Kontrast

Den här bilden är tagen i maj i år.

Jag är inte helt frisk, men mådde mycket bättre än på länge.

Ändå minns jag inte så mycket mer än känslan av total frid.

En veckas slappande i solen kan göra sånt med en.

Hemskt, hemskt, hemskt

Tittade igenom lite foton idag.
Hittade detta från maj 2004.



Jag ser döende ut.




Det syns inte lika väl på den här lilla utklippta biten (lite hemlig vill jag vara) hur blek jag är, helt grå och färglös, men man ser ringarna under de trötta ögonen. Det är inte en skugga. Och såhär gick jag runt, utan att fatta att något var fel. Fan, trött är väl vem som helst. Hade säkert sovit dåligt, och blek är jag ju för att det varit vinter, visst? Det finns ursäkter för allt.

Sju månader senare sover jag mig medvetslöst genom dygnet, utom när jag var på jobbet (och då stirrade jag mesta tiden på skärmen för att försöka begripa vad jag höll på med och vad som skulle göras härnäst...). Det är en tid jag inte har många minnen ifrån eftersom det lilla jag var medveten om helt enkelt inte fastnade. Jag kunde inte koncentrera mig, inte tänka, hjärnan var som sirap. Likadant med armar och ben, som blev fulla med sockerdricka eller somnade så fort de fick en chans. Jag upplevde allt som om jag var under vatten; det susade i öronen, jag såg grumligt, hörde dåligt, allt lät så avlägset och jag kände det som om jag simmade när jag rörde på mig, som om jag hade vattenmotstånd. Märkte ingenting som hände runtom mig, var i en helt egen bubbla. Fast jag pratade vääääldigt låååångsamt sluddrade jag, eftersom tungan inte hängde med. Och jag fattade ändå inte. Jag var ju bara trött! Inget som inte lite ledighet över jul/nyår kan fixa, väl?

(Kroppen reagerar panikartat när jag minns tillbaka till den här tiden, det var så hemskt och jag är så rädd att hamna där igen. Den fattar det. Man ska lyssna på sin kropp, den fattar mer än man tror. Den är smart.)

När det nya året tickat på en liten tid insåg jag till slut att nåt inte stod rätt till. Provtagning efter provtagning visade ingenting. Inte nåt. Alla värden var fina. Ingen begrep nånting, och jag bröt ihop hos företagsläkaren och bara grät och hickade och bad på mina bara knän att han skulle hjälpa mig för jag orkade inte mer. Var det såhär mitt liv skulle se ut? Har alla det såhär? Är det verkligen normalt att må såhär dåligt?

Han beställde en fullständig utvärdering och jag pallrade mig dan efter på fastande mage till Stora Sjukhuset för att lämna åtta rör blod (vilket är en bedrift med tanke på att jag ofta mår väldigt dåligt av att se mitt eget blod spruta ut i ett litet rör), sedan åkte jag hem och väntade på domen. Visade inte de här proverna nånting fanns det inte mer han kunde göra, för vi hade testat allt det kunde tänkas vara och lite till. Jag hoppades så mycket att det gjorde fysiskt ont, vågade inte få ännu ett negativt besked och fortsätta leva som det senaste året varit.

När det var dags för telefontiden visade det sig att det var vad han misstänkt, nånting så otroligt lättbotat men förrädiskt eftersom symptomen är så allmängiltiga. Värdena för B12 och folat visade på brist, något ovanligt för en så ung människa, och därför tror han att det är något jag ärvt och alltså inget jag själv kunnat eller kan påverka. Jag grät (ännu mer) hemma i soffan, men den här gången av lättnad. Vi hade hittat felet, och det innan jag fick bestående skador.

I efterhand har jag förstått att tecknen funnits där väldigt länge. Ända sedan jag var liten har jag haft små "moln" på naglarna, vita fläckar som indikerar brist på nånting men vi inte vetat vad. Nu är de borta. Jag har tappat så otroligt mycket hår att jag är förvånad över att det fortfarande finns nåt kvar på skallen. Det har slutat, och min frisör har t o m kommenterat hur friskt och tjockt mitt hår verkar nu. Jag har också fått veta att min mamma får B12-injektioner var tredje månad, men inte kopplat det till mitt eget mående (Vi har ingen kontakt idag så jag kan inte heller fråga henne). Att det hela eskalerade de senaste åren har med all säkerhet något att göra med min laktosintolerans, som förmodligen påverkar upptaget av B-vitaminer. Så att äta en liten tablett om dan resten av livet känns inte som en uppoffring. Den betyder L*I*V.


Den här bilden är tagen i juni 2005.
Ett år efter att bilden ovan togs.

Båda är tagna i dagsljus, oretuscherade.

Efter fyra månader med medicin har jag rosig hy och klara ögon.

Och jag ser levande ut igen.





-----------

Nördfakta:

*Prover som togs enligt labrapport:
Blodstatus, Järn, Ferritin, Kobalamin, Folat, Metylmalonsyra, HbA1C, Hb och Glukos.

*Kobalaminvärde för en frisk person skall vara över 250
Mitt värde när jag var som sjukast: 194
Mitt värde efter tre månaders medicinering: 470 (awesome!)

*Folatvärde för en frisk person skall vara över 6,9
Mitt värde vid provtagningen: 6,8

*Hb skall hos en frisk kvinna ligga på mer än 120
Mitt var som vanligt jättefint och låg på 139

*Triobe innehåller:
Folsyra 0,8 mg, Vitamin B12 0,5 mg, Vitamin B6 3 mg
att jämföra med dagsbehov (t ex Mitt val Kvinna):
Folsyra 400 ug, Vitamin B12 3 ug, Vitamin B6 1,4 mg.
(mg = milligram dvs en tusendels gram, ug = mikrogram dvs en miljontedels gram)

*Följdsjukdomar till b-vitaminbrist är bland annat Perniciös Anemi (ett slags blodbrist) och nervskador i armar/händer och ben/fötter, som i vissa fall kan bli bestående (även om de läker ut under medicinering är det en smärtsam process).


För mer fakta och symptombeskrivningar, se
www.b-vitaminbrist.se

Måndagar sux

Den tråkigaste dagen på veckan måste helt enkelt vara måndag. Den är bara så hopplös. Speciellt idag, eftersom det har varit en dålig dag.

En dålig dag karaktäriseras av att jag inte gör ett jota. Jag vaknar, stirrar på datorn eller teven, kanske sover lite middag. Helt plötsligt är det kväll. Jag har inte duschat, knappt ätit, inte gjort nåt åt de vissna blommorna i köket, inte tvättat den där högen som ligger på badrumsgolvet och väntar, för jag orkar verkligen inte.

Det är bara ett konstaterande. Jag orkar inte ens må dåligt över det, det är bara så det är. Jag accepterar det och väntar istället på en bra dag.

Jag har förstått att det är så man gör för att överleva.

Tjyv

Den svarte åt upp yoghurten jag lämnat efter frukost. Underligt det där, att allt går att äta bara man får stjäla det. Men ligger det i skålen är det minsann helt odugligt som föda.

Promenad

Middag igår med Syster och Systers Sambo. Efterrätt: tårta, den här gången med passionsfrukt- och chokladfyllning med Irish Cream-grädde utanpå och till darlings ära. Till vår gemensamma ära uppvaktades vi med massor av presenter, så många att jag nästan blev generad. Men roliga saker! I princip ett helt hemmagym. Gymboll, hantlar, flexitubes, reflexer, vattenflaskor och gångstavar, som jag raskt lade beslag på. Hon är lurig, syster, som luskat reda på att jag önskade mig såna utan att fråga mig rakt ut. :)

När de åkt iväg monterade darling raskt ihop hantlar och pumpade gymboll medan jag bäddade rent i sängen för natten. Det är nåt löjligt skönt att lägga sig i rena sängkläder, dessutom har jag tagit fram de tjocka prassliga täckena så jag slipper frysa som en hund om nätterna nu. Ljoooovligt!

Idag var vädret så underbart att vi bestämde oss för en promenad istället för att röja köket. Dessutom ett ypperligt tillfälle att pröva de alldeles nya gångstavarna. Det var skönt, inte så mycket jobbigare än att bara gå. Efter en timmes promenad började min axel strejka men det gör ondare en stund när blodgenomströmningen kommer igång i trasiga muskler har sjukgymnasten sagt, och eftersom jag -som alltid efter ett besök hos henne- hade lite träningsvärk var det skönt att få igång den. Att få andas (relativt) frisk luft och se vackra vyer var en bonus. Tänk att det finns så här vackra platser även i storstadsångesten! Jag har missat så mycket för den här dumma sjukan.

Another day in paradise

Jag har faktiskt åkt tunnelbana idag.
Utan panikattack... men inte utan paus. Och definitivt inte med flit. (Are you impressed? I am impressed!)

Blev inte ens stressad av att det stod två brandmän, två ambulanskillar och en polis nere på perrongen när jag kom fram. Eller av att det stank brandrök och var alldeles disigt. Däremot undrade jag rätt mycket varför de lät tågen köra dit om det nu brann eller brunnit. Vilket det hade. Och det kändes lätt surrealistiskt att titellåten till Tredje Skiftet (Crystal Method - Keep Hope Alive (Igen. Den är bra!)) precis börjat dra igång när tåget rullade in och jag fick syn på dem. Hade den i öronen när jag sakta åkte upp mot Gallerian och i tur och ordning klev under först polis- sen brandkårsavspärrning. Det hjälpte liksom inte riktigt till att få bort overklighetskänslan som kom över mig.


(Sorry men bättre blir det inte med en liten crappig mobil. Släpar liksom inte runt på EOS:en till vardags bara sådär)


Efter att ha ätit tacos och syrran dragit in till stan bänkade vi oss framför teven och tittade på the real thing. Darling förstår inte hur jag kan tycka smilgropar är fint, men det är ju så charmigt att man kan dö.

Handikattad

Hur kommer sdet sig att katten alltidska lägga sig så man blir enhänt ich gravt syrfhandikatttad dså fort man tänkt skriva saker? Why why why?

Återgigen. det är TUR för honom att han är söt.

Konst-igt

Nej men alltså vad vill man säga med detta? Ska det vara snyggt? Ge ett budskap? Provocera?

(I de två senare fallen hade det ju funkat bättre ifall handen gett Slottet Fingret, istället för att menlöst guppa upp och ner och peka mot himlen... IMO)

Visserligen gick jag Estetiska Programmet Bild och Form, men det betyder inte att jag förstår eller ens gillar menlös så kallad konst. Jag tycker om figurativa motiv och realism. Moderna Muséet, go screw yourself.

Tur jag inte jobbar med konst för att försörja mig.
Jag skulle så suga på det.

Återbesök enmiljonfyrahundrasjutton

Egentligen började det redan igår kväll. Orolig, rastlös. Sömnlöshet El Grande. Sov c:a fem timmar totalt. Kunde inte somna om när darling åkt till jobbet så jag klev upp halvåtta(!). Vid tio var jag kallsvettig av nervositet och stress. Försökte slingra mig ur och började nästan hyperventilera när sköterskan meddelade att läkaren tyckte det var mycket viktigt att jag kom dit istället för att vi tog det på telefon. Taxi dit och hem för totalt 525 kr, det blir dyrt att leva på det sättet med 80% sjuklön. Dessutom var det ingen picknick ändå eftersom jag var rädd att det skulle vara en snacksalig chaufför och då hade jag börjat gråta. Det är inget jag har lust att göra in public när jag knappt kan göra det hemma. Så jag var en såndär otrevlig kund som lyssnade på riktigt hög musik i Irivern hela vägen.

Crystal Method - Keep Hope Alive.mp3

Besöket i sig gick väl sådär... fortsatt förlängning med återbesök först i november (tack tack tack jag pallar inte såna här dagar mer än varannan månad) och en förfrågan om hur jag ställer mig till att eventuellt börja med SSRI-medicin eftersom det kan hjälpa till att dämpa ångesten jag får när jag måste åka nånstans kommunalt:

SSRI-preparat fungerar så att de förhöjer tillgängligheten av neurotransmittorsubstansen serotonin i hjärnan. Serotonin är viktigt för välmående och gott humör. De kan få stopp på oroande eller återkommande (obsessiva och/eller tvångsmässiga) tankar och beteenden och de kan sänka ångestnivån. (http://web4health.info/sv/answers/bio-ssri-indication.htm)

...och det låter ju fint det. Vad är nackdelen då? Jo:

Sömnstörningar; upphetsning/rastlöshet; svindel; yrsel; stickningar i huden; sömnighet; skakningar; kraftlöshet; sexuella störningar såsom fördröjd utlösning, nedsatt sexuell lust, impotens och oförmåga att uppleva orgasm; muntorrhet; ökad svettning; huvudvärk; hjärtklappning; tillfälligt nedsatt blodtryck; illamående; kräkning; diarré; matsmältningsproblem; förstoppning; aptitlöshet; gasbildning; viktökning Vanliga (mer än 1 patient av 100)
(http://www.fass.se)

Men ja! Jag har jättelust att äta medicin som ger mig FLER sömnstörningar, ser till att jag tappar sexlusten (ska man inte få ha det minsta roligt som drabbad?), sätter ner mitt redan låga blodtryck ännu mer (kan det ens bli lägre utan att man räknas som kliniskt död?) und so weiter. Och det är bara de vanligaste biverkningarna. Med min tur och historik inom det medicinska området kommer jag säkert drabbas av några av de mer ovanliga biverkningarna, och det bara för att jag ska klara av att eventuellt åka tunnelbana då och då. I don't think so!

För övrigt var jag helt hyper under hela besöket för oron i kroppen. Efteråt tog jag en lång promenad för att få bort alla stressämnen och tänka på nåt annat (man får se en hel hög intressanta saker i Stora Staden en helt vanlig tisdag upptäckte jag). Att avslappning hjälper för andra tvekar jag inte en sekund på, men själv måste jag avleda uppmärksamheten och röra på mig för att riktigt kunna slappna av. Få krobben att jobba istället för hjärnan. Men gissa om jag sov gott när jag kom hem? Ner under en filt på soffan och efter en och en halv minut när katten lagt sig tillrätta på bröstet slocknade jag och sov tills darling ringde och väckte mig två timmar senare.

Det har inte riktigt gått över än. Men om man tänker positivt på det hela, så slapp jag iallafall vara lika yrslig som igår med blodtrycket nere i skorna, så som hjärtat fick jobba med all stress idag. ;)

"Skattevärket"

Den roligaste, underbaraste felstavning jag läst på länge - och så sann. Åtminstone för oss som ganska oväntat fick kvarskatt på massor av flera tusen pengar (ouch).

Skattevärket. Hi hi hi!

Varning för reklam

Det där med inteätandet har gått över med besked... nu är jag hungrig typ jämt, varannan timme eller så. Fast med detta har kommit en mycket trevlig liten kvällsrutin, nämligen en stor mugg Yogi-tea Cinnamon Spice (jag älskar kanel, vare sig det är i tuggummin, tandkräm eller the) och två rostade Pågens Lantgoda, utan pålägg. Inte ens smör. Gott. Darling tycker det är galet med rostbröd utan pålägg (han tycker btw att det är galet att gilla kanel också) men jag sover gott på det och det är skönt att slippa piller.

Apropå galet förresten... För ganska längesen nu* så fick jag faktiskt en remiss till en EEG-undersökning på Stora Sjukhuset. Ordagrant stod det att jag var kallad "för att undersöka vad som är fel med ditt huvud". Är det humor eller vad?!



*remissen kom sig efter ett litet svimningsanfall och ambulansfärd till sjukhuset i Lilla Hålan när jag fortfarande bodde där. Något som senare visade sig helt och håller bero på mitt sjukt låga blodtryck och inte på eventuella fel i mitt huvud ;)

Kejk

Japp, nog blev den rosa alltid.
God också :)

Guddottern söt som alltid.
Vadå sug i bebistarmen?

Ommöbleringen i rummet blev mycket bättre än väntat. Dessutom underbart ljust och luftigt.

Montera upp skåp nu.
Sen flytta skrivbord.

Fint ska det bli.

Livet med katt

Lite drygt ett dygn fick blommorna stå. Att de överlevt ens så länge beror helt säkert på att de ställdes in i sovrummet med stängd dörr över natten . Det var den lille röde jäveln som gjorde det, och han käftade emot och blev förbannad när jag skällde på honom. As.

Eftersom de här exemplaren av djuret Katt är lite mindre än normalbegåvade hajar de inte flödesschemat
[äta blomma/"gräs"] -> [mår dåligt] -> [kräks]
utan loopar det om och om igen. Därför har de idag kräkts ungefär sjuttielva gånger. Hela lägenheten luktar lite lätt spya och galla trots massor av rengöringsmedel, vilket gör underverk för humöret (not!). Jag som kände mig lite städig* idag har tappat det för längesen, sådär nånstans mellan femte och åttonde spyan.

Det är tur för dem att de är söta och gosiga också och inte bara störda.

















*städig = ha städlust

Platespotting

Det verkar inte om om nån vill ha otursnumret 13 på sin bil så nu står det lite stilla.

Blomsterbudet ringer alltid två gånger

En stor bukett liljor och lite till från maken, och en stor bukett höstblomster från våra bästa vänner. Vackra!

På lördag ska vi äta köttfärspaj ihop, med rosa tårta till efterrätt. Rosa blir den för att jag hittade färdigrosa laktosfri jordgubbsgrädde på affären och den måste testas. Fyllningen blir vaniljcréme och citronmousse. Hoppas den blir så god som jag tror.

Siffror

Om 18 timmar och 50 minuter är det exakt 28 år sedan jag föddes.
Men vad betyder en siffra mer eller mindre?

Se mej, här är ett barn utav glas

Jag tycker inte om poesi. Det är pretto. Jag har svårt för akustisk musik och avskyr liveinspelningar och unplugged. Jag är rocker till själ och hjärta och tycker om musik med tryck i, bas som får bröstkorgen att vibrera eller rensar hörselgångarna om det är Irivern jag lyssnar med. Ingen förstår därför min passion för Peter LeMarc, men hur kan man inte tycka om honom?

Jag älskar honom helt hämningslöst. Ingen kan skriva som han, ingen kan sätta ord på känslor som han, ingen har fångat själen så som han gör. Är du ledsen vet han precis hur du känner, är du glad sjunger han med. Jag har suttit med honom många långa ensamma nätter och bara lyssnat. Ord som rör vid mitt hjärta, varje gång. Det är fascinerande. Hur gör han?

Låt dina fingrar som av pärlemor, låt dom röra mig tills jag glömt
Jag är värnlös, vagga mig till rytmen av mitt namn
Ta min trohet, bär den ömt, ta emot den som ett lamm
(Håll om mej - Peter Lemarc -87)

Trots allt detta har jag inte kunnat med att lyssna på flera år. Många låtar är så hårt förknippade med alltför mycket sorg och jobbiga perioder. Det är för nära, gör för ont. Tills idag, när jag hittade en City på bussen mot terapin. På framsidan fanns han, och inuti en kort artikel. Och jag kände att det var dags att hitta tillbaka. Det var så rätt, så rätt.

Jag svarade, kanske är det jag som är galen,
men mitt hjärta känner rätt från fel,
och det är upp till mej att välja,
det är inte enbart slumpens spel
(Brudbuketten - Nio broars väg -97)

Peter, var får du all din livsvisdom ifrån?

Hört på stan

På väg till terapin idag tog jag faktiskt av mig Irivern redan på vägen, mest för att låten tog slut och jag ändå var framme vid huset. Konfronterade mig lite med verkligheten.
Ibland är det värt det :)

Scen:
Två killar ska montera en lyktstolpe.
En riktar in stolpen i fundamentet och den andra reser den upp, lätt stönandes.

Dialog:
"Världens starkaste man...."
"Aa?"
"Jävla skitprogram asså"


Gick och spontanlog för mig själv resten av vägen. Det var kanske bara roligt om man var där, men jag var ju det :)

Ketonkropp

Darling frågade förra onsdagen vad jag egentligen hade ätit för nåt, och jag hade ju ätit vitlök vilket han brukar känna, men nej, det var nåt annat. Som luktade as. Kom på varför i lördags... eftersom jag inte ätit som man kanske ska har kroppen satt sig i ketos, och då luktar man helt enkelt inte godis.

Missinassen

Såhär på morgontimmarna när jag inte kan sova (och har grym halsbränna av sömnbristen) sitter jag och lyssnar på katternas små ljud. Nöjda suckar och ryckningar i tassarna från en dröm där de antagligen jagar flugor eller gör nåt annat skoj. Fast det mysigaste av allt är när den röde pratar i sömnen. Han är en riktig knarrpåse, den där.

Cleanliness is next to Godliness

Loggade in på jobbdatorn för att lägga in en tre veckor sen out of office som jag lovat chefen att göra när vi sågs. Chattade lite med ett par kollegor som såg mig online och även om det var bara ett par rader så är det så djävulskt jobbigt att få frågan om hur man mår, för vad svarar man på det? Rent generellt vill ju faktiskt ingen egentligen veta hur man mår när man inte mår bra... det är gulligt av dem att bry sig, men jag orkar inte med det. Som tur är vet jag att jag kan säga sanningen till chefen (omg vad jag gillar min nya chef!) och det räcker ju med att han har koll.

Hursomhelst fick jag såna kallsvettiga skakiga händer och ont i magen av de fem minuterna att jag var tvungen att kasta mig på Shut down och gå ifrån skrivbordet. Istället skrubbade jag badrummet i en timme för att slippa tänka eller känna efter. Dels pga ovan, dels för att det behövdes och dels för att jag har ägglossning. (Är det verkligen sant att många tjejer inte kommit på det om dem själva? Jag fattade det redan när jag var femton. Det måste vara nån boandegrej... men det blir åtminstone rent i nåt hörn när det händer) Jag har farit över allt utom taket. Kaklet glänser efter skrubbande med mopp och badrumsrent, kranarna riktigt gnistrar efter att ha gnuggats med kalklösande och duschdraperiet snurrar i detta nu i den skinande rena tvättmaskinen. Själv är jag helt slut men nöjd. Blodsockret är nere i tårna tillsammans med blodtrycket men jag är åtminstone inte kallsvettig längre. Och jag har hellre ont magen på grund av hunger än ångest.

Funderade på att äta nåt men tror inte magen går med på det... vi får se. Sen tänker jag dammsuga för att hålla badrummet rent så länge som möjligt. Och för att jobba av lite mer ångest.
Life's just great.

White noise

Funderar rätt mycket på varför jag skaffade mej en blogg, när jag ändå inte lyckas skriva nånting. Men det beror inte på att jag inget har att säga utan tvärtom, att det finns alldeles för mycket att säga. Huvudet är fullt med ett myrornas krig av ofärdiga meningar, halvtänkta tankar och en massa låtar som går på repeat. Fråga inte varför, jag blir galen av det men kan inte hjälpa. Igår morse vaknade jag med AC/DC Thunder Struck som tvåkomponentsklister i hjärnan och den har inte slutat än. Skitjobbigt.

(Har du förresten sett White noise? Alltså filmen? Jag ska sluta se såna filmer för jag blir så jävla rädd. Är helt övertygad om att det existerar men vill inget se... sen spöklägenheten vi bodde i före den här är jag än mer skraj. Kommer nog aldrig vilja bo nånstans i ett gammalt hus och riskera att det bor nån osalig ande där som tycker det är kul att lajja runt och visa sej för att få sej ett garv när jag får hjärtstillestånd och joinar den andra sidan.)

Den allra största anledningen till att jag inte kan sova på nätterna, och alltså går runt som en zombie på dagarna men inte kan sova nästa natt ändå, är just att hjärnan inte alls vill sova. Den vill tänka en massa! Som om den måste ta igen all verksamhet som låg nere under min värsta period med B₁₂brist (kanske kommer en story om det nån dag men inte nu). Nu har den varvat upp och överklockar för att hinna med att komma till dagens läge. Jag måste döva den med Days of our lives och muta den med socker för att få vara ifred ibland. Man vill inte alltid tänka.

Fast inatt fick jag sova, utan tabletthjälp. (Inte helt drömlöst, men jag vaknade inte av att jag grät iallafall och det är alltid nåt. Hatar att vakna av mina drömmar för om de enda drömmar man minns är de jobbiga och otäcka så vill man inte sova och drömma mer, och jag har nog jobbigt med soveriet ändå.) Drömde att vi flyttade till ett hus, närmare bestämt det lilla radhuset vi skulle titta på idag för kul, och det var också jobbigt eftersom jag vet att vi inte kommer bo där hur mycket jag än vill. Så det var väl tur i oturen att jag inte ville bo där så jättemycket att det gjorde ont nånstans.

Kolla bara, massor med babbel utan att ha nåt att komma med.
Byta hjärna med mig?

Den. Här. Veckan.

...fixade jag teoriprovet med väl godkänt, träffade chefen och fick bara lite ont i magen, lyckades åka hela tre stationer tunnelbana i sträck utan tokångest och har till och med fått sömntabletterna att funka en natt! (Kände mig inte så trött, mest drogad och typ snorfull, men sov gjorde jag! I flera timmar faktiskt)

Inte så illa pinkat för en handlingsförlamad loser.

Damn I'm good.

Jag ligger iallafall inte i topp på skitlistan

Såg det här på vägen hem från Coop. Blev rädd först att det var hemma hos oss (det är min största mardröm att katterna ska brinna inne) för det skulle liksom vara droppen. Men det är någon annan stackars sate som kommer åka på den här jätterenoveringen, och det är definitivt mer än det jag har att fixa.

Min personliga renovering - av det yttre i detta fallet - innebar idag en ny hårfärg (jordgubbsblond) för dyra pengar. Fast det har psykologen sagt att vi ska göra. Alltså skämma bort oss själva. Så det gjorde jag.