Hjärtebarn

Det här är mina katter. De finns till för att skämmas bort, att älskas och de ska ha det så bra som möjligt. Jag skulle aldrig kunna släppa ut dem till ett "kort men lyckligt liv i frihet", som någon påstod en gång i en debatt. Det har inte med deras pris att göra, de är helt enkelt ovärdeliga. Det är alla katter. Eller, de borde vara. För en katt i "frihet" är inte automatiskt lycklig, bor den i tätort är den dessutom snarare motsatsen.

De har alla sina behov tillgodosedda, lever sina liv i högönsklig välmåga och får nästan alltid som de vill (allt utom att äta på blommor som de mår dåligt av). Ganska ofta får de dessutom en klick leverpastej, köttfärs, kokt torsk, tonfisk och en och annan färsk skalad räka. De är nöjda och glada och aktiva, de är gosiga och pratiga och jag vågar till och med påstå att de är lyckliga.

Hur kan man tro att bli jagad av vilda djur, bilar och människor som vill en ont är ett lyckligt liv? Som dessutom ofta tar slut alldeles för tidigt, på grund av någon ovan nämnd orsak? Jag förstår verkligen inte det...

Det enda ställe en katt ska vara ute i frihet på är på landet. Där går jag med på att den är lycklig. Där är våran lilla dam alldeles ofantligt lycklig nuförtiden. Plus att hon blir bortskämd. :)

Men inte i stan. Aldrig i stan.