Ja, vad är det som är fel?

Det är en mycket bra fråga. Jag fick den i en kommentar av Elisabet i veckan, och har försökt få rätsida på hur jag ska förklara.

Jag undrar verkligen vad är som att gör att så många kvinnor i mina-döttrars-ålder, dvs, kring 30 och uppåt, nästan arbetar sig halvt ihjäl.

Det låter HEMSKT.

Och vad är det här för ett underligt samhälle där sådant kan hända?

Så här är det:

Även om det drabbar många fler och även många äldre, så är vi överrepresenterade i min egen ålder. Den enklaste förklaringen tror jag är att vi vet inget annat. Vi vet inte bättre än att jobba ihjäl oss. Vi ger vårt bästa och hoppas få samma feedback och stöd som killarna får, utan att vi får det. Istället jobbar vi ännu mer, försöker synas ännu mer, försöker hävda oss på ett sätt vi tror ska fånga någons uppmärksamhet, men går istället in i väggen med dunder och brak. Jag har trott i hela mitt liv att jag är lika mycket värd som en kille, jag har hävdat mej lika mycket och tagit det för givet att jag är lika intressant och värd att satsa på, jag kan göra vad jag vill för jag bor i världens mest jämlika land! Det är så hårt att upptäcka att det är fel.

Vi har vuxit upp i tron att vi kan och får, men livet är inte riktigt så, ännu. Vi tror att vi har samma villkor som männen, men det kan inte vara mer fel. Istället blir vi Duktiga Flickor som ger allt vi har utan att vi syns eller hörs mer, och till slut har vi bara tynat bort. Det är fortfarande gubbstyre och det kommer ta minst en generation till innan vi spelar på samma bana. Jag är helt övertygad om att just detta är den största enskilda orsaken till att vi kvinnor runt trettio är de som stupar först. Visst är det sorgligt?

Min nya chef (som är i samma åldersgrupp som jag själv, kanske jag ska tillägga) är av den bra sorten. Han behandlar oss allihop likvärdigt, oavsett om vi bär på X- eller Y-kromosomer. Antagligen är det för att han vuxit upp med samma värderingar som jag, men det kommer ju ta evigheter innan tillräckligt många chefer bytts ut och har en jämlik syn på sina medarbetare! Hur många fler kommer gå under innan dess?

Samhället som tillåter detta hända har gått ifrån sjuttiotalets medmänskliga syn och satsningar till en amerikaniserad version, som bara tittar på siffror och headcount och har deadlines hela, hela tiden. Människan är inte viktig längre, bara det den kan producera i fråga om inkomst i relation till vad den kostar. Annars anställer man nån annan, som levererar bättre siffror. Man är bara en siffra i en kolumn i ett Excelblad. Det låter säkert jättecyniskt, men arbetslivet är ganska cyniskt. För att skrämma oss till lydnad hotas vi dessutom med den galopperande arbetslösheten som är vansinnigt hög, men effektiv för att hålla anställda på mattan. Vem vågar lämna en fast tjänst idag, när man inte vet säkert att man kan få en ny? Eller en som inte är ur askan i elden?

På mitt lilla kontor med ca 70 anställda har tre till stupat, en har slutat och ytterligare några står på kö för antingen sjukskrivning eller hjärtattack. Ledningen har äntligen fått upp ögonen för att något är fel men det skrattretande i det hela är att de ska diskutera igenom vad som kan tänkas vara orsaken! Åh, jag höll på att fisa på mej av ansträngningen att hålla tillbaka asgarvet-slash-hånskrattet som ville bubbla ut! Snälla, fråga mej, så ska ni få raka svar. Jag vet precis vad som är orsaken, och jag är inte rädd för att säga den:

Det är för att ni är galna.

Jag är frisk, det är ni som är sjuka.

Och så vill man tvinga mej att gå på tabletter. Är inte det sjukt?