Bönhörd!

Igår blev jag nästan som lite kär i min chef igen, eftersom det visade sej att jag mest gått och målat fan på väggen och han helt enkelt inte hängt med riktigt på vad som hände förra veckan. När jag slog mej ner och sa precis som det var, att jag raskt hamnat i samma tillstånd som för några månader sedan och både sover dåligt samt mår jättedåligt av tanken på att gå till jobbet, så kändes det bra bara att märka att han lyssnar. För han hör faktiskt vad jag säger, och förstår det också, fast jag ibland är mer än lovligt osammanhängande och tappar ord.

När jag berättade hur det kändes att få slängt i ansiktet att det jag gör om dagarna inte är viktigt och hur ledsen det gjorde mej, jag som ju tycker att det är en bedrift bara att möta min gamla chef och befinna mej på jobbet, så blev jag storligen förvånad över hans kommentar om sagde chefs sociala kompetens (det var inget vackert), såpass att jag vågade mej på att faktiskt säga som det var: att just det/den hade en mycket stor del i att jag blev sjuk till att börja med. Återstår att se om det kommer bita mej i röven längre fram, men det var sååå skönt att få det sagt! Och förresten så är det ju sant, så varför hymla?

Dessutom kom problemet med att alla tror att jag är min vikaries backup fram och han suckade tungt eftersom han noga informerat alla om min arbetsträning på en konferens bara några dagar innan jag började, för att de skulle förstå vad det handlar om. (Men förstår ni? Han har alltså pratat specifikt om denna situation på eget initiativ - det var mer än jag kunnat drömma om! Detta är något som aldrig, aldrig skulle hänt med min gamla chef!!) Fast jag förstår att det är lätt för folk att glömma bort att jag inte varken kan eller orkar jobba "på riktigt", nu när jag är på plats igen. Jag ser ju som sagt frisk ut, det märks inte heller så tydligt ens när jag är dödenstrött mer än om man försöker hålla något längre samtal med mej och jag bara svamlar (fast jag är noga med att informera alla jag pratar med om att det inte är mycket bevänt med mej efter tio, så jag tror alla är med på noterna snart).

Direkt åtgärd blev det, ett mail riktat personligen till alla (eftersom många inte läser mail riktade till företaget som grupp, bl a UFO:t, han är himla klyftig min chef alltså!) där han återigen trycker på hur viktigt det är att jag i första hand får en bra återhämtning, samt att alla mail som går direkt till mej stoppas i soptunnan utan åtgärd, eftersom mina arbetsuppgifter ska utdelas av honom. Ingen är undantagen, jag kan skicka alla som kommer med förfrågningar till honom, jag läser bara mail från honom och har ett autosvar som informerar om detsamma. En sten föll från mitt bröst och det kändes som om jag kunde andas igen.


Idag var första dagen på flera år då jag ärligt känt den underbara känslan av att ha åstadkommit något, och kunde gå hem med gott samvete utan att ha något ogjort hängande över mej.

Och för första gången vågar jag riktigt tro på att det kanske blir bra, ändå.

Följetongen fortsätter...

Idag är jag hemma. Det sa jag till min chef att jag skulle vara redan förra veckan, som kompensation för helvetesonsdagen. Tyvärr vill jag inte gå till jobbet imorn heller. Or ever. Jag är precis lika rädd som för några månader sen, eftersom mina farhågor om det allra värsta besannades redan innan jag hunnit arbetsträna i två veckor - varför ska jag inte förvänta mej att det kommer fortsätta i samma stil resten av tiden?!

Har funderat hela helgen på vem fan jag ska prata med om det här. Vad är rätt väg att gå? Ska jag ens orka försöka anstränga mej med att prata med chefen? Han verkar ju inte kunna stå på sig inför sin chef aka min gamla chef iallafall, så det vinner jag ju inget på. Ska jag prata med läkaren? Fast han verkar ju vara helt inne på att friskskriva mej redan i nuläget, bara för att jag verkar så pigg.

(Det är ett helvete att ha en sjukdom som inte syns. Det är svårt att få folk att förstå att man är sjuk när man ser så frisk och rosig ut, som jag alltid gör. Det är ännu svårare när man är lika van som jag att ta sej samman och flina upp sej för att slippa förklara ännu en gång hur man egentligen mår, eftersom den som inte varit där själv omöjligt kan förstå ändå.)

Bestämde mej till slut för att ringa till handläggaren på Försäkringskassan, som såklart inte är på plats idag bara därför. Men imorgon ska jag sätta mej ner och ringa och prata med henne och fråga om råd hur jag ska göra. Det kan bara inte vara meningen att jag ska må såhär dåligt bara för att det ska se bra ut i nån slags statistik över rehabiliteringar.

Som löken på laxen så har jag äntligen fått klara besked om mina konstiga lönespecar. Den som gjort våra löner de senaste månaderna har snott sju semesterdagar av mej. Tack och bock. Självklart har mänskan dessutom slutat nu, och vi ska gå över till en ny lönehandläggning på ett annat företag, vilket betyder att jag måste dra detta vidare för att allt ska bli korrekt. Jippie.

Varför stannade jag inte bara kvar i sängen imorse?

Nej = Ja

...eller så finns det inte i ordlistan överhuvudtaget.

Igår jobbade jag som jag gjorde innan jag blev sjuk. Trots att jag sa NEJ och "Jag har redan jobb för tiden jag ska vara här idag" så hörde han det inte. Han = min UFO-chef. Som grädde på moset sa han dessutom om det jag gjorde citat "det där är inte viktigt" slut citat.

Hur trött blir man på en skala?

Sen gick jag hemma hela eftermiddagen och var arg som ett bi. Och fick elaka, elaka sammandragningar så hela magen gjorde ont. Huvudvärken kom som ett brev på posten och sjukgymnasten fick kämpa som ett djur idag för att få loss alla spänningar jag dragit ihop i nacke och axlar. Nu är Bullen ledsen i ögat och jag är som ett enda stort blåmärke.

Tror ni han fanns inne på kontoret idag, så jag kunde läsa lusen av honom?






Rätt gissat. Såklart var han inte det.

Livet på landet

En riktigt skön helg har tillbringats en bit inåt landet för omväxlings skull. Det är toppen att vara gravid besökare i en småbarnsfamilj, för dels har de samma rutinmattider som jag blir hungrig, och dels är jag inte den som äter mest! Jag blev lätt bräckt av en 1½-åring. Otroligt fascinerande, men jag förstår att det gick åt alltihop, för det sprutade energi om honom. Och Darling fick en ny beundrare. Jag hävdar fortfarande att det är skägget som gör det.

Förutom det underbara i att det är tvärtyst om nätterna och man hör fågelsång överallt om dagarna så hade vi dessutom fantastiskt väder, vilket aldrig är fel. En liten förmiddagspromenad (man hinner med mycket om man vaknar vid sju av småbarnskvitter utanför dörren) i samhället med inspektering av diverse tomter och husbyggsritningar gav mersmak... att det kommer bli av är redan bestämt, det är mest en fråga om när. Jag var mer avslappnad efter några timmar på landet än jag nånsin blir i Stora stan, och jag saknar den känslan. Känslan att kunna andas, vara fri, kunna njuta. Att ha krafter av ett helt annat slag, för även om jag var trött, så var det inte det där in-i-märgen-utmattade jag ofta känner "hemma". Och ledsenheten som nästan sitter etsad in i skelettet bara för att allt känns så hopplöst och ensamt och trångt i den här stan.

Aldrig att jag låter Bullen växa upp i den här stan. Jag struntar i att det finns massor av lyckliga barn här också, jag vill ge mitt barn skogar och ängar och hästar i hagar, en liten byskola två minuters promenad bort och alla lekkamrater i husen runtomkring, långa sommardagar med fågelkvitter och saft och bullar i trädgården och grannar som hälsar och småpratar när de går förbi.

Jodå, jag frågar mej ofta varför jag överhuvudtaget flyttade hit. Men om jag inte hade gjort det hade jag inte hittat min livskamrat, så det fanns en mening med det också. Resten går alltid att lösa.

Under ullen

You Are 28% Evil

A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well. In some ways, you are the most dangerous kind of evil.

How Evil Are You?

(Thanx 2 Esteban. Och ja, det stämmer bra. På vissa sätt är jag verkligen evil på det mest farliga sättet. I de lugnaste vatten...)

Jobbe

(Ovan ska sägas på lite gotländskt manér, f.ö)

Två dagar nu. Av jobb och av sömnlösa nätter. Delvis för att våra störda grannar tycker att det är HEEEEELT OK att spela hög musik fram till sådär midnatt eller så, och dels för att jag har lite nattliga småångestanfall när jag ska till att somna. Tur att jag kan sova lite en stund när jag kommer hem. Och bara så ni vet så är jag in i döden trött och groggy i skallen nu, så det är hög risk att det bara blir svammel av detta inlägg.

Det är utmattande bara att befinna sej på jobbet, i mycket högre grad än jag hade trott. Ändå har jag inte gjort nåt direkt vettigt, utan det tar på krafterna bara att vara alert och social. Mycket intressant. Fast ibland sitter jag en lång stund och bara känner på magen och Bullen som sparkar därinne, och då blir jag ändå omedveten om omvärlden.

Pratade med min mammalediga närmsta kollega en halvtimme också, har saknat det en del medan jag varit hemma men inte haft ork att ringa då. Nu var det bara supertrevligt att surra en stund om jobbet och om graviditet och barn. Det är hennes andra, och han är snart en månad gammal. Han gurglade lite i bakgrunden och en bit längre bort pratade storasyster som lekte för sej själv. De har precis köpt hus och flyttar in i det i sommar, det är så härligt att höra. Och hon var så glad och uppspelt över just min graviditet och att jag ringde just idag, det är underbart att höra. Att jag är efterlängtad, liksom på riktigt, för att jag är jag. Helt outtalat så märks det så tydligt i hennes röst.

Orden spelar mindre roll, det är många som sagt samma sak bokstavligen, men jag hör att de inte menar det på samma sätt som hon gjorde utan att behöva säga det rakt ut. På ett sätt bekräftar det också att jag inte är galen, jag ska lita på min magkänsla när jag märker att andra talar med kluven tunga. Det är bara socialt smörjmedel, sånt man säger utan att mena det, för att det verkar enklast så. Det bygger en bra distans så man slipper engagera sej, man vet ju aldrig, jag kanske smittar?

Det gjorde också riktigt ont att höra att en av mina snällaste och gulligaste kollegor blivit sjukskriven pang bom för stress. Han orkar inte ens vara hemma med sin familj utan har åkt bort för att komma ifatt sej själv och livet. Då är det illa. Han är en riktig familjekille, så jag förstår att han mår väldigt dåligt just nu och jag önskar att det fanns något jag kunde göra... usch, det kommer bli en katastrof på jobbet snart. Bullen kommer som sänd från himlen, för jag hade nog inte orkat gå tillbaka alls om det vore på obestämd tid. Saker har blivit mycket värre sen jag gick, jag som trodde att det skulle börja hända nåt när folk började droppa av som flugor. Men vi är ju utbytbara, in med nån ny och fräsch i kvarnen bara. Varför göra nåt åt orsaken?


Nu måste jag sova lite om jag ska orka finnas till resten av dan. Era kommentarer värmer ska ni veta! Även om jag inte orkar svara just nu, så ler jag när jag läser dem. Och Bullen kickar på därinne i medhåll!

Här kommer den!

Och imorgon ska magen och jag jobba. Hu.

Omröstning

Alla som vill se en magbild/graviditetsbild, hojta!

:)

Alltså...

Hm... när man läser det senaste inlägget så låter jag superbitter och galet feministisk. Fast det är jag inte. Jag var bitter ett tag, men det har gått över. Det är inte bara jobbets fel att jag är sjuk, jag har bidragit själv också. Chefen var bara smart nog att utnyttja en svaghet som jag har. Hade. Dessutom är jag inte mer feministfanatisk än andra, jag bara konstaterar att det är såhär det ser ut. Vi som hamnade i mellangenerationen kommer i kläm, det tar tid med attitydförändringar i samhället och nån ska ju vandra denna väg också. Så var det.


Sen vill jag bara passa på att försäkra alla om att jag inte bara tänker konstiga tankar om ansvar och det jobbiga med barn och graviditet. Det är faktiskt mest soliga tankar, men allt det roliga och positiva skriver jag i min graviditetsblogg, som jag lagt upp för att blivande barnsläkt ska kunna läsa om vad som händer och få se bilder på magen eftersom vi inte ses så ofta. Det som är funderingar och undringar om framtiden sparar jag till den här bloggen, som är mer privat. Det är ju här jag skriver mina viktigaste tankar. Ni som läser denna bloggen har inte släktglasögonen på och jag får liksom ärligare respons i era kommentarer än jag får från dem, när det gäller de här sakerna man måste få fundera över.

Det jag funderar på nu, när vi snart ska iväg på ultraljud och återbesök hos MVC, är huruvida det är två eller ifall det skulle vara något fel på bebisen. Det är viktiga tankar det med, men jag delar inte med mej av dem till alla. Jag vill inte bli lugnad och iproppad massa klyschor, som det lätt blir när folk mest vill ha nåt att säga, jag vill få fundera på sånt. Det är så jag är. Jag vill förbereda mej på det allra värsta, för att sen kunna bli himlastormande lycklig när allt är bättre än jag trott. Det blir så mycket bättre då, än om det vore tvärtom.

Men jag väntar fortfarande barn, inte ett missfall. Även om det kan låta så ibland.

Och förresten ska jag börja jobba på onsdag.

Ja, vad är det som är fel?

Det är en mycket bra fråga. Jag fick den i en kommentar av Elisabet i veckan, och har försökt få rätsida på hur jag ska förklara.

Jag undrar verkligen vad är som att gör att så många kvinnor i mina-döttrars-ålder, dvs, kring 30 och uppåt, nästan arbetar sig halvt ihjäl.

Det låter HEMSKT.

Och vad är det här för ett underligt samhälle där sådant kan hända?

Så här är det:

Även om det drabbar många fler och även många äldre, så är vi överrepresenterade i min egen ålder. Den enklaste förklaringen tror jag är att vi vet inget annat. Vi vet inte bättre än att jobba ihjäl oss. Vi ger vårt bästa och hoppas få samma feedback och stöd som killarna får, utan att vi får det. Istället jobbar vi ännu mer, försöker synas ännu mer, försöker hävda oss på ett sätt vi tror ska fånga någons uppmärksamhet, men går istället in i väggen med dunder och brak. Jag har trott i hela mitt liv att jag är lika mycket värd som en kille, jag har hävdat mej lika mycket och tagit det för givet att jag är lika intressant och värd att satsa på, jag kan göra vad jag vill för jag bor i världens mest jämlika land! Det är så hårt att upptäcka att det är fel.

Vi har vuxit upp i tron att vi kan och får, men livet är inte riktigt så, ännu. Vi tror att vi har samma villkor som männen, men det kan inte vara mer fel. Istället blir vi Duktiga Flickor som ger allt vi har utan att vi syns eller hörs mer, och till slut har vi bara tynat bort. Det är fortfarande gubbstyre och det kommer ta minst en generation till innan vi spelar på samma bana. Jag är helt övertygad om att just detta är den största enskilda orsaken till att vi kvinnor runt trettio är de som stupar först. Visst är det sorgligt?

Min nya chef (som är i samma åldersgrupp som jag själv, kanske jag ska tillägga) är av den bra sorten. Han behandlar oss allihop likvärdigt, oavsett om vi bär på X- eller Y-kromosomer. Antagligen är det för att han vuxit upp med samma värderingar som jag, men det kommer ju ta evigheter innan tillräckligt många chefer bytts ut och har en jämlik syn på sina medarbetare! Hur många fler kommer gå under innan dess?

Samhället som tillåter detta hända har gått ifrån sjuttiotalets medmänskliga syn och satsningar till en amerikaniserad version, som bara tittar på siffror och headcount och har deadlines hela, hela tiden. Människan är inte viktig längre, bara det den kan producera i fråga om inkomst i relation till vad den kostar. Annars anställer man nån annan, som levererar bättre siffror. Man är bara en siffra i en kolumn i ett Excelblad. Det låter säkert jättecyniskt, men arbetslivet är ganska cyniskt. För att skrämma oss till lydnad hotas vi dessutom med den galopperande arbetslösheten som är vansinnigt hög, men effektiv för att hålla anställda på mattan. Vem vågar lämna en fast tjänst idag, när man inte vet säkert att man kan få en ny? Eller en som inte är ur askan i elden?

På mitt lilla kontor med ca 70 anställda har tre till stupat, en har slutat och ytterligare några står på kö för antingen sjukskrivning eller hjärtattack. Ledningen har äntligen fått upp ögonen för att något är fel men det skrattretande i det hela är att de ska diskutera igenom vad som kan tänkas vara orsaken! Åh, jag höll på att fisa på mej av ansträngningen att hålla tillbaka asgarvet-slash-hånskrattet som ville bubbla ut! Snälla, fråga mej, så ska ni få raka svar. Jag vet precis vad som är orsaken, och jag är inte rädd för att säga den:

Det är för att ni är galna.

Jag är frisk, det är ni som är sjuka.

Och så vill man tvinga mej att gå på tabletter. Är inte det sjukt?

Dagens mysterium

Nattkatten är härmed officiellt omdöpt till Nakenkatten. När man kommer in till sina människor och ser ut på detta viset, utan nånsomhelst förklaring till vad som har hänt (fem minuter tidigare såg han nämligen inte ut sådär!) så förtjänar man ett nytt smeknamn. Det ser ut som om han gjort ett mycket misslyckat rakningsförsök, alternativt som om Rödfräs hittat på bus medan stackars dåvarande Nattkatten sov. Hm, det senare låter mest troligt.

Den saknade pälsbiten hittade vi i soffan, där den låg som ett litet djur och såg läbbig ut.

Sömnlös i Storstan

Efter att ha vänt och vridit på mej en stund insåg jag att jag inte alls var så trött att jag kunde sova nu. Jag är lite för nervös för imorn, fast jag inte riktigt känner det själv på det sätt jag tror man ska vara nervös på (Jag lär mej sakta men säkert hur jag själv reagerar på stress. Det tar lite tid bara). Men med tanke på att jag sedan jag lade mej vid 22 har sprungit på toa fyra ggr och varit upp en gång till för att hämta och äta en yoghurt... nog för att jag är gravid, men fyra ggr springer jag inte innan jag somnar hur gravid jag än är. Så jag är alltså en smula spänd.

Imorgon klockan 9.00 ska jag möta min chef, personalchef, handläggaren från Försäkringskassan och vår företagssköterska för att lägga upp min rehabiliteringsplan. Alltså prata om min förestående arbetsträning. Jag vet lite vad det kommer att handla om men är ändå lite bortkommen, jag har ju svårt för sånt här fortfarande fast jag måste orka med och klara av att stå upp för mej själv, och jag kan inte komma undan känslan av att det är jag mot fyra andra. Det är inte sant för två av dem är på "min sida", men alla har såklart som mål att jag ska tillbaka till jobbet. Jag vill också, men kanske inte riktigt lika mycket som alla andra vill det.

Blev alldeles för nervös när läkaren började prata om att trappa upp träningen redan under den här tremånadersperioden, det är jag inte alls med på, för så mycket vill jag inte jobba, det klarar jag inte... för mej känns det fullkomligt realistiskt med 25% träning i tre månader och sen friskskrivning med lika mycket och ytterligare 25% träning ovanpå det den eller de sista månaderna innan jag drar. Det är halva dagar, alla dagar i veckan. Och på de friskskrivna 25% ska jag alltså sköta ett jobb med ansvar eftersom jag får lön för det, det räcker för att göra mej torr i munnen bara att tänka på det. Jag är så rädd att det ska bli som innan, för jag har ingen annan erfarenhet... att alla ska slita och dra i mej och jag inte kan säga nej för jag är alldeles för serviceminded för att låta bli att Fixa Saker när jag bli ombedd. Och så slutar det med att jag jobbar arslet av mej för att hinna med allt innan dagen är slut. Precis som innan jag föll. Det var ingen som tog emot då, varför skulle det finnas nån nu?

Kanske målar jag bara upp ett skräckscenario. Det behöver ju inte bli så illa. Förutsättningarna är ändrade: jag har en annan chef, en vikarie som ska bära den största bördan, och framför allt är alla medvetna om vad som har hänt. Men det är svårt att inte tänka på det, vare sej det är medvetet eller undermedvetet. Känslan sitter etsad ända in i märgen och det är så svårt, så svårt att bortse från något som griper tag i en som en iskall hand.

Stackars bebis, som blir duschad i stresshormoner. Du får skynda dej att komma ut innan du blir alldeles förstörd.

Realist, javisst!

Ibland tror jag att det är nåt jättefel på mej. Alla andra verkar så himla fascinerade och pratar massa gulligull om bebisen och hur myyysigt det ska bli, och själv känner jag att jaha... Jag tycker ju liksom inte till vardags heller att alla bebisar är söta eller att alla barn är härliga, snarare tvärtom, så vad trodde jag egentligen? Att en graviditet magiskt skulle ändra på det? Att jag skulle bli så hormonhög att jag tror att barn är meningen med livet? (Det tror jag fortfarande inte, jag är helt övertygad om att man kan ha ett jävligt bra liv även utan barn. Nu råkade det bara bli så att vi gjorde ett ändå.)

Är det underligt att längta mer efter att se Vem det är som gömmer sej därinne, än att längta efter konceptet Bebis? Jag ser mer fram emot när barnet blir lite större, när det börjar bli självständigt, börjar undra över livet, och funderar på hur det kommer vara som vuxen. Att det dessförinnan kommer vara ett fjunigt litet huvud som luktar bebis med en knubbig kropp som man kan bära runt på måste ju ses som en bonus och inte som självklart. Hur orkar man då med alla vaknätter och blöjbyten, om man tror att bebisen bara ska ligga stilla och snusa i en korg?

Alltså jag tror förstås att jag kommer tycka vårt barn är bäst, men jag tror också att jag fortfarande kommer behålla min krassa syn på livet och världen. Bebisstadiet är som att ha en kattunge, den är söt och gullig och sover en del, men när den är vaken är det en massa jobb och skrik (dvs om man har en Rex, tveksamt om andra sorter låter lika mycket), den ska ha mat och bli omskött, och den kommer att bli större, ganska fort. Jag har inga illusioner om att det är rosenrött och bara underbart medan de är små. Dessutom måste man ju lära känna den nya lilla personen som just flyttat hem, bara för att jag haft den i magen betyder det ju inte att jag vet hur den är utanför. Bara att den finns.

Nej, jag är ingen romantiker heller. Det finns tusen små saker jag uppskattar mer än rosor (usch, fantasilöshetens flaggskepp) och champagne. Saker som passar bättre in i min verklighet än Hollywoodfantasier. Så jag är väl lite konstig. Åtminstone verkar jag inte vara som de flesta andra tjejer är. Det kan förklara varför jag tycker det är så urbota jobbigt att umgås med en del av dem. Hmm....



(Disclaimer: Jag har varit uppe sen tidigt imorse och känner mej en smula groggy, så det här ska inte betraktas som mitt mest genomtänkta inlägg direkt. Jag vet nog inte ens själv vad jag är ute efter.)