Obra

Det här är inte bra. Jag mår dåligt av att vara så trött, jag orkar inte vara nere i skorna såhär länge utan att det slår på allt. Det finns inte en gnutta positivitet kvar i mej nu, bara seghet, irritation, gnäll och gråt. Det enda jag orkar med är att finnas till. Sova, eller till äventyrs bada, och se på teve. Det finns ingen energi kvar till nåt annat och det är så jävla tröstlöst att känna det som om man aldrig kommer nånvart nånsin!

Men grattis som fan då lilla mor

Hade helt glömt bort att jag i tre hela månader trodde på att mamma faktiskt skulle höra av sej som hon sagt till mormor att hon ville. Geezus, att jag gick på det igen. Eller rättare sagt, att jag orkade lägga energi på att må dåligt och oroa mej för det. Hon har ännu inte fått tummen ur, och nu orkar jag helt ärligt inte bry mej längre. Det är ju inte som om jag haft en mamma på några år ändå, så jag börjar bli van.

Vi har firat Darlings mamma och mormor en smula istället. Själv har jag blivit grattad på ett lite annorlunda sätt, genom en Bulle som under natten vänt på sej och nu dansar Riverdance på min blåsa. Jätteskönt.

I övrigt är det suckety-suck-suck: jag har varit däckad av vädermigrän i tre dagar. Sen försvann det en dag, och nu är det tillbaka. Kan det inte bara åska lite, lite granna? Eller åtminstone sluta växla så förbannat mellan hög- och lågtryck? Ett all-time-low Hb-värde på 117 hjälper inte heller, jag vill mest bara sova hela tiden och orkar ingenting. Som tur är är jag gift med typ världens underbaraste Darling, som egenhändigt dammsög hela lägenheten och städade kök och badrum medan jag var på Babyland och fingrade på bebissaker. Jag måste ha gjort nånting bra i mitt förra liv för att förtjäna honom.

Hallelujah!

Det går inte att förklara, men varje gång jag ser Lordi eller lyssnar på Hard Rock Hallelujah så sitter jag och småflinar för mej själv. Det är nånting med den låten som gör att jag blir helt oförskämt lycklig på nåt sätt, i hela kroppen. Bullen diggar också. Darling föreslog att vi skulle köra den på repeat under förlossningen, hehe.

Självklart hejade jag på Finland! Om det är något land som förtjänat att vinna så är det väl de? När nån går in på scen och öser på det sättet som Lordi gjorde, så kan man ju inte annat. Vad var alla tjejer i kortkort och halvnaket jämfört med monsterrockarna, egentligen? Jag ska bli Lordi-fan bara för att.

Jävla hockey fanskaps jävelskap

Jag ville ju se på film!

På jäsning

När jag var in till stan igår för att vara med guddottern på hennes första alteljéfotografering (vår doppresent) tittade busschauffören ofta på mej i backspegeln, som om han trodde att jag skulle föda där och då. Visserligen gick bussen till Södersjukhuset, men SÅ jäkla stor är jag inte så jag ser sprickfärdig ut! Han skulle sett hon med tvillingarna som gick profylaxkursen... hon trotsade naturlagarna när hon stod upprätt!

Visst, jag har lite svårt att böja mej framåt, ta på mej skorna, sätta mej eller ta mej ur bilen och framför allt att få plats med mat numer, men people, det är tre månader kvar. Den kommer bli större. This aint nothing yet.

Skit också

Vi vägrade skriva papper på hus innan Darling fått skriva papper för jobbet. Hur skulle det blivit annars, om saker skitit sej så som saker kan skita sej ibland, om vi helt plötsligt blivit ägare till ett radhus för ganska mycket pengar i en stad som ligger långt bort, utan möjlighet att flytta dit och försörja oss? Dumt hade det blivit.

Fast vi har sörjt klart. Det hade varit trevligt att få bo där, men vi har redan tagit nya tag och börjat se oss om på andra ställen. Vi sitter inte i sjön, i värsta fall får det väl bli ett tillfälligt boende i ett halvår eller så, ingen panik. Och på ett sätt känns det lite skönt att få en smula andrum innan flytt och annat jobbigt, nu slipper jag stressa över att det skulle bli innan förlossningen. Inte för att det var såå jobbigt, men det är en lättnad nu efteråt.

Nu sitter jag mest och är lite smått komatos. Gissar på att jag antingen är "bara" graviditetstrött, eller så har mitt Hb sjunkit katastrofalt. Det frestar på att vara tillbaka i den där förlamande mattheten, men nu har jag iallafall en bra gissning om vad det beror på och det är lite lättare att stå ut då. Till nästa besök på MVC käkar jag leverpastejmackor och försöker vila så gott jag kan.

Idag ska vi väl kanske fira lite smått att allt är klart med Darlings jobb. För det betyder också att det nu är fritt fram att ge sej in i leken på riktigt! Nu är det inte längre bara planer, det är på gång att bli verklighet. Och vi ska flytta ut på landet, som jag längtat efter i mer än ett år nu!!

Och du Rödluvan, det finns fler riktningar än norrut och söderut... ;)

Ja!!

Så kändes det när vi tittade på huset. Ett enda stort "Ja!!". Så klart var det där vi ville bo, hur har vi inte kunnat förstå det tidigare? Det var ju perfekt, helt enkelt. Smärre försköningar måste till men det är ju vanligt med nytt boende. Färgvalen de som äger huset nu har gjort stämmer väl sådär med vår egen smak, men det är inget som är i akut behov av stor renovering och lite färg är ju en baggis. Fem rum, fyrtio kvadrat större än lägenheten, i ett fint område och på en gavel så vi får bara en enda granne att dela vägg med. Sol hela dagen, friluftsområde på baksidan, lekplats några meter från grinden, dagis och skola runt knuten. Om det fanns en tomtebolyckestämpel sådär som kulturminnesstämpel, så skulle det här huset ha en sån.

Nu är det bara budandet kvar. Och hoppet om att jobbet blir Darlings, så drömmen kan bli verklighet. Jag hoppas och längtar så det gör ont. Och att det blir en flytt innan bebisen föds känns som en fis i rymden jämfört med hur skönt det skulle vara om allt gick i lås. Hur toppen hela livet kommer bli. Ingen mer stress, ingen mer trängsel.

Jag hatar den här stan.
Jag vill bort.
Och nu står Paradiset och lockar med öppen port.

Själens spegel

När jag låg nyfödd på BB hade en barnmorska pratat med mej hela natten, hon sa till mamma att jag pratade med ögonen. Det har jag fortsatt med hela livet. Man ser allt i dem, varenda rynka, varenda sorg sitter etsad, precis som kråksparkarna som blivit till av lycka och skratt. När jag är trött eller sjuk dör blicken totalt. Inte undra på att jag avskytt att se på mej själv i spegeln de senaste åren, när jag möts av sådan olycka som sitter ristad i varenda fin linje runt två tomma ögon.

Idag ser jag mest gammal ut. Tusen små fina rynkor har bildat nätverk, men jag har åtminstone liv i blicken igen. Och man får se gammal ut när man snart fyller trettio och ska bli mamma. Jag är bara glad att lystern är tillbaka och att ögonen igen är två djupa brunnar istället för levnadströtta och glanslösa.

Jag är inte där än, men jag är åtminstone på väg.

Vacker läsning

Det har sagts många fina saker om barn men jag tror nog det här ligger mej närmast om hjärtat. För att det helt enkelt är just så enkelt.

"Får jag inte krama om henne snart kommer jag dö, jag är helt säker."

Christopher skriver en massa braiga saker om vardagen med barn, rekommenderas!!

http://rssportalen.blogg.se/040506155446_lngtan.html

Tanketömning

"Aaaah!" var det första jag tänkte när jag vaknade imorse. För förutom de obligatoriska små vakenstunderna (kisspaus vid 3.15 och Darlings frukostslamrande i köket 6.55) har jag i princip sovit tio timmar! SÅ länge har jag inte sovit i ett sträck på flera månader. Visserligen var jag lite smågroggy och förvirrad till att börja med eftersom jag just drömt att jag fött bebis men inte hittade den nånstans när jag vaknade (sort of) och för mitt liv inte begrep varför. Men det är ju 100 dar kvar tills det är dags för sånt på riktigt thank you very much.

Dagen rullade på rätt bra i övrigt. Jag tog en lugn promenad i solen till busshållplatsen för att ta mej till MVC, ungefär halvvägs blev jag omkörd av en brandbil med sirenerna i fullt pådrag så Bullen blev chockskadad stackarn. Det var kanske därför hjärtljuden var något högre den här gången jämfört med de andra, hehe. Sen hade jag någon timme på mej innan jag skulle till sjukgymnasten och fixa min nacke, som jag lyckats få sådär stel igen. Det blev en sväng tvärs över Kungsholmen och en lunch vid Norr Mälarstrand på ett fik med hutlöst dyr men satans god sallad. Tänkte i mitt stilla sinne att nog är stan vacker, sommarfin, men jag är ändå rätt nöjd med tanken på att bara vara här just när den är så fin och inte hela tiden. Om bara folket här inte vore så otroligt stressade hela, hela tiden... så skulle jag kanske stå ut. Men det gör jag inte. Fast det är trevligt att kunna se de fina sidorna också, så jag inte bara tycker allt som har med stan att göra är skit. Så har det ju varit ett bra tag nu och det blir man inte direkt gladare av att känna.

Dagens negg: det är assvårt att hitta ett par schyssta mammashorts eller en kjol jag gillar.
Dagens plus: TVÅ glasspauser och middag på balkongen i solen! :)

Luuuuuft!!

Det är trevligt att andas. Alldeles förbannat trevligt faktiskt. Det är nog därför det är så jobbigt när det inte funkar.

Just nu är livmodern så stor att den är en knapp decimeter från revbenen. Det låter kanske inte så mycket, men alla mina inälvor, som normalt får husera i precis hela magen, ska nu få plats samt kunna arbeta på den lilla decimetern. Samtidigt ska lungorna (som dessutom utvidgat sej tillsammans med bröstkorgen för att kunna förse två personer med syre) få plats att göra sitt jobb, fast de ligger ihopklämda med ovan nämnda organ. Låt oss bara konstatera att med mat i magen fungerar det sådär... jag har flämtandats och försökt tänka bort illamåendet i två timmar innan magen själv tog ett rationellt beslut att halvera innehållet för att jag inte ska krevera fullständigt.

Femton veckor kvar. Fattar ni? Jag hoppas den här ungen bestämmer sej för att sjunka ner och fixeras jävligt tidigt, annars kommer jag a) svälta ihjäl, eller b) få syrebrist och kvävas.


Från dagens vedermödor till morgondagens utflykt:
Maken ska på sin andra intervju för ett nytt jobb. Jag håller tummarna jättemycket, och hänger på då vi samtidigt ska passa på att titta på radhus. Hoppas det blir fint väder och att intervjun går bra. Inte för att jag ser fram sådär jättemycket mot att packa och en flytt i mitt tillstånd, men i det längre perspektivet kommer det att vara positivt på så många sätt att det väger upp det lilla obehaget.

Okej, nu vill min mage slippa resten av middagen. Jag ska gå och prata med Gustav Berg. *urk*