Ristat i sten

Visst, jag hade inte tänkt gå tillbaka till jobbet igen oavsett. Det kanske är ganska så underförstått med tanke på att vi flyttar till en annan stad, där vi köpt hus och Darling redan fått annat jobb, men det blev smärtsamt uppenbart häromdan att det bara måste bli så.

Min nya, bra, goa chef har gått över till en annan tjänst och min gamla UFO-chef är tillbaka.

Om jag inte redan i själ och hjärta lämnat min arbetsplats (utom på papper) så hade jag antagligen drömt mardrömmar nu. Redan att bara vara där på en kort fika och vara tvungen att utbyta tomma ord med UFO-chefen var plågsamt. Att sen få höra att min chef inte är min chef längre gjorde bara att det kändes helt rätt att fula som jag gör, och flytta utan att säga nåt förräns jag har ett nytt jobb om sådär ett år eller så.

Jag tömde mitt rum redan i våras när jag flyttade till en tillfällig plats i landskapet. I tisdags tog jag mina saker och lämnade jobbet, för alltid. Och det finns inte minsta lilla tvekan eller saknad, bara lättnad.

En vecka kvar till flytten och vi bara längtar!