Realist, javisst!

Ibland tror jag att det är nåt jättefel på mej. Alla andra verkar så himla fascinerade och pratar massa gulligull om bebisen och hur myyysigt det ska bli, och själv känner jag att jaha... Jag tycker ju liksom inte till vardags heller att alla bebisar är söta eller att alla barn är härliga, snarare tvärtom, så vad trodde jag egentligen? Att en graviditet magiskt skulle ändra på det? Att jag skulle bli så hormonhög att jag tror att barn är meningen med livet? (Det tror jag fortfarande inte, jag är helt övertygad om att man kan ha ett jävligt bra liv även utan barn. Nu råkade det bara bli så att vi gjorde ett ändå.)

Är det underligt att längta mer efter att se Vem det är som gömmer sej därinne, än att längta efter konceptet Bebis? Jag ser mer fram emot när barnet blir lite större, när det börjar bli självständigt, börjar undra över livet, och funderar på hur det kommer vara som vuxen. Att det dessförinnan kommer vara ett fjunigt litet huvud som luktar bebis med en knubbig kropp som man kan bära runt på måste ju ses som en bonus och inte som självklart. Hur orkar man då med alla vaknätter och blöjbyten, om man tror att bebisen bara ska ligga stilla och snusa i en korg?

Alltså jag tror förstås att jag kommer tycka vårt barn är bäst, men jag tror också att jag fortfarande kommer behålla min krassa syn på livet och världen. Bebisstadiet är som att ha en kattunge, den är söt och gullig och sover en del, men när den är vaken är det en massa jobb och skrik (dvs om man har en Rex, tveksamt om andra sorter låter lika mycket), den ska ha mat och bli omskött, och den kommer att bli större, ganska fort. Jag har inga illusioner om att det är rosenrött och bara underbart medan de är små. Dessutom måste man ju lära känna den nya lilla personen som just flyttat hem, bara för att jag haft den i magen betyder det ju inte att jag vet hur den är utanför. Bara att den finns.

Nej, jag är ingen romantiker heller. Det finns tusen små saker jag uppskattar mer än rosor (usch, fantasilöshetens flaggskepp) och champagne. Saker som passar bättre in i min verklighet än Hollywoodfantasier. Så jag är väl lite konstig. Åtminstone verkar jag inte vara som de flesta andra tjejer är. Det kan förklara varför jag tycker det är så urbota jobbigt att umgås med en del av dem. Hmm....



(Disclaimer: Jag har varit uppe sen tidigt imorse och känner mej en smula groggy, så det här ska inte betraktas som mitt mest genomtänkta inlägg direkt. Jag vet nog inte ens själv vad jag är ute efter.)