Sömnlös i Storstan
Efter att ha vänt och vridit på mej en stund insåg jag att jag inte alls var så trött att jag kunde sova nu. Jag är lite för nervös för imorn, fast jag inte riktigt känner det själv på det sätt jag tror man ska vara nervös på (Jag lär mej sakta men säkert hur jag själv reagerar på stress. Det tar lite tid bara). Men med tanke på att jag sedan jag lade mej vid 22 har sprungit på toa fyra ggr och varit upp en gång till för att hämta och äta en yoghurt... nog för att jag är gravid, men fyra ggr springer jag inte innan jag somnar hur gravid jag än är. Så jag är alltså en smula spänd.
Imorgon klockan 9.00 ska jag möta min chef, personalchef, handläggaren från Försäkringskassan och vår företagssköterska för att lägga upp min rehabiliteringsplan. Alltså prata om min förestående arbetsträning. Jag vet lite vad det kommer att handla om men är ändå lite bortkommen, jag har ju svårt för sånt här fortfarande fast jag måste orka med och klara av att stå upp för mej själv, och jag kan inte komma undan känslan av att det är jag mot fyra andra. Det är inte sant för två av dem är på "min sida", men alla har såklart som mål att jag ska tillbaka till jobbet. Jag vill också, men kanske inte riktigt lika mycket som alla andra vill det.
Blev alldeles för nervös när läkaren började prata om att trappa upp träningen redan under den här tremånadersperioden, det är jag inte alls med på, för så mycket vill jag inte jobba, det klarar jag inte... för mej känns det fullkomligt realistiskt med 25% träning i tre månader och sen friskskrivning med lika mycket och ytterligare 25% träning ovanpå det den eller de sista månaderna innan jag drar. Det är halva dagar, alla dagar i veckan. Och på de friskskrivna 25% ska jag alltså sköta ett jobb med ansvar eftersom jag får lön för det, det räcker för att göra mej torr i munnen bara att tänka på det. Jag är så rädd att det ska bli som innan, för jag har ingen annan erfarenhet... att alla ska slita och dra i mej och jag inte kan säga nej för jag är alldeles för serviceminded för att låta bli att Fixa Saker när jag bli ombedd. Och så slutar det med att jag jobbar arslet av mej för att hinna med allt innan dagen är slut. Precis som innan jag föll. Det var ingen som tog emot då, varför skulle det finnas nån nu?
Kanske målar jag bara upp ett skräckscenario. Det behöver ju inte bli så illa. Förutsättningarna är ändrade: jag har en annan chef, en vikarie som ska bära den största bördan, och framför allt är alla medvetna om vad som har hänt. Men det är svårt att inte tänka på det, vare sej det är medvetet eller undermedvetet. Känslan sitter etsad ända in i märgen och det är så svårt, så svårt att bortse från något som griper tag i en som en iskall hand.
Stackars bebis, som blir duschad i stresshormoner. Du får skynda dej att komma ut innan du blir alldeles förstörd.
Imorgon klockan 9.00 ska jag möta min chef, personalchef, handläggaren från Försäkringskassan och vår företagssköterska för att lägga upp min rehabiliteringsplan. Alltså prata om min förestående arbetsträning. Jag vet lite vad det kommer att handla om men är ändå lite bortkommen, jag har ju svårt för sånt här fortfarande fast jag måste orka med och klara av att stå upp för mej själv, och jag kan inte komma undan känslan av att det är jag mot fyra andra. Det är inte sant för två av dem är på "min sida", men alla har såklart som mål att jag ska tillbaka till jobbet. Jag vill också, men kanske inte riktigt lika mycket som alla andra vill det.
Blev alldeles för nervös när läkaren började prata om att trappa upp träningen redan under den här tremånadersperioden, det är jag inte alls med på, för så mycket vill jag inte jobba, det klarar jag inte... för mej känns det fullkomligt realistiskt med 25% träning i tre månader och sen friskskrivning med lika mycket och ytterligare 25% träning ovanpå det den eller de sista månaderna innan jag drar. Det är halva dagar, alla dagar i veckan. Och på de friskskrivna 25% ska jag alltså sköta ett jobb med ansvar eftersom jag får lön för det, det räcker för att göra mej torr i munnen bara att tänka på det. Jag är så rädd att det ska bli som innan, för jag har ingen annan erfarenhet... att alla ska slita och dra i mej och jag inte kan säga nej för jag är alldeles för serviceminded för att låta bli att Fixa Saker när jag bli ombedd. Och så slutar det med att jag jobbar arslet av mej för att hinna med allt innan dagen är slut. Precis som innan jag föll. Det var ingen som tog emot då, varför skulle det finnas nån nu?
Kanske målar jag bara upp ett skräckscenario. Det behöver ju inte bli så illa. Förutsättningarna är ändrade: jag har en annan chef, en vikarie som ska bära den största bördan, och framför allt är alla medvetna om vad som har hänt. Men det är svårt att inte tänka på det, vare sej det är medvetet eller undermedvetet. Känslan sitter etsad ända in i märgen och det är så svårt, så svårt att bortse från något som griper tag i en som en iskall hand.
Stackars bebis, som blir duschad i stresshormoner. Du får skynda dej att komma ut innan du blir alldeles förstörd.
posted by fenix at 01:37
2 Comments:
Jag undrar verkligen vad är som att gör att så många kvinnor i mina-döttrars-ålder, dvs, kring 30 och uppåt, nästan arbetar sig halvt ihjäl.
Det låter HEMSKT.
Och vad är det här för ett underligt samhälle där sådant kan hända?
Jag tänkte skriva svar här, men jag tror jag filosoferar i ett blogginlägg istället. Ska bara samla ihop tankarna lite först så det blir begripligt :)
Skicka en kommentar
<< Home