Kattbloggande

Rödfräs gillade att vara bloggkändis, han spann massor när han satt och betraktade sej själv på Elisabets blogg. Det var spännande att spana in den röde kollegan på Rödluvans blogg också, innan han tappade intresset och gick för att knapra kattkulor och spana på småfåglar.

Ibland undrar man lite vad de tänker på. Om han fattar att det var han själv på bilden eller om han tror att det bara är en annan katt? De lär sej ju efter ett tag att katten i spegeln inte är riktig, men förstår de att det är en bild av dem själva?

Nattkatten, som gärna ser på teve med oss, kan se tvådimensionellt (tvärtom vad forskare säger som påstår att djur bara ser i 3D) och han känner igen stillbilder på katter. Han blev rädd för en bild på sej själv när vi visade den på teven, han trodde att det var en annan, jättestor katt. Om han fick se den bilden några gånger, skulle han känna igen sej själv? Eller hur uppfattar de sej själva? Vet de hur de ser ut?

Matbloggande

Det här är visserligen inte en matblogg, fast jag läser flera stycken och tycker det är roligt med inspiration, men nu måste jag bara få dela med mej! Efter flera veckor månader med matproblem (dvs att vi inte kunnat laga mat hemma utan att jag mått räva) har jag så smått börjat klara av att känna lukten av åtminstone kokt mat och t o m stekt, bara det inte är kött. Darling fick känna av Den Gravida Kvinnans Hormonutlösta Vrede när han en dag hungrigt stekte bacon och sen dess har vi liksom lagt matlagandet på is. Sen känns det lite bortkastat att handla hem en massa mat som ändå bara blir dålig, när jag kommer på att jag inte alls vill ha den eller ens står ut med tanken på att äta den. Det är ganska fascinerande men också en smula jobbigt att vara "på det viset".

Men nu har jag varit sugen på lax i flera dagar, och klarade jag av lagandet av älgfärsjärpar hemma hos Svärmor igår tänkte jag att nu är det dags! Så alldeles strax ska vi sätta oss till bords och äta Italiensk lax med ris (minus sardeller, uäck) och det doftar ljuvligt ska jag säga! Ett tips dock, lägg laxen bredvid så blir den sådär knaprig på ytan istället för kokt. Det är mycket godare!

Till Elisabet

Han sitter inte alltid som en känguru när han spanar på fåglar. Ibland har han putrumpa istället. ;)

Godmorgon

Egentligen är det fantastiskt hur fort man lär sej att endast fungera som värd och inte längre bestämma över sin egen kropp (för isåfall skulle jag glatt ligga kvar och sova vid det här laget!), eftersom den numera finns till för någon annan. Någon byter allt fostervatten flera gånger per dygn, och det som rensas ut får värden ta hand om och se till att göra sej av med, oavsett om den sover eller inte. Någon behöver dessutom massor med energi för att växa, och ser till att värden blir hungrig och måste äta, oavsett om den sover eller inte.

Så här sitter jag nu. Invaderad av en främmande styrka har jag kapitulerat utan motstånd. Jag vaknar lydigt minst en gång per natt, och har jag tur kan jag somna om utan större åthävor. Eller så blir det som nu, när jag inte kan ignorera knorrandet i magen utan måste äta minst två smörgåsar för att få vara ifred några timmar till (Ungefär tre. Fyra om jag har tur och blir riktigt mätt).

Slänger in en yoghurt i potten och hoppas på det bästa.

Sova sängen

Idag kommer våra nya sängar. Vi har faktiskt LYXAT och köpt nya, motordrivna sängar för en massa pengar... vi hade köpt nya i vilket fall som helst, det bara råkade bli den jag drömt om som var liiiite dyrare än en vanlig säng. Jag som är lite konstig och gillar att sova nästan halvsittande även som ogravid är lika lycklig som ett barn på julafton! Igår släpade vi ut den gamla sängen och sov i vardagsrummet över natten, vilket gjorde katterna lyckliga som barn på julafton.

Helgen har varit toppen också. På fredagen åt vi (sen!) middag med mina föräldrar och Syster med sambo, på lördagen gjorde jag och Syster våra dotterliga plikter och åkte på mässan och oooh-ade och aaah-ade över montrar och försäljningssiffror. Det är såklart jättekul att det går bra för dem, tro inte annat, men det finns en gräns för hur intresserade vi två är av gamla grejer liksom. Dessutom var det inte så himla käckt att gå runt med både ischias och en grym foglossningsvärk på ett hårt betonggolv och trängas med typ halva stan och några till. Nåväl, det händer ju inte så ofta så det får väl gå an. Nu blir det inte förrän till sportlovet igen.

På kvällen åkte vi genom snö och rusk till tystnaden och åt teppanyakimiddag på Hasseludden med våra vänner. Jag är otroligt förtjust i det stället, inte bara för att det gjorde underverk för själen när vi var där efter bröllopet, utan för att det sipprar frid och ro från väggarna och längst in i cellerna på en så fort man kommer dit. Att de har grymt god mat är en bonus. Att man får den tillagad och framshowad vid bordet är en ännu större bonus för det var jättehäftigt att se. Jag önskade mej en ny weekend i Ryokan som trettioårspresent av Darling, så jag får åka dit igen och bara finnas. Efter det här året har jag mer än väl insett hur viktigt det är. Åh, bara att gå in på hemsidan och lyssna på musiken får mej att längta!

Vi pratade en del om barn och familj och lite boende och ekonomi. Det är alltid roligt att höra om andras liv och lösningar på saker. Dessutom funderar jag på att kanske svänga kursen en aning och titta på utbildningen i deras hemstad istället för den norröver, som jag först tänkt söka till. Det är lättare att starta om ifall man inte står helt på noll i början. Och jag medger villigt att jag är mer än frestad av tanken på husen de pratade om, som ska byggas snart och inte kostar både lever och njurar att köpa. Helt färdiga, med tomt och allt, så var det ändå ett pris som kändes rätt överkomligt. Tål att tänkas på.

Nu måste jag ta och städa lite trots värkande höft och rygg... för det är bara en liten stund kvar innan det kommer två killar(?) och monterar upp sängarna! Jag är så lättad och lycklig att jag blir en smula tårögd bara av tanken på att sjunka ner i dem ikväll. Det måste vara hormonerna.

3 x möten

Måndag: Läkarbesök, med min nya doktor. Det är inget fel på honom, men... ja, låt oss bara säga att jag inte är riktigt lika bekväm med honom som med min gamla läkare. Tur att jag inte är lika sjuk längre då. ;) Fikade med en kompis, som är fem veckor längre gången än jag, det var väldigt roligt att ses men jag blev så otroligt trött på slutet så det tog udden av det roliga. När jag dessutom fick betala 228kr för fyra timmars parkering, samt körde fel på vägen hem vilket resulterade i två extra vägtullsdebiteringar innan jag kom på rätt spår, var jag inte bara helt slut och rasande utan jag hade fått en duktig huvudvärk också. Somnade på två röda i soffan när jag kom hem.

Tisdag: Möte med min arbetsträningshandläggare (uj, långt ord) på Försäkringskassan. Det blir av. Snart. Fast nu när jag ställt in mej lite på det så känns det faktiskt ganska OK, det är inte bara som jag säger längre för att det känns som om det är vad som förväntas av mej. Visst, det är fortfarande nervöst, men det kommer det vara oavsett. Hon var bra, vilket känns toppen. Det hade varit jobbigt att ha en handläggare som det inte "klickar" med. Fick lunch/middag serverad när jag kom hem och sen somnade jag på två röda i soffan.

Onsdag: Träffade chefen över en fika. Lite nervös och babblig innan jag fick sagt det jag skulle och en reaktion som överträffade mina förväntningar - första spontana kommentaren var "Vad kul, grattis!". :) Dessutom tyckte han att det var skönt att de kunde planera för min vikarie att stanna hela perioden ut. Jag kommer ju ändå inte tillbaka på riktigt innan jag går på mammaledighet. Kanske eventuellt möjligen på 50%, men det är absolut maximum. Barnmorskan vill helst inte att jag jobbar mer än 25% innan födseln och det är troligen där jag landar efter arbetsträningen. Sen är det ju bara någon månad kvar innan jag tar ut min semester och föräldraledighet. (Wow. Jag ska bli mamma, på riktigt! Föräldraledighet liksom, hur många vuxenpoäng kan det vara? Shit shit shit.)

Jag skulle egentligen ha köpt med en semla hem från fiket till Darling, men det glömde jag. Köpte en (okej två) på Ica Maxi istället, där jag glömde scanna kvisttomaterna i tröttheten, lagom kul när det blev avstämning. Fast jag orkade inte ens skämmas för jag var så trött. Hade nog behövt somna på två röda när jag kom hem, istället plågade jag Darling med att få enorma fnissanfall, så enorma att jag både fick andnöd och kväljningar innan jag kunde sluta och torka av det bortgråtna sminket. Sen åt vi middag och semla, mmmm.


Idag gick maken tillbaka till jobbet efter att ha varit sjuk några dagar (enligt mej, enligt honom själv är man inte sjuk om man inte har frossbrytningar och ont i ansiktet men det har jag då aldrig haft så han måste ha fel) och jag tillbringade dagen med en katt eller två i knät medan jag tittade på In her shoes och grähähähäääät för att den var så sorglig och jobbig. Jag trodde det skulle vara en varm och fin typisk tjejfilm, vilket var det jag egentligen hade lust med otypiskt nog för att vara jag, men den var så bra att jag inte kunde sluta titta. Jävla hormoner.

Sen ringde syrran och vi pratade ganska länge om traumat att vara barn till våra föräldrar, eftersom de mer och mer börjar utvecklas till att bli stans största kufar. Alltså, ni förstår inte! Ingen KAN förstå. De är kompletta freaks! Känner mej som en tonåring ibland, men de kan faktiskt vara riktigt pinsamma, for real, inte bara tonåring-tycker-pinsamma utan PÅ RIKTIGT.

Jag måste byta namn.

Kväljningsreflex

Som man eventuellt kan ha snappat upp vid det här laget om man läst min blogg, så har vi inte direkt de friskaste familjerelationerna på min sida. Darlings familj är trots allt relativt normal, iallafall svärmor (vad bio-svärfar sysslar med vet varken Darling eller jag men han ser åtminstone inte till att krångla till vår tillvaro så han faller inom området "ok" ändå).

Precis idag har det beslutats om familjemiddag med faderskapet (mitt alltså) eftersom de är i stan, och fredag är den dag som utsetts. Perfekt, eftersom de inte kommer vara ett dugg griniga eller trötta efter att ha jobbat på mässan heeeeela dagen, och alltså antagligen somnar mitt i huvudrätten eller så. Joy. Syster ringde i halvpanik för att förvissa sej om att vi också skulle komma, så att hon inte skulle vara ensam om att underhålla herrskapet. Sen diskuterade vi vilken restaurang vi skulle kunna gå till, som är tillräckligt lugn med bra mat till schysst pris som man inte kan klaga på, och som man inte behöver boka bord på ifall herrskapet behagar ångra sej och vägrar åka. Sen pustade vi ut lite och kom överens om att samla krafterna. Jodå, fullkomligt normal familj är vi.

Och apropå kväljningsreflexer så är det faktiskt enormt irriterande att varken kunna borsta tänderna, torka öronen med tops, nysa eller hosta utan att kväljas så hela magen knyter sej i kramp. Det räcker liksom med det ovan.

Poesi på väg

Den här hittade jag på tunnelbanan idag, när jag åkte mellan sjukgymnasten och sista gruppterapin. Jag vet inte varför, för jag är inte speciellt förtjust i poesi vanligtvis, men den fastnade och jag tycker den är underbar! Hoppfull, vacker, full av löften! Tänk att SL kan försköna vardagen, de också.

Islossning

Ej var jag sky,
ej var jag våg:
Död som en is
fjättrad jag låg.

Kom så du, sol,
gjorde mig fri:
Våg är jag nu,
sky kan jag bli.

Albert Theodor Gellerstedt, 1836–1914, Sverige
ur Dikter, 1871

Abstinens?

Sorry för min långa tystnad och lite ofrivilliga bloggpaus. Det var inte planerat. Och jag skriver faktiskt. Massor av saker, i huvudet, när jag ligger om nätterna och vrider mej i sängen och inte kan sova. En del här på bloggen, fast om saker jag inte vill lägga ut ännu, så jag sparar dem bara utan att publicera.

Det är så mycket som händer utom min kontroll, och utan att jag sorterat klart vad jag känner inför det. Istället koncentrerar jag mej på mitt lilla universum med bebisen, och gör listor med saker som ska handlas eller fixas eller förberedas. Som om jag förnekar att det är massor med månader mellan Nu och Augusti.

Konflikträdd som jag är vill jag inte berätta för chefen att jag ska ha barn. Inte för att jag tror han kommer göra det till nån stor affär eller bli grinig, tvärtom, utan för att jag har en irrationell rädsla inför Allvarliga Samtal. Men det går ju inte att hålla hemligt hur länge som helst. Magen kommer ju skvallra om inte annat och då vore det bara pinsamt att inte ha berättat... inte att förglömma har jag dessutom fått ischias, som gör att jag vaggar anka som den värsta höggravid.

Snart kommer FK att skicka in mej på arbetsträning dessutom, vilket nästan skrämmer mej shitless. Jag är så rädd att trilla tillbaka, att få tillbaka stressen, när jag kämpat så med att hitta lugnet. Det här råder jag inte över alls, om jag vill ha min sjukersättning får jag vackert samarbeta, och jag vet inte om det går att avbryta ifall jag mår dåligt igen. Ingen har lovat något i den vägen, så jag vet inte om det är möjligt. Ett stort orosmoment alltså.

Dessutom har min mamma fått reda på att hon ska bli mormor, och jag vet inte vad hon kommer att göra nu. Även om jag inte tänker på det speciellt mycket eller rättare sagt nästan inte alls, så är det också ett slags väntan som jag inte rår över.

Mest av allt vill jag bara ligga under täcket och vara i ide tills i sommar ungefär. Och det är vad som avspeglats på bloggen de senaste veckorna.