Följetongen fortsätter...
Idag är jag hemma. Det sa jag till min chef att jag skulle vara redan förra veckan, som kompensation för helvetesonsdagen. Tyvärr vill jag inte gå till jobbet imorn heller. Or ever. Jag är precis lika rädd som för några månader sen, eftersom mina farhågor om det allra värsta besannades redan innan jag hunnit arbetsträna i två veckor - varför ska jag inte förvänta mej att det kommer fortsätta i samma stil resten av tiden?!
Har funderat hela helgen på vem fan jag ska prata med om det här. Vad är rätt väg att gå? Ska jag ens orka försöka anstränga mej med att prata med chefen? Han verkar ju inte kunna stå på sig inför sin chef aka min gamla chef iallafall, så det vinner jag ju inget på. Ska jag prata med läkaren? Fast han verkar ju vara helt inne på att friskskriva mej redan i nuläget, bara för att jag verkar så pigg.
(Det är ett helvete att ha en sjukdom som inte syns. Det är svårt att få folk att förstå att man är sjuk när man ser så frisk och rosig ut, som jag alltid gör. Det är ännu svårare när man är lika van som jag att ta sej samman och flina upp sej för att slippa förklara ännu en gång hur man egentligen mår, eftersom den som inte varit där själv omöjligt kan förstå ändå.)
Bestämde mej till slut för att ringa till handläggaren på Försäkringskassan, som såklart inte är på plats idag bara därför. Men imorgon ska jag sätta mej ner och ringa och prata med henne och fråga om råd hur jag ska göra. Det kan bara inte vara meningen att jag ska må såhär dåligt bara för att det ska se bra ut i nån slags statistik över rehabiliteringar.
Som löken på laxen så har jag äntligen fått klara besked om mina konstiga lönespecar. Den som gjort våra löner de senaste månaderna har snott sju semesterdagar av mej. Tack och bock. Självklart har mänskan dessutom slutat nu, och vi ska gå över till en ny lönehandläggning på ett annat företag, vilket betyder att jag måste dra detta vidare för att allt ska bli korrekt. Jippie.
Varför stannade jag inte bara kvar i sängen imorse?
Har funderat hela helgen på vem fan jag ska prata med om det här. Vad är rätt väg att gå? Ska jag ens orka försöka anstränga mej med att prata med chefen? Han verkar ju inte kunna stå på sig inför sin chef aka min gamla chef iallafall, så det vinner jag ju inget på. Ska jag prata med läkaren? Fast han verkar ju vara helt inne på att friskskriva mej redan i nuläget, bara för att jag verkar så pigg.
(Det är ett helvete att ha en sjukdom som inte syns. Det är svårt att få folk att förstå att man är sjuk när man ser så frisk och rosig ut, som jag alltid gör. Det är ännu svårare när man är lika van som jag att ta sej samman och flina upp sej för att slippa förklara ännu en gång hur man egentligen mår, eftersom den som inte varit där själv omöjligt kan förstå ändå.)
Bestämde mej till slut för att ringa till handläggaren på Försäkringskassan, som såklart inte är på plats idag bara därför. Men imorgon ska jag sätta mej ner och ringa och prata med henne och fråga om råd hur jag ska göra. Det kan bara inte vara meningen att jag ska må såhär dåligt bara för att det ska se bra ut i nån slags statistik över rehabiliteringar.
Som löken på laxen så har jag äntligen fått klara besked om mina konstiga lönespecar. Den som gjort våra löner de senaste månaderna har snott sju semesterdagar av mej. Tack och bock. Självklart har mänskan dessutom slutat nu, och vi ska gå över till en ny lönehandläggning på ett annat företag, vilket betyder att jag måste dra detta vidare för att allt ska bli korrekt. Jippie.
Varför stannade jag inte bara kvar i sängen imorse?
posted by fenix at 14:55
2 Comments:
Det finns säkert ett stort mörkertal som inte mår bra på sina arbetsplatser men som inte vågar konfrontera sig själva eller sin omgivning med detta faktum: du är väldigt modig, anser jag!
Vidare är det alltid bättre att stanna upp, som du tycks ha gjort (jag är ju ny här och har inte läst din blogg förut) då det alltid blir sämre med att skjuta upp problemen.
Ja det märks att du är ny, för i början av bloggen är det väldigt tydligt att jag själv också bara skjutit upp problemet. ;) Skämt åsido: i efterhand är det lätt att se, men som du säger så kan man må dåligt utan att vilja förstå eller våga agera.
Nu kan jag inte skjuta upp saker längre, eftersom jag är väldigt medveten om dem samt att jag direkt mår så dåligt om nåt händer. Och det är ju förstås en bra sak! Fast jag vet inte om jag tycker att jag är speciellt modig för det... jag blir otroligt nervös inför att prata om allvarliga saker och jag är extremt konflikträdd.
Det är lätt att få ner sina tankar i skrift, och jättesvårt i tal. Speciellt om man har en "skada" (vilket det blir) som gör att man lätt glömmer ord och svamlar när man blir trött och stressad. Det kan låta bra i bloggen men vara otroligt svårt att genomföra i verkliga livet. Hjärnan får total blackout och känslorna kommer ifatt först efteråt, när jag bearbetat och satt ord på dem. Det är ett galet handikapp i såna här sammanhang, när man måste kunna prata för sej. :/
Skicka en kommentar
<< Home