Hemskt, hemskt, hemskt

Tittade igenom lite foton idag.
Hittade detta från maj 2004.



Jag ser döende ut.




Det syns inte lika väl på den här lilla utklippta biten (lite hemlig vill jag vara) hur blek jag är, helt grå och färglös, men man ser ringarna under de trötta ögonen. Det är inte en skugga. Och såhär gick jag runt, utan att fatta att något var fel. Fan, trött är väl vem som helst. Hade säkert sovit dåligt, och blek är jag ju för att det varit vinter, visst? Det finns ursäkter för allt.

Sju månader senare sover jag mig medvetslöst genom dygnet, utom när jag var på jobbet (och då stirrade jag mesta tiden på skärmen för att försöka begripa vad jag höll på med och vad som skulle göras härnäst...). Det är en tid jag inte har många minnen ifrån eftersom det lilla jag var medveten om helt enkelt inte fastnade. Jag kunde inte koncentrera mig, inte tänka, hjärnan var som sirap. Likadant med armar och ben, som blev fulla med sockerdricka eller somnade så fort de fick en chans. Jag upplevde allt som om jag var under vatten; det susade i öronen, jag såg grumligt, hörde dåligt, allt lät så avlägset och jag kände det som om jag simmade när jag rörde på mig, som om jag hade vattenmotstånd. Märkte ingenting som hände runtom mig, var i en helt egen bubbla. Fast jag pratade vääääldigt låååångsamt sluddrade jag, eftersom tungan inte hängde med. Och jag fattade ändå inte. Jag var ju bara trött! Inget som inte lite ledighet över jul/nyår kan fixa, väl?

(Kroppen reagerar panikartat när jag minns tillbaka till den här tiden, det var så hemskt och jag är så rädd att hamna där igen. Den fattar det. Man ska lyssna på sin kropp, den fattar mer än man tror. Den är smart.)

När det nya året tickat på en liten tid insåg jag till slut att nåt inte stod rätt till. Provtagning efter provtagning visade ingenting. Inte nåt. Alla värden var fina. Ingen begrep nånting, och jag bröt ihop hos företagsläkaren och bara grät och hickade och bad på mina bara knän att han skulle hjälpa mig för jag orkade inte mer. Var det såhär mitt liv skulle se ut? Har alla det såhär? Är det verkligen normalt att må såhär dåligt?

Han beställde en fullständig utvärdering och jag pallrade mig dan efter på fastande mage till Stora Sjukhuset för att lämna åtta rör blod (vilket är en bedrift med tanke på att jag ofta mår väldigt dåligt av att se mitt eget blod spruta ut i ett litet rör), sedan åkte jag hem och väntade på domen. Visade inte de här proverna nånting fanns det inte mer han kunde göra, för vi hade testat allt det kunde tänkas vara och lite till. Jag hoppades så mycket att det gjorde fysiskt ont, vågade inte få ännu ett negativt besked och fortsätta leva som det senaste året varit.

När det var dags för telefontiden visade det sig att det var vad han misstänkt, nånting så otroligt lättbotat men förrädiskt eftersom symptomen är så allmängiltiga. Värdena för B12 och folat visade på brist, något ovanligt för en så ung människa, och därför tror han att det är något jag ärvt och alltså inget jag själv kunnat eller kan påverka. Jag grät (ännu mer) hemma i soffan, men den här gången av lättnad. Vi hade hittat felet, och det innan jag fick bestående skador.

I efterhand har jag förstått att tecknen funnits där väldigt länge. Ända sedan jag var liten har jag haft små "moln" på naglarna, vita fläckar som indikerar brist på nånting men vi inte vetat vad. Nu är de borta. Jag har tappat så otroligt mycket hår att jag är förvånad över att det fortfarande finns nåt kvar på skallen. Det har slutat, och min frisör har t o m kommenterat hur friskt och tjockt mitt hår verkar nu. Jag har också fått veta att min mamma får B12-injektioner var tredje månad, men inte kopplat det till mitt eget mående (Vi har ingen kontakt idag så jag kan inte heller fråga henne). Att det hela eskalerade de senaste åren har med all säkerhet något att göra med min laktosintolerans, som förmodligen påverkar upptaget av B-vitaminer. Så att äta en liten tablett om dan resten av livet känns inte som en uppoffring. Den betyder L*I*V.


Den här bilden är tagen i juni 2005.
Ett år efter att bilden ovan togs.

Båda är tagna i dagsljus, oretuscherade.

Efter fyra månader med medicin har jag rosig hy och klara ögon.

Och jag ser levande ut igen.





-----------

Nördfakta:

*Prover som togs enligt labrapport:
Blodstatus, Järn, Ferritin, Kobalamin, Folat, Metylmalonsyra, HbA1C, Hb och Glukos.

*Kobalaminvärde för en frisk person skall vara över 250
Mitt värde när jag var som sjukast: 194
Mitt värde efter tre månaders medicinering: 470 (awesome!)

*Folatvärde för en frisk person skall vara över 6,9
Mitt värde vid provtagningen: 6,8

*Hb skall hos en frisk kvinna ligga på mer än 120
Mitt var som vanligt jättefint och låg på 139

*Triobe innehåller:
Folsyra 0,8 mg, Vitamin B12 0,5 mg, Vitamin B6 3 mg
att jämföra med dagsbehov (t ex Mitt val Kvinna):
Folsyra 400 ug, Vitamin B12 3 ug, Vitamin B6 1,4 mg.
(mg = milligram dvs en tusendels gram, ug = mikrogram dvs en miljontedels gram)

*Följdsjukdomar till b-vitaminbrist är bland annat Perniciös Anemi (ett slags blodbrist) och nervskador i armar/händer och ben/fötter, som i vissa fall kan bli bestående (även om de läker ut under medicinering är det en smärtsam process).


För mer fakta och symptombeskrivningar, se
www.b-vitaminbrist.se