackra fönster, alla ljus och värmen som strålar emot en trots vintermörkret. I helgen ska jag själv se till att få den stämningen hemma. Sen på söndag ska vi på en efterlängtad adventskonsert med efterföljande julfika hos Väninnan.

Jag längtar redan!

Ooooh

Imorgon, stor dag.

Först se till att Darling kommer till jobbet så jag får ha bilen, sen eventuellt sova lite till, beroende på hur trött jag är. Sen hämta paket med kjolen jag ska ha på julfesten, köpa årgångsglögg, ljusslinga till granen och ett par tofflor så jag slipper frysa som en idiot om dagarna (seriöst, om jag VILLE frysa skulle jag bo i skogen i ett oisolerat hus, inte i en lägenhet i Stan!) och så slänga av det hemma innan det blir lägenhetsvisning hos Syster.

Lunch på favoritrestaurangen (typ, INTE Lisa på torget, jag är ingen rich bitch) och så ett mycket välbehövt besök hos sjukgymnasten som ska få knaka så det smäller i hela kvarteret, and then.... we're off till IKEA! :D

Weee!

Nu måste jag sova så jag orkar med. Gonatt!

Mellis

När man blir sådär trött och grinig att man vill skjuta sina små pälsklingar är mellanmål en bra idé.

Leverpastej och apelsinjuice är dessutom en extra bra kombination.

Jag känner mej till och med lite nyttig när jag tittar på den här bilden.

Gott var det också.

Två jävla kattfanskap bortskänkes!!

Jag planterar inte blommor för att Nattkatten ska få ett mellanmål, men det är vad han tror! Precis när jag fixat till alla blommorna i vardagsrumsfönstret efter hans senaste framfart är han där igen och tuggar! Och när han får en tillsägelse kommer Rödfräs och backar upp honom och skäller ut MIG! Jag blir GALEN! Varför kan han inte äta kattgräs som alla normala katter? Och varför har vi förresten inte två normala katter till att börja med?!?!?!!

Kan nån begripa att vi frivilligt betalade f e m t u s e n kronor styck för de där odågorna?

Inte jag heller, inte just nu.

Sysselsättning

Okej, fler saker man kan syssla med om dagarna som sjukskriven, förutom att leka med Photoshop eller trä pärlor, är Stuff on my cat. My god, vad de har tålmodiga små kritter, de som skickat in bilder som dessa:












Det skulle aldrig funka på vår Rödfräs. (Hey Rödluvan- tänk om det bara är våra rödingar som har tillverkningsfel?) Han skulle pusta och frusta och vråla omkull oss om vi försökte. (Ojj vad vitsig jag var nu, visst?)

Min personliga favorit är den här, haha. Sådär känns det ganska ofta, man vill bara gömma sej för världen, men lyckas likförbannat sätta sej i en dum och utsatt position. Gotta love it.


För att återknyta till rubriken, häromdan gick jag förbi den glatt sovande Nattkatten och kom genast på en snilleblixt till eget bidrag. Och eftersom det snart är första advent, fick det bli lite jultema (det är en julgranskula). Tadaa!













(Japp, han är ungefär lika road som han ser ut att vara. Man ser hur det står "WTF?" i pannan på honom.)

Man får ganska begränsad humor när man inte riktigt varvar upp hjärnan nån gång. Men det var ganska roligt. Och ni behöver inte tycka synd om Nattkatten, han fick bara igen lite för alla gånger han varit störig mot mej. I övrigt lever han ett liv i högönsklig välmåga, där hans främsta mål är att sitta på eller delvis handikatta den som för tillfället råkar vara närmast. Oftast moi. Helst när jag vill skriva långa bloggar. Sådeså.

Min nådiga lunta

Vi åkte och veckohandlade på Coop tidigare idag, nåt som inte hänt riktigt ordentligt sen jag blev sjukskriven. Darling brukade plocka upp mej på jobbet och så åkte vi och handlade, varje måndag. Det var en trevlig veckorutin faktiskt, framför allt var det trevligt att inte alltid stirra in i ett tomt kylskåp. Anywho, jag insåg när jag satt i bilen att jag inte varit utanför lägenheten på en vecka (för balkongen räknas inte). Och nu var det helt plötsligt vinter. Vad hände?

Tanken på att röra sej utanför det trygga området har bara varit för mycket. Jag har inte repat mej från förra helgen förrän nu. Nä, vänta, det där är ljug. Det är inte bara sen förra helgen, det är sen hela den långa uppåtperioden med allt jag försökt hinna och allt jag trott jag orkat med. Upp som en sol, ner som en... ja. Pannkaka var ordet. Sen insåg jag att jag fick panik (igen) när jag tänkte på att arbetsträning börjat diskuteras och om jag mår såhär dåligt av att göra roliga saker, saker som är bra, hur ska jag då må av att komma tillbaka till stället som gjorde mej sjuk till att börja med? Ytterligare en läxa om att ta det lugnt och sluta bli hög på att knarka ork har bankats in. Det är som när jag lärde mej att hushålla med ekonomin, man måste budgetera.

Alltså, jag måste lära mej att känna när det är för mycket. Jag måste förstå vilka saker som tar mycket kraft och jag måste förutse att krafterna kommer ta slut, och när. Och hur jag fyller på med nya. Jag måste lära mej att säga nej.

Det kan mycket väl bli den svåraste läxan jag nånsin kommer få.

Ojsan

Medan jag hade fullt upp med att ha tråkigt kom den första snön.

Gissa om Rödfräs kommer gilla det?! :)

Ja jag är morbid

...men så kan det bli om man lägger ihop att jag har en hel del tid men lite ork att göra annat än att sitta framför datorn just nu, tittar mycket på CSI och gillar Photoshop.



För att citera en annan av mina favoritserier, I was bored.

Rödfräs 2

Om man tänker på saken så är det nog förresten alternativ två som stämmer bäst. Inatt har han nämligen legat i husse Darlings träningsväska tillsammans med sunkiga, använda innebandyombyten, så nu stinker han svettig sportsocka.

Vem påstod att katter är renliga av sej??

Tull, tull

Jo, det ska ju bli såna nu i Stora Stan. Rekommenderat sätt att betala är i förväg, men man kanske kan få fler valmöjligheter också?

To be or not to be a Rex

Alltså, nånstans är nånting jävligt galet med den lille Röde. Enligt beskrivningen (som visserligen "glömt bort" att rexar är komplett galna och driver sina ägare till vansinne med jämna mellanrum) så är en rex enligt följande:

"den älskar värme och uppskattar inte vårt kyliga klimat"

Den som skrev den har inte träffat Rödfräs.
Nån har antingen glömt tala om för honom att han är rex, eller gängat honom fel.

Scen:

Snorkallt, snudd på minusgrader.

Arg Rödfräs som vill ut på balkongen.

Matte med frusna fötter som motvilligt öppnar.

Svarta katten sitter på bordet i solen och skakar på huvudet åt den galna varelsen som nöjt sitter i frysen på balkongen i en kvart.

Vår lilla soldyrkare.
Han kommer trivas bra i Norrland den lille lurvern.

En annorlunda upplevelse

Visste ni att färskpressad vitlök svider om man får den i ansiktet?

Som Sören, I tell you!

Cry me a river

Det där med tårar förresten... man behöver inte alltid gråta riktiga tårar. Oftast är det bara inombords det skriker, jag tror inte ens min kropp vet hur man gör. Förut löste jag problemet genom att skära och rispa. När jag inte kunde visa några tårar kunde jag åtminstone visa hur ont det gjorde genom fysiska sår, för att inte tala om hur smärtan lättade inombords.

Nu behöver jag lära mej ett nytt sätt. Det enklaste vore väl att en gång för alla lära sej att faktiskt gråta på riktigt. Man tycker ju att tvångsvård och terapi borde ha lärt mej hur man gör, men så enkelt är det inte. Jag kan fortfarande inte. Det längsta jag kommit är till tårfyllda ögon, men de rinner inte över, och den där klumpen i halsen sitter där den sitter.

Det är ju så jävla löjligt!

Är jag så rädd för att vara svag?

Morgonstunder

Jag brukade älska att vakna tillsammans med Darling om morgonen. I den första lägenheten, när det kalla gryningsljuset väckte mej så mjukt, samtidigt som klockradion satte igång. Fem - tio minuter av att bara ligga sked och andas ihop innan dagen började. Trots det faktum att jag är morgontrött var det ändå den stund på dagen som var fylld med löften och jag tyckte allt var ljust och hoppfullt.

Jag vet inte ens när jag slutade med det. Plötsligt var morgnar det värsta som fanns, för de innebar bara ansträngningar och tårar. Nya hopplösa dagar, den ena efter den andra, jag ville bara sluta ögonen och slippa tänka, slippa känna, ligga kvar i evighet under täcket.

Det som gör ont är vetskapen om att det varit så mycket bättre.

Hur gör man för att få tillbaka det?

En lång, het... krasch

Darling kom hem och hittade mej i duschen. Hade hittat det perfekta läget med varmt men inte hett vatten, det slog mot pannan i ett jämnt brus, satte lock för öronen och tvingade mej att blunda, men utan att hindra näsa och mun från att andas. Jag minns inte när jag klev in men jag hade suttit där en bra stund, det var inte första gången badkaret hade fyllts upp och jag var riktigt skrynklig. Jag minns ingenting av det jag tänkte på, om jag ens tänkte. Vad jag däremot fattat är att jag slungats från en topp rakt ner i en svacka och det är bara att härda ut och bita ihop tills den går över. Den kommer att göra det, den måste göra det, allt kommer bli bra.

Kanske var det det jag intalade mej medan jag vaggade mej själv.


Dagarna går i ultrarapid och överljusfart på samma gång. Mormor frågade vad jag gör om dagarna, om jag inte har tråkigt, hur får jag dem att gå? Jamen hur svårt är det när de bara blinkar förbi? Knappt hinner jag tänka tanken på att eventuellt få nåt gjort, kanske tvätta en maskin (tvättberget når snart den kritiska massan), innan det är kväll och reprisen av dagens E.R går ännu en gång på trean. Vilket är ett tecken på att det är sängdags för normala människor och jag är ett freak som fortfarande är vaken och dessutom dumglor på ett såpaavsnitt jag redan sett en gång samma dag.

Jag önskar bara att Svackan försvinner riktigt fort den här gången.

Om att sova I

Så jag misslyckades igen... trodde att jag lyckats vända dygnet åt rätt håll den här veckan, från en kombinerad kur av att kliva upp tidigare och ta ett piller till natten så jag garanterat skulle somna. Det enda som hände var att jag blev avgrundstrött på fel tider (mellan fem och sju på kvällen) så jag antingen sov då eller tvingade mej själv att vara uppe. I båda fallen blev resultatet detsamma: att jag blev övertrött och inte kunde somna i vettig tid på kvällen.

Igår tänkte jag testa att somna av mej själv. Vad hände? Jo, jag somnade inte förrän jag var helt slut vid tre imorse och vaknade med bakfyllekänsla runt elva. Nu väger huvudet tre ton och jag vill bara falla ihop till vågrätt läge på soffan trots morgonkaffet. Den Svarte går omkring och ylar, han vill också att jag ska lägga mej, så han kan sova ovanpå mej. Sicket stöd man har.

Jag ville bli bättre! Ville få rutin på sovandet, känna mej piggare, friskare, orka GÖRA saker.

Varför funkar det inte? Har jag för dålig karaktär? Eller kan jag inte motarbeta att jag är kvällspigg? Är det så enkelt att jag inte kan tvinga kroppen att sova när den inte vill? Eller är det jag som undermedvetet inte vill sova om kvällen? Och hur fasen gör folk som somnar innan huvudet träffar kudden?



(Våga inte komma med råd som "det är bara att slappna av och blunda" för då lovar jag att jag letar upp dej och gör otrevliga saker! NEJ det är inte så enkelt, hade det varit det hade jag aldrig haft det här problemet, för de orden har jag hört kombinerade i exakt samma mening ända sen jag var fem! De har inte hjälpt hittills, så varför tror du att de skulle göra det just DEN HÄR gången, för att JUST DU yttrar dem??)

Den pensionerade Gudfadern

Första gången jag träffade Gudfadern var han fortfarande vaksam mot allt vad främlingar hette. Det var mysigt att lillhusse kom hem och gosade med honom och bar runt på honom, men den där läbbiga nya mänskan han hade i släptåg, nää den kunde han vara utan. Så jag såg mest två tefatsstora ögon i en tiondels sekund, sen fanns bara den skrynkliga mattan kvar där han stått. Sakta men säkert avancerade jag till att accepteras som familjemedlem och de senaste åren har han kurrat när jag klappat honom, och han har dessutom låtit mej klappa hans mage!

Förleds dock icke till att tro att Gudfadern på något sätt är en vekling eller ynkrygg. Nej, många är de konfrontationer han haft för att freda sitt revir och sina undersåtar från löst pack och annat krafs, en och annan fångst har han producerat och herraväldet återställt till normal respekt när han gjort klart sina rundor för dagen (som vanligt har förstås damen i huset varit den som hållit honom i Herrans tukt och förmaning, men det är en annan historia). Om somrarna var han ute på luffarstråt och på vintern hemma under kaminen. Alltså verkligen under kaminen, så het att man skulle bränt sej om man känt på pälsen.

Femton år gammal har han gått i pension. Åratals slagsmål har tagit ut sin rätt, och nu ligger han under kaminen och tinar upp de gamla gubbalederna. En stol står framme vid köksbänken ifall han önskar sej ett mål mat när ingen mänska finns som kan hissa upp honom till det ständigt dukade bordet. Det var något år sedan han kunde hoppa hela vägen själv. Han haltar lite lätt när han går och har bestämt att i regnväder duger duschkabinens avloppsrör alldeles utmärkt till att kissa i, för att slippa gå ut i blötan. Matte spolar så gärna, när man säger till.

Födelsedagsräkorna vi hade med oss till den lilla dockan ville hon först inte ha, utan gav dem till sin bästa vän. När han fått så många han orkade, åt hon snällt de vi hade kvar. Hon hjälper honom med hygienen när han inte riktigt räcker till själv, och sover mer än gärna ihoprullad i samma korg för att dela värme med honom och vara nära. Och jag är glad för bådas skull, att de trivs ihop. Kanske är det inte så väldans hemskt att bli åldrig ändå, om man kan ha det så fint på gamla dar.

Far är Rar

Igår:
Middag hos Vännerna, tillsammans med ett par till. God mat och trevligt sällskap och jag orkade hela kvällen. Prat om ditt och datt in på sena natt-timmen, stulna sneak peaks på Guddottern som vuxit nåt otroligt på två veckor och allmänt myspys, utan att jag blev helt slut eller var nervös eller fick ångest och ont i magen.Var för första gången i mitt liv den nyktra chauffören åt Darling som nu fick dricka välkomstbål, vin till maten och avec till kaffe och efterrätt. Mycket spännande upplevelse. Kändes också väldigt vuxet. Kanske har jag äntligen blivit stor nu, nu när jag dessutom vet vad jag vill i livet?

Idag:
Snart ska vi fara med Volvon ut till Svärmor på landet, hon fyller år om någon vecka då vi inte kan komma, så vi ska fira idag med besök och paket. Väninnan följer med, som en liten bonus. Det har Svärmor velat ända sen hon var med första gången för två år sen, så det blir kanske bästa presenten? Lilla damen som fått bli lantkatt fyllde minsann också år i fredags, hela tre, så hon ska förstås också firas. Några färska räkor ska få tina långsamt i bilen på väg ut, sen ska vi njuta av anblicken när hon först försvarar sitt byte från eventuella tjuvar och sen slukar den med slutna ögon eftersom det är det bästa hon vet. Vi ska också köpa med en liten blomma till Darlings styvfar nu när det är Fars Dag och allt. Min Far fick ett kort skickat med posten. Ett steg uppåt från förra året. Kanske kommer jag också ihåg att skicka ett SMS. För Far ÄR Rar trots sina fel och brister. Han är ju inte mer än människa, han heller.

Frukt ÄR godis

Efter att ha reparerat större delen av vitaminbristen, fått igång immunförsvaret och det inte längre är pollensäsong njuter jag nåt så förbannat av att kunna äta äpplen igen. Det är ett underskattat godis... skalade och skurna i klyftor eller små munsbitar i en skål är det många gånger godare än lösgodis (hör och häpna, det är nånting man inte hör ofta ur min mun). Jag skulle kunna äta hur många som helst! Som tur är kan jag fortfarande besinna mej, det räcker med ett äpple för att läpparna ska svullna en aning och halsen klia lite smått, men det är det värt för att få sätta tänderna i det krispiga fruktköttet.

Den enda sort jag kunnat äta utan att känna det minsta lilla säljs inte nånstans där jag hittat den (alltså i Sverige, vilket vore mest praktiskt eftersom det ju är där jag bor). Jag suktar oavbrutet efter Cox Orange men till den dag jag snubblar över den guldgruvan får Red Delicious stilla törsten.

Så om någon sett äpplet på bilden, hör av dej!

Det här med piller...

Har poppat en Imovane varje kväll nu tre dagar i rad. Låg i sängen igår och funderade på det här med piller och varför jag är så anti. Inte mot allt, men mot ganska mycket. Vad är det som skiljer en sorts medicin från en annan?

Jag tar gladeligen varje dag fyra olika sorts mediciner, en för min vitaminbrist, en för min PCO-S och två förebyggande för min astma. Varför tycker jag att de är okej? Huvudvärkstabletter, penicillin, astmamedicin, kombinerade förkylningsläkemedel jag smugglade med från USA (oj, oj, de är som knark, ljuvligt att droga sej med när man är sådär äckligt förkyld), definitivt morfin (efter en operation, en liten bit av himlen). Vad är det som skiljer dem mot de jag inte tycker är okej? Det faktum att de bara är av smärtstillande natur? Att de är mediciner som hjälper mej att gå från minus till jämvikt eller plus? Att de inte är beroendeframkallande?

Psykofarmaka har jag blivit erbjuden (lättvindigt!) två gånger i mitt liv. Ingen av de gångerna har jag själv tyckt att jag varit i behov av det och därför har jag tackat nej. Det är bra att sådana mediciner finns och jag vet flera som verkligen behöver stödet och hjälpen de kan ge. Och om jag verkligen behövde, skulle jag nog säga ja. Men jag har också sett vad de kan ställa till med, vet om alla biverkningar, att för många går det på ett ut att äta dem men de gör det ändå för att läkaren skrivit ut dem. Det är läskigt. Att de inte ifrågasätter det? Själv läser jag noga på Fass innan jag hämtar ut någon medicin, vis av skadan från många läkare som glömmer ställa de mest väsentliga frågor och ser till att jag fått recept på något jag inte kan äta (P-piller. Vet ni t ex hur många mediciner som innehåller laktos som bindningsmedel?! Inga sorts p-piller är laktosfria, tvärtom har de väldigt höga doser. Skitdåligt!) eller fått reda på att medicinen jag tar är det som orsakar alla mina underliga blåmärken (Pulmicort, som förtunnade mina blodkärl inifrån. Och hur bra är det?!). Nä, lite mer skepticism mot piller är bara nyttigt.

Fast sen kom jag på att det är faktiskt inte alls därför som jag har svårt för en del sorters medicin. Trots allt tackade jag ja till sömntabletter fast jag är livrädd för att bli beroende. Det är visserligen en mild sorts insomningstabletter, men de skrivs ändå ut på en Blankett För Särskilda Läkemedel där man måste legitimera sej för att få ut dem. Kalla mej nojig, men jag tyckte det var väldigt olustigt. Dels att vara i behov av något sådant, dels att jag nästan kände mej kriminell för att jag var tvungen visa att jag var jag och ingen som försökte med bedrägeri för att få ut nåt att bli hög på. Men det är inte därför heller.

Jag vill helt enkelt inte ta tabletter som gör att jag inte känner igen mej själv, eller tappar kontrollen av kroppen. Det utesluter alla slags riktigt starka värktabletter (1mg Alvedon, som jag fick av pappa en gång för krampen i axeln, nej nej nej aldrig mer!), psykofarmaka, den starka sortens Bricanyl (Jag har fan hellre svårt att andas än tar nåt som gör att jag inte kan prata eller svimmar av alla skakningar!), lugnande och sömnmedel. Trots det är jag inte dummare än att jag kan ta dem om jag har behovet... men jag ska i princip vara överbevisad om det innan jag kapitulerar. Envis som en gammal get, som det heter i en gammal barnkammarfavorit.

Summa summarum, piller kan vara bra. Men inte alltid. Och inte nödvändigtvis. Ibland finns det andra vägar att gå. Sån är jag.

Våra bästa (h)år

Ok, jag är såpa-junkie. Men det är ju så genialt att slippa engagera hjärnan när man inte har nån hjärna att engagera, och då passar det utmärkt med en hjärndöd såpa som Days of our lives.

Numera tittar jag dock mest för att så se en skymt av Nadia Björlins hår. Det fascinerar mej.

Jag fattar inte hur nån kan ha så mycket hår, och så långt.

Det är typ ett sånt hår jag velat ha sen jag var liten.

Hur får man det?

...

Har egentligen massor att blogga om, många saker som ska ner på papper (eeh... ja ett digitalt sådant då) så jag kan få bort dem ur huvudet och tänka på annat istället, saker som för allt framåt istället för att stötas och blötas till jag blir helt matt bara av att finnas. Lite som tidigare i höstas, fast ändå inte. Men jag har kommit in i en fas jag tänker dra nytta av - efter att ha klarat körkortet har jag fått massor av kraft och liv och får saker gjorda! Så jag kämpar med att få ordning på kaoset i hemmet, både inredningen och vardagssysslorna.

En sedan länge efterlängtad ommöblering blev äntligen av. Att få undan en maskin tvätt, ett badrum städat, rent på diskbänken och nytt sänglinne betyder också mycket i fråga om välmående. Perfektionism till den grad att jag är handlingsförlamad hjälper liksom inte min rehabilitering. Men det är väl ytterligare en av de saker jag måste lära mej hantera - att allt inte behöver vara perfekt. Det vore dessutom dumt att inte passa på innan jag faller ner i letargin igen, som jag vid det här laget vet kommer efter en sån period.

Å andra sidan, om jag tog det lite lugnare under mina bra perioder kanske jag inte blir så trött efteråt?

Man vet aldrig.

Ni-na-na-na-ni-Nanny

Var en snabbis till centrum idag för att panikinköpa pluggar och lite tröstgodis. Efter att ha lyckats förstöra en vägg kan man behöva lite choklad. Och stålplugg.

Anyways, jag var in en sväng på Åhlens för att fingra på julsaker medan Darling tittade åt ett annat håll (alltså befann sej på gubbdagiset och därmed inte såg mej göra en avstickare), innan jag tog mej i kragen och begav mej mot ICA för att uträtta det jag egentligen var där för att göra. Och OJ just där i utfarten höll jag på att springa ner en kameraman. Jag ser verkligen, verkligen dåligt med glasögon. Min första tanke: WTF? Och den andra: Aaaah jag hoppas de inte filmar jag vill verkligen inte vara med på teve ens som en prick i bakgrunden! Speciellt inte när jag misshandlar tevepersonalen.

Kameramannen och mick-mannen visade sej tillhöra sällskapet med den vita dubbelbarnvagnen och Helga-nannyn. Alltså hon med flätorna. Hon ser ut att passa på vilken operascen som helst. På med en vikingahjälm och stålkorsett bara. It ain't over 'til the fat lady sings. The fat lady brukar vara en Helga eller Inga med spjut i blick och modig harm. Ellenått. Hon vore nåt för våran operaälskande granne.

Äsch fasen, han är ju gay. Inte kompatibelt.

Sova.

Catnap på riktigt

Två dagar i rad nu har jag fallit tillbaka i gamla vanor och sovit en eftermiddagslur på soffan. Båda gångerna har katterna trängt sej ner bredvid eller lagt sej ovanpå och hållt mej sällskap. Inget ovanligt för den Svarte, men den lille Röde brukar aldrig göra så. Han har hittills med all tydlighet visat att han är en fri själ som inte behöver oss, utom när han vill att husse Darling ska gosa honom. Fast då är det mer ett krav än en önskan, som ni kanske förstår av bilden. (Eline, vad menar du med att det är svårt att ta bilder på katters tänder? ;))

Där låg han längst upp på min höft och pratade som vanligt i sömnen, spann och hånglade med den Svarte då och då. Det värmer att han verkar bli gosigare med åldern.








- Hörru, ge mej gos! NU!

Att leva med en bokstavsdiagnos

Jag har touchat det här ämnet lite smått tidigare, under rubriken om vad som hände för fem år sen. Fast egentligen startade det ju mycket tidigare, det är ytterligare en genetisk trevlighet jag bär på som format hela mitt liv. En som jag ärvt från min pappas sida. Jag hoppas numer bara på att den är av det lindrigare slaget, men det finns mycket funderingar och frågor kring det hela som dyker upp då och då.

Om man är pojke eller av det känsligare slaget kanske man kan tycka att det här är väldigt intimt, men det kan inte undvikas. Då får man sluta läsa här och återkomma en annan dag.

-------------------------------------------------------------

Sommaren innan jag skulle fylla elva fick jag min första mens. Den kom som en klocka och jag var till och med synkad med min mamma och bästis i flera år. Sen började den bli oregelbunden. Och utan att jag fick minsta tecken innan kunde jag helt plötsligt få den och det var rena syndafloden. Jag blödde igenom jeans på mindre än sju minuter och gud bevare mej om jag inte hade nånting med mig eller var hemma då (jag har fått lämna provhytter och rusa hem), det går ju liksom inte direkt att knipa igen. Det har varierat så mycket som 22 till 78 dagar emellan. Det är inte normalt.

Jag kan minnas flera gånger när jag gick i gymnasiet då jag hade så ont i "tjejmagen" ibland att jag inte kunde sitta eller andas. Jag förbannade kvinnoplågan och avskydde alltihop, ville bara skära ut det för att slippa. Jag vet också att jag trodde det var fullt normalt, så jag sökte aldrig hjälp för det, förrän jag en dag lessnat på alla problem och frågade om jag kunde få p-piller (som vi alla tjejer vet är det knappast svårt att få. Jag var femton och de var mer än villiga att skriva ut recept på ungdomsmottagningen). Ett under, ett mirakel - äntligen var plågan slut! Jag visste när, var, hur mycket och slapp ha ont. En era av frihet öppnade sig!

Eran tog slut i samma ögonblick jag insåg att jag glömt ta dem tre dagar i rad när jag nyss blivit sambo med Darling. Jag är notoriskt dålig på att minnas att ta piller när jag ska, om de så sitter framför näsan på mig. Sånt funkar inte om man tar p-piller i preventivt syfte, vilket syftet ju numera var. Fyra akutpiller, två veckors nervositet och ett test senare började jag leta något mer pålitligt. Det blev spiral. (Det var faktiskt väldigt svårt att få! Och då tänker jag inte ens prata om hur jävla ONT det gjorde!) Fem år skulle den hålla. Vi kunde pusta ut.

Ett år efteråt slutade det äntligen göra så förbannat ont vid mens (en vanlig biverkning är ökade blödningar och ökad smärta, för de som liksom jag inte fött barn), den hade någon slags regelbundenhet och jag var paniskt rädd för att bli gravid eftersom min übertrevliga barnmorska sagt att det minsann var mycket mindre säkert med spiral. Jag hade också gått upp tjugo kilo, började ana mustaschen och benen var fulla i grova, mörka hårstrån som jag förde en ojämn kamp emot. Fortfarande trodde jag att det var fullt normalt. Tillsammans med det ohyggliga sötsuget jag hade var det säkert det, alltså vikten.

Fem år senare har jag fått min diagnos. Bokstäverna är PCO-S. De står för mycket sorg och ilska. Min rädsla för graviditeter känns dessutom rätt löjlig i skenet av att jag, precis som jag trodde när jag var femton, har svårt för det. Det blir automatiskt så när man inte har ägglossning som man ska. Oh, förresten. Varför jag får så ont i magen att jag vill skjuta mej själv beror på cystorna. De är vätskefyllda och när de växer utan att utvecklas till ett ägg blir de tunga och gör så att äggstocken vrider sej. Fantastiskt skönt, nästan som sex. Not.

Ofta tänker jag på hur min framtid kommer se ut och vad det hela egentligen innebär. Jag kan ta till mej saker som att det beror på en hormonobalans och att det finns hjälp, men blir rädd för forskningsresultat som visar på en ökad risk för underlivscancer och hjärt-kärl-sjukdomar. Diabetesrisken kan jag leva med, jag äter ju redan nu mediciner som är samma som de "riktiga" diabetiker får, inte bara insulinresistenta som jag. Det är inte så farligt. Övervikten drar förstås med sej många andra följder, det sliter på kroppen, men det är helller inte bara att banta bort det hela när kroppen kämpar emot och vill ha mer kolhydrater. (Pasta är mitt knark. En del gånger får jag faktiskt som ett rus av sötsaker eller pasta, med efterföljande "bakfylla", det är obehagligt.)

Jag har passerat förnekelsestadiet, förbannelsefasen och kommit in i den vetgiriga delen av bearbetningen. Information finns därute, information är makt, ju mer jag vet desto lättare blir det att bekämpa. När jag kommit igenom utbrändheten ska jag utnyttja det jag vet och börja kämpa emot. Min vilja och envishet har det aldrig varit nåt fel på. Men jag är så less på mustaschen som blir synligare för varje dag, den är min största akilleshäl. Jag avskyr den, vill bli av med den, skäms för den och törs ändå inget göra för att riskera att den ska bli ännu mörkare och grövre. Dessutom sitter den ju där den syns hela tiden. Om jag fick önska mej ett julmirakel så vill jag vakna en morgon utan den. Så tar vi resten sen.