отсутствие слов

Jättedammsugaren parkerade återigen nedanför just våra fönster och sög bort alla mina ord. Varenda ett. Det finns inget kvar, bara orkeslöshet och trött gråt. Jag orkar verkligen inte med en enda dag till, då blir jag galen.

Varför denna fascination för vårt hus? Det finns fyra till att bråka med, åk dit! Där jobbar säkert folk om dagarna ändå.

Om man inte har egna ord får man leta upp några. Eller bara roa sej allmänt. Jag lånade några som såg skojiga ut till rubriken.

Här är mitt badrumsskåp

Ögonmakeup remover: Clinique Take the day off
Dagkräm: Shiseido Day essential moisturizer
Nattkräm: Lumene Age-defying night care (jag börjar ju bli gammal!)
Rengöring: Lancôme Clarifiance
Ansiktsvatten: Clinique Clarifying lotion
Ansiktsskrubb: Clinique Exfoliating Scrub (Hmm börjar vi ana ett tema?)
Ansiktsmask: Cinique Deep cleansing emergency mask (inköpt för extrem stresshy veckan innan bröllopet... emergency = hell yeah!) Budgettuben bredvid är L'oréal (fransmän o deras jävla streck) Pure Zone. (It sucks!)

Andra godisbitar man kan hitta är Shiseido Soothing spray, Darphin Vitalskin creme, Darphin Soothing gel, MOP Pear lotion och diverse plock från Victorias secret garden och Bath & Body works. När det gäller godis-krämer kan ingen klå jänkarna. :)

Underlag: Make up store puderfoundation och Cover all mix
Mascara: Diorshow
Eyeliner: Kanebo
Ögonskugga: Make up store
Läppglans: Juicy tubes
Läppbalsam: Elizabeth Arden 8 hour cream, fast Lypsyl duger också
(Men det där vet ni ju redan ;) har jag skrivit om här)

Doft: Max Mara (Doftar som solvarma jordgubbar, mmmmm!)

Alltså det låter ju som om jag är värsta beauty queen-offret, men sanningen är att jag sällan varken mejkat mer än mascara & eyeliner eller ens smort in huden. Jag har aldrig behövt. Men efter min extrema vitaminbrist har jag blivit tvungen, och inget annat än ordentliga grejer funkar. Nu har jag avancerat till att smörja ansiktet varje dag om jag inte vill se ut som pergament eller känna det som om jag spricker, faktiskt ha på nattkräm, göra masker och djuprengöring ibland och använda riktiga rengöringsprodukter för att ta bort mejk. Till skillnad från min gröna ungdom då jag bara använde tvål och vatten. Jag hör er skrika i ren fasa ända hit, hahaha.

Efter inspiration från Lipgloss Bitch och ytterligare en rastlös kväll

Vinterskrud

Balkongen har fått sin vinterskrud nu.

Möblerna har flyttat upp till vindsförrådet, trallen står staplad mot väggen och golvet är rensopat.

Sommarblommorna har antingen gått i soporna eller står vinterförvarade tillsammans med möblerna.

Bara ljusslingan till jul fattas.

Vi är redo.

Kärlek

Jätte-städning?

Jag hade inte riktigt insett hur ljudkänslig jag faktiskt är... jag har förstått att det är en vanlig följd, men inte hur det känns eller hur man vet (Det är inte så enkelt som att man får ett felmeddelande från skallen med klara och tydliga instruktioner, fast man skulle önska). Men efter några veckor med Jättedammsugaren parkerad nedanför lägenheten vet jag precis vad som avses och hur det är. Alltså att jag inte kan stänga ut bakgrundsljud, vilket förklarar att jag blir så trött efter shopping. Inte för att det är mycket folk ute, utan för att ljudnivån är så hög i en galleria. Stackars, stackars alla med hörapparat, som alltid har det såhär!

Häromdagen var jag så förstörd att jag inte kunde prata med varken Syster eller Darling förrän efter flera timmar med tystnad, en liten cat nap i soffan på mätt mage och med katten parkerad ovanpå. Nerverna var komplett trasiga. Man kommer inte undan, det äter sej in som cancer i nerverna och gnager på hjärnan tills man är förbi av trötthet och mest vill vara medvetslös för att slippa känna. Det är som att sitta inuti den. Jag förstår folk som blir galna.

Tyvärr är de inte klara på länge än. Idag hittade jag mina öronproppar och beslöt att göra ett försök för att kunna vara dräglig senare ikväll. De stänger inte ut allt, men det mesta av det. Tillräckligt för att jag ska tro att jag kommer stå ut.

Nu har de iallafall lunchrast - lovely. En hel timmes respit.














Tool of Satan

Lyckad morgon

Idag har jag ju förresten klarat av två premiärer! Eller tre, om man räknar med att vakna innan tio. ;)

1. Jag har kört bilen ensam. I rusningstrafik. På E4. Utan att dö eller ens bli stressad.

2. Jag har hämtat lite grejer på jobbet. Hälsat på några kollegor. Pratat med chefen. Utan att dö eller kräkas.

Bestämde mej igår när vi kom överens om att jag skulle ha bilen idag. Om jag ändå skulle skjutsa Darling till pendeln på morgonen kunde jag ju faktiskt lika gärna passa på att utnyttja den. Mitt passerkort är spärrat eftersom det är så längesen jag var på jobbet, så jag behöver ha nån som släpper in mig och kan inte smita in på en helg. Otroligt nog kunde jag faktiskt sova, om än rätt lite (Jag ska lägga mej en stund nu istället, ska ju köra mer sen och behöver vara pigg då).

Jag förvånade min kollega med att dyka upp i garaget i bil. Det var roligt. Sen liftade jag med honom in till ett tomt kontor och pustade ut för att jag fick en mjukstart. Chefen var inte riktigt vaken men kom på efter en stund att jag ju inte haft körkort tidigare, ha ha ha. Det var roligt. Fick också hälsa på min vikarie som verkar vara en guldklimp! Det var nästan roligast för det är skönt att de hittat nån som har båda fötterna på jorden. Sen var jag svettig och darrhänt och bestämde mej för att det var dags att åka hem och vara nöjd. Nästa steg är att komma på fika och träffa fler. Och steget efter det att gå på julfesten, men då är Darling med som moraliskt stöd.

Jag ser faktiskt fram emot det. Nåt jag inte ens i mina vildaste fantasier kunde tro för några veckor sen. Bara vi tar det lugnt med allt, så kommer det gå bra. Jag har fortfarande kontroll. Jag lyssnar fortfarande på mej själv. Bara jag kommer ihåg att fortsätta med det så kommer allt bli bra.

Händelserna hittills

Det finns jättemycket att skriva om resan "hem" och hur det har varit, men jag orkar faktiskt inte. Det är så lång historia bakom som inte går att förklara eller förstå efter bara några rader. Men det var en bra resa på många sätt, inte bara för att jag lyckades med uppkörningen. Och jag hann med krispiga höstdagar och prassel i löv på promenad med hunden som lyckligt for runt, runt i högarna med nosen i backen.














Den första snön for vi förbi på vägen hem, och mitt hjärta tog ett skutt av lycka för jag tycker verkligen om vintern. Den riktiga vintern, inte slasket härnere i Stora Stan. Mjuka, dunlätta flingor, vitt på marken och de dämpade ljuden, tystnaden som blir. Knarret under skorna av kramsnön som glittrar i solen, kristaller i trädgrenarna som får skogen att se förtrollad ut. ÅÅÅÅH jag längtar så jag kan gå sönder! Tänk att Norrland kan sitta så hårt i ens själ...














Julstämning fick jag också av att belysningen på Sjöbodarna kommit upp. Jag längtar faktiskt till julen i år, till mörkret med alla ljus i fönstren och en lugn helg hemma. Förra julen minns jag inte ens, jag sov igenom den. Det ska jag ta igen i år. Jag ska börja göra julkorten nu i veckan och dra ut på det riktigt länge. För att fira körkortet ska jag ta med Syster till IKEA. Klämma på julsaker, köpa en vintrig skinnfäll och köpa julgardiner. Det ska jag.

I RULE!!

I skrivande stund har jag varit körkortsinnehavare i exakt 11 timmar. Jeij! :D

På resande fot

Väninnan ska åka till solen på söndag, i två veckor framåt (B*TCH! ;) Drick en drink åt mig också och våga bara bli för brun! Hälsa playan), och Vännerpar 2 + son drar också söderöver. Vilket påminner om att vi själva brukar vara på varmare breddgrader den här tiden på året.

I år gjorde jag tvärtom. Åkte lite norröver.

Vi får se om vi ses igen på tisdag eller om jag deppat ihop alldeles efter måndag förmiddag.


:)

HAVE YOU EVER.....

....spytt på en vägg? Ja, när jag var sju och hade magsjuka. En halvmeter längre upp än jag själv var lång, en ren bedrift ;)

…kissat på dig när du var över 10 år? Ja, en gång när jag låst mej själv ute och inte kunde hålla mej till mamma kom hem.

…kommit på din mamma med att tjuvröka? Nej

…sagt nej till ett samlag? Ja. Många gånger.

…hånglat med nån av samma kön? Japp

…snott någons mobiltelefon? Nej

…varit medvetslös? Ja

…varit på anställningsintervju? Ja

…blivit full på ett släktkalas? Jaaa haha

…varit full på julafton? Det har jag nog lyckats låta bli.

…varit nykter på nyårsafton när du var över 15 år? Ja

…prenumererat på Vecko Revyn? Aldrig

…gått på Friskis och Svettis? Det tror jag inte...

…hävdat att kvinnor inte kan köra bil? Nej. Jag står fast vid att karlar inte kan köra bil.

…varit gravid? Ja

…fått barn? Nej

…överdoserat? Nej. Men om jag hade haft nåt att överdosera för en sådär sju år sen hade jag nog gjort det.

…åkt ambulans? Ja

…åkt in på akuten? Både med och utan ambulans.

…gillat Take That? Nej usch

…gjort nåt riktigt olagligt? Nej, jag är ju en Duktig Flicka.

…torkat dig med handduk när toapappret tagit slut? Neeej usch. Och förresten har jag alltid med mig näsdukar just in case.

…färgat håret blått? Nej

…skämts över dina föräldrar? Men OMG, vem har inte gjort det?

…skämts över din bästa kompis? Aldrig. Men hon har nog skämts för mej många gånger, ha ha ha ha!!

…skämts över dig själv? Alldeles för ofta. Fast oftast bjuder jag med glädje andra på ett längre liv.

…hånglat med en brat? Neeeeej USCH

…spytt av dålig mat? Ja


(Jaaa jag kan inte sova och jag har tråkigt)

Bloggfest

Kom in, slå er ner, känn er som hemma. Ta lite popcorn vettja!

Kamo-katt

Den Röde har börjat träna kamouflering. Han kan sitta stilla i duschdraperiet nästan en timme utan ett ljud. Belive you me, det är en jättebedrift för den snacksalige knarrpåsen!

Har de blivit militanta veganer? Katt-milis? Eller vill han bara leka kurragömma?

Veggo-katt

Den Svarte är vegetarian. Kolla själva, sallad. Och han ville ha mer!

Dagens blodtryck

Grannarna på våningen under kommer snart ringa polisen och anmäla mitt blodtryck för hemfridsbrott. Så lågt är det idag. Det kan ju för sjutton inte vara friskt? Kanske borde prata om det vid nästa återbesök...

Skrivet i affekt...

Läste Arga Mamman idag och började skriva en kommentar som blev längre och längre och insåg till sist att det var lika bra att flytta över det till bloggen och göra ett ordentligt utlägg eftersom jag ändå tänkt skriva om det.

Jag läser fortfarande Linda Skugge men blir matt av att hon alltid trycker så himla hårt på detta med jobb och att vara aktiv... För mej som utbränd är det Antikrist, jag skulle aldrig drömma om att ge någon dåligt samvete för att de inte jobbar arslet av sej när jag vet precis hur det är att vara i den mardrömmen. Jag gillar heller inte pekpinnar om hur man ska och inte ska uppföra sej, i något sammanhang. Alla är inte likadana och det som passar dej kanske inte passar mej.

Jantelagen sätter djupa spår och på grund av det dåliga samvetet jag känner har min rehabilitering tagit mycket längre tid än den hade behövt - för att jag, liksom så många andra, verkligen tror att jag måste jobba så hårt som jag gjorde! Om man inte jobbar är man inget värd, bara en belastning, en latmask, värdelös.... gissa vad det gör med en människa?

Och jag tänker _inte_ ha dåligt samvete för att jag tänker ta det väldigt lugnt ett tag framöver och verkligen bli frisk, och när (inte om) jag får barn tänker jag vara mammaledig och n*j*u*t*a av det! Sen kommer Darling vara hemma precis lika länge, och få lika dålig pension, och när vi blir gamla ska vi sitta på altanen och hålla hand och inte ångra ett ögonblick av de val vi gjorde i våra liv.

För vad är väl inte viktigast om våra barn?? Alla har inte den lyxen att de kan jobba hemma medan barnen är små. Vad är det för mening med världens bästa socialförsäkring om vi inte tar vara på den? Använder den till det den är tänkt för? Dra för sjutton nytta av att vi har förmånen att kunna vara hemma med barnen så länge vi kan, istället för att tvingas gå tillbaka till jobbet efter sex veckor som i USA, eller tre månader som i Tyskland!

Linda, jag tror absolut att du är en supermamma för du bryr dej verkligen om dina barn, men du vet inte hur alla andra har det. Andra föräldrar kan också vara supermammor eller -pappor fast de gör annorlunda jämfört med dej. Och man är inte korkad eller mindre värd för att man inte kan eller vill jobba istället för att vara föräldraledig, eller för att man inte orkar hålla samma tempo som du. Vi är alla olika.

Mitt liv: en snabbkurs

FÖR 10 ÅR SEN:
1. Tog jag studenten och flyttade in i min första egna lägenhet
2. Fick jag jobba hos den första av mina yrkesförebilder
3. Var jag ung och naiv och hade "the time of my life", trodde jag :)

FÖR 5 ÅR SEN:
1. Gick jag från flickvän till sambo till gemensaminköpt bostadsrätt under loppet av ett år (är det rätt så är det!)
2. Fick jag min första fasta anställning
3. Slutade jag med p-piller och gick upp tjugo kilo i vikt på några månader (Nej, inte normalt)

FÖR 3 ÅR SEN:
1. Flög vi ballong över Stockholm i sommarkvällen
2. Trodde jag att jag skulle dö en natt och Darling fick ringa ambulansen (mitt första gallstensanfall)
3. Började jag röka igen för att dämpa stressen jag kände på jobbet (och slutade smart nog igen efter ett år)

FÖR 1 ÅR SEN:
1. Åkte vi på den stora bröllopsresan
2. Sade jag upp kontakten med min mamma för att jag inte orkade ta mer skit
3. Slog jag pannan blodig mot den berömda väggen, utan att varken fatta eller ge upp

FÖR 1 MÅNAD SEN:
1. Blev vi gudföräldrar åt Vännernas dotter
2. Accepterade jag äntligen sjukskrivning på heltid och insåg att det var mitt enda återstående val
3. Klarade jag med bra marginal teoriprovet för B-körkort!

IGÅR:
1. Städade jag äntligen balkongen inför vintern
2. Tvättade jag två maskiner tvätt och vattnade blommorna
3. Poppade jag en stor skål popcorn och tittade på film

IDAG:
1. Började jag storstäda köket och omorganisera i skåpen
2. Suktade jag efter fina julsaker i Ellos julkatalog, lite efter julmys och mycket efter riktig vinter
3. Är jag inte lika ung längre och absolut inte lika naiv men fortfarande något godtrogen

IMORGON:
1. Hoppas jag ha kvar orken så jag kan göra klart köket
2. Vill jag att vädret ska fortsätta vara fint
3. Skulle jag önska var något bättre än den senaste tiden

Ja det kan man fråga sej

Varför kräver jag av mej själv
att jag ska vara lojalare än alla andra?
Varför kräver jag av mej själv
att jag ska vara starkare än alla andra?

Varför kan jag gå nästan hur långt som helst
för att andra ska ha det bra
men inte göra detsamma för mej själv?

Varför tycker jag att jag är en så usel människa
att jag måste straffa mej själv genom livet?

Varför? Vad är det som fattas mej?

Dagens tanke

Varför ska det vara så svårt
att få känna sig lycklig och hel?
Månen är min vän - Uno Svenningsson

Oktoberminnen

Oktober är en av de härligaste månaderna på året eftersom den innebär vår bröllopsdag. Inte för att jag orkade fira den i år, men vi har massor av år kvar att ta igen det på. Dessutom kan jag leva länge på den första årsdagen, för att inte tala om själva bröllopsdagen.
















Stadshuset måste vara en av Stockholms vackraste byggnader. Visserligen ser det lite fyrkantigt och trist ut på håll, men ju mer man lär känna det desto vackrare blir det. Det är fullt av detaljer och det skadar inte att ha fina minnen därifrån. Trots att ingen av oss såg hur Ovalen såg ut när vi stod därinne (omedelbart tunnelseende drabbade oss båda, jag tror det kallas rampfeber) utan bara rekonstruerat det från bilder och film, så innebär det rummet ett av de största ögonblicken i våra liv! Och Blå Hallen är inte bara till för Nobelmiddagar utan även för vackra adventskonserter med skönsång som får håren att resa sig i nacken. En tradition jag gärna vill hålla vid liv, och som till och med kan få mig att längta efter julen. Ja, det är absolut en av de vackraste byggnader jag vet.

Vi återkom för en trerätters middag i Stadshuskällaren när vi firade ett år. Precis som på bröllopsdagen regnade det lätt och luften var krispig och klar, Stadshuset klätt i slingrande växter som även nu var knallröda. Lampor lyste upp fasaden och den korta promenaden från Centralen var förväntansfull. Dagen efter for vi på den stora, riktiga, bröllopsresan som räckte hela oktober ut och vi fick upplevelser för ett helt liv.

Fast det hindrar ju inte att man fyller det livet med fler oktoberminnen. :)

Vackert

Hösten är den absolut bästa tiden på året. Inte för att jag har födelsedag utan för att naturen brinner av färger överallt man ser. Och en så vacker höst som vi har nu var det längesen jag såg... dag efter dag har solen flödat från en klarblå himmel, träden flammar i gult och rött och det är varmt fastän det är långt in i oktober. Folk pratar om vårkänslor men för mig är det hösten som får mig att leva upp. Titta bara ut genom fönstret så förstår du!

Min nya diet

Imorse funderade jag på om lasagnen igår innehöll taggtråd, det känns som om jag svalt en tjugometers rulle. Ohemula mängder te har intagits men ingen förbättring, jag blir bara svettig och irriterad för att värmen i kroppen ökar ännu mer. Buuhuu det är synd om mej. Jag avskyr att ha ont i halsen. Det enda positiva är att man får äta nästan hur mycket glass som helst för det är det enda som hjälper. :)

Svikaren

Det gjorde ont i själen att höra Juniors röst när jag sa att jag inte skulle komma på disputationsmiddagen. Med en bamseförkylning i kroppen som främst ockuperar halsen (Tack Syster) orkade jag inte ens förklara ordentligt hur det kommer sej, och nu har jag dåligt samvete. Han lät trött och besviken och jag förstår varför, för jag vet nämligen att nästan ingen annan i familjen kommer komma heller. Jag känner mej som the bad guy, som vanligt. Man borde ju ställa upp, liksom. För hur ofta får ens bror en doktorshatt?

Men utan "stöd" av familjen och folk jag känner som jag kan gömma mej bakom, är den hemska sanningen att jag bara inte orkar. Den katastrofala Midsommaren Som Gud Glömde (Och som jag blir kallsvettig av att tänka på) visade med all önskvärd tydlighet att jag inte ska socialisera. Om jag dessutom befinner mej på annan ort kan jag ju heller inte fly undan när jag känner att jag behöver.

Igår träffade jag en av mina bästa vänner. Det var jättemysigt att träffas och prata och umgås eftersom vi inte setts på ett tag, men halvvägs igenom dagen var jag övertygad om att jag skulle svimma. Jag skakade och hade värk i hela kroppen av ansträngningen att inte visa något (Skitlöjligt, men hur slutar man mörka då? Please do tell.) och jag vågar inte ens tänka på hur det då skulle bli på fancy middag med mingel bland femtio, eller ens fem, okända människor. Nej tack! Jag är hellre Svikaren än Hon-som-skämmer-ut-sej-själv-och-hela-familjen.

Och allt det här är vad jag hade velat säga till Junior, men inte fick ur mej.

Så patetiskt.

Ett eget universum

Jag läste en gång en väldigt intressant artikel om kvinnors handväskor och teorierna kring varför vi har dem. Författarens idé var i stil med att vi bär med oss en bit Hemma, våra egna små universum, en trygghetsfaktor helt enkelt... nånting som sitter kvar sen stenåldern då vi var nomader och de facto bar med oss våra hem på riktigt. Det tilltalade mig och det är nog därför jag minns den. Jag bär iallafall med mig lite (eller mycket) trygghet i min.

















Följande har jag i min lilla handväska (överst till vänster i bild):

• Okrossbar Simplicitas-fickspegel (finns på Designtorget)
• En styck Samsung E700
• Iriver IFP-795 *älska* - min räddning i kollektivtrafiken
  
• Min svarta börs (Tar tacksamt emot tips på var snyggare kan finnas, för själv har jag inte hittat trots idogt letande i två år... det är visst bara jag som vill ha en börs istället för plånbok)
• Solglasögon, här de panikinköpta rea-ditona från H&M. Jag är ljuskänslig.
  
• En liten vän för hand och hjärta som ofta får följa med
  
• Nyckelknippa
• Juicy tube, just nu Melon
• Extra tuggummi med jordgubbssmak
• Penna & almanacka

Utöver detta har jag också lyckats klämma ner en katalog från Teknikmagasinet utan större besvär. Darling gjorde stora ögon när jag halade fram en ur väskans inre. Jag är Packningsgudinnan.

När jag vill ha med mig en pocketbok brukar jag dock behöva byta till en större väska. Ibland innehåller alla mina väskor dessutom diverse kvinnliga tillbehör, men det är sällan. Och en gång i tiden gick jag aldrig runt utan tändare och ett paket Prince Extra Light, men det var längesen nu.

Knull.se

Jag vet inte varför de säger så... det finns iallafall inga som helst soppor eller såser på den adressen. Men en del av fredagskänslan kan det ju förstås vara ändå.

Klok syster

"Man måste lida pin för att bli fin som de säger"
"Men man behöver ju inte PLÅGAS för det"

Hehe. Sant.

Solkatt

Den lille röde fullkomligen älskar sol. Och balkongen.

Han kan ligga i en solstrimma tills han är alldeles kokhet. Eller sitta på balkongen och titta på grannarna tills ögonen trillar ut. Jaga en och annan fluga som kommer förbi.

Det ser så förbannat skönt ut!

Målargrejor och -vanor

Inspiration efter att ha läst detta gav mej lust att "outa" mej själv. Samtidigt har jag filosoferat lite över mina sminkvanor genom åren. Det är verkligen toppar och dalar. Som med allt annat i mitt liv. Jag är helt enkelt inte lagom, jag önskar jag vore riktig mellanmjölksvensk... livet borde liksom vara enklare då.

Jag sminkade mig nån gång då redan i högstadiet, men verkligen inte dagligdags. Tyckte inte det gjorde varken från eller till, och var inte smink egentligen "förbehållet" de som hade några förutsättningar till att börja med och inte för fula människor som jag? (Hade inte direkt upptäckt det här med självkänsla ännu, men var på god väg. Redan i nian hade jag vuxit ifrån att bry mig om vad andra tyckte. Jag fattade att det som betydde något var vad jag själv tyckte om mig. Fast det återstod ju lite jobb, en insikt är trots allt bara hälften vunnet.) Gymnasiet gick jag också igenom utan att göra något, tills sista året. När det började chockade jag alla med att komma till skolan med mascara. Wow liksom. (Insert hånfull smilie here)

Efter studenten blev jag gravt sminkberoende. Mascara och eyeliner missbrukades hårt (I början är vi alla barn och eyeliner är svårt att lära sig hantera när man är ovan. Det blir lätt för mycket). När jag kommit hem från mitt aupair-år, och istället för att odla min insida blev fixerad vid min utsida, skördade jag både fruktansvärda ätstörningar som sminkvanor. Visserligen var det sidoeffekter av en hemsk depression (Jag har ärr både i själen och på kroppen efter det. Varför vi tjejer går på oss själva när vi mår dåligt är ett mycket intressant fenomen, och jag kan inte hjälpa att jag tror att det till stor del beror på att vi inte tillåts agera utåt som pojkar får. Och gör.) Att inte kunna gå och handla mjölk utan att ha full makeup är ett jobbigt handikapp. Jag kunde verkligen inte det, tanken på att någon skulle se mig utan smink var hemsk! Det var mitt skydd, min mask. Min kombo (Väninnan) förfasades och säkerligen förtvivlade hon också ibland, men lät mej hållas så länge jag inte gick tillbaka till att karva i mej själv. Lite sminkande har iallafall aldrig skadat nån. ;) (Ledsen vännen, att du fått stå ut med så mycket galenskap!)

Jag gick tillbaka till vanlig vardagsmejk när Darling gjort entré och jag vågade släppa masken och visa mej själv igen. Experimenterandet var strikt bara olika märken på mascaror, och jag höll mej till det i flera år, tills jag blev så sjuk att jag insåg att det syntes på mej. Snabbast möjligt införskaffades diverse artiklar för att dölja de värsta dagarna, och de behövdes. Jag kan fortfarande använda full mask om jag känner mej hängig och har ringar under ögonen. Det finns ingen anledning till att skrämma folk i onödan, och jag orkar inte höra en enda kommentar till om att jag ser sjuk ut. Tack, jag vet.

Allt smink är uteslutande märkesvaror för att jag är märkesbög när det gäller smink, hudvård, hårvård och behåar. Helt enkelt därför att det gör stor skillnad när det sitter på mej.

Dessutom är min fuchsiafärgade MUP-ögonskugga grym till mina gröna ögon. ;)



















Mina älskade lipgloss: Juicy tubes! De andra gillar jag sådär och jag tror Väninnan ska få dem för hon gillar färgerna (Och de är snygga! Men de är inte Juicy tubes). De är helt oanvända eftersom jag upptäckte Juicy tubes dagen efter att jag köpt de där två. Lite onödigt inköp med andra ord. De två läppstiften får vara med för att jag använde dem flitigt tidigare i mina missbruksperioder.













All annan mejk. Krispaketet bestod av MUP:s puderfoundation, Cover all mix och en vit eyeliner från Lumene så jag kunde se pigg ut även om jag inte var det. Sen fylldes det på med ögonskuggor och glitter (Jag älskar glitter!) och en ögonbrynspenna. Den lilla tvåfärgade ögonskuggan från Estée Lauder är min resemejk och den har följt med till både USA och Tunisien.










Här ligger vardagsmejken :) Den hittills bästa mascara som jorden skådat och en lätthanterlig eyeliner som ger perfekt resultat. Och mer än det och hudcreme har jag inte på mig en vanlig dag.

Kuperad terräng

Svackan började i lördags... är så förbannat trött hela tiden. Sover, sover och sover men är ändå helt slut. Orkar inte göra nånting och gråter nästan om det ringer för jag orkar inte med att vara trevlig. Vill bara vara ifred.

Självklart har det därför varit nåt hela tiden idag. Katterna har slagits och till och med den fredlige svarte började ge sig på den lilla damen för att hävda sitt revir och jaga bort henne (Vi kattvaktade vår numera utflyttade lilla dam då svärföräldrarna varit på resande fot. Damen ifråga var tvungen krisförflyttas till min väninna under veckan eftersom det inte funkade här, men i helgen fick väninnan besök och vi fick ta hem henne igen. Vadå påfrestande?). Det är han som är ranghög och bestämmer, även om det är den lille röde som är det värsta orosmomentet vad gäller att inte-ge-sig-jag-vill-leka. Men när de skriker och slåss så tussarna ryker, ryker även mitt lilla tålamod och nerverna har legat utanpå kroppen, så jag helst bara vill krypa ihop i fosterställning. Axlarna är uppe vid öronen igen och det är plågsamt i min onda elaka trasiga axel att vara så spänd.

Ringde darling på hans lunch innan jag bröt ihop fullständigt. Han fick ringa svärpäronen och se var de befann sig och de ringde såklart till mig, men jag vill ju inte prata i telefon så jag antar att jag var väldigt kort i tonen. Som tur var hade katterna lagt sig i varsina rum och surade vilket gav mig lite psykisk vila någon timme. Just när jag funderade på att slumra till och få lite fysisk dito ringde telefonen igen (Hur är det möjligt att den låter så ilsket när den är så beskedlig annars?) och strax efteråt ringde min fiende nummer ett - dörrklockan! (Den låter om möjligt ännu ilsknare än telefonen!) Svärmor deporterar liten dam och ber mig hälsa till darling och som vanligt när man talar om trollen eller inte vill att telefonen ska ringa så ringer det. Jag minns inte ens vad jag sa och det är bara fem minuter sen. Jag ville bara lägga på och få vara ifred.

Nu är jag åter ensam med två mycket lugnare små djur, men jag kommer inte hinna sova innan darling och syster är hemma igen. Stor risk för åska, spridda skurar och allmänt nederlag alltså.