Livet på landet

En riktigt skön helg har tillbringats en bit inåt landet för omväxlings skull. Det är toppen att vara gravid besökare i en småbarnsfamilj, för dels har de samma rutinmattider som jag blir hungrig, och dels är jag inte den som äter mest! Jag blev lätt bräckt av en 1½-åring. Otroligt fascinerande, men jag förstår att det gick åt alltihop, för det sprutade energi om honom. Och Darling fick en ny beundrare. Jag hävdar fortfarande att det är skägget som gör det.

Förutom det underbara i att det är tvärtyst om nätterna och man hör fågelsång överallt om dagarna så hade vi dessutom fantastiskt väder, vilket aldrig är fel. En liten förmiddagspromenad (man hinner med mycket om man vaknar vid sju av småbarnskvitter utanför dörren) i samhället med inspektering av diverse tomter och husbyggsritningar gav mersmak... att det kommer bli av är redan bestämt, det är mest en fråga om när. Jag var mer avslappnad efter några timmar på landet än jag nånsin blir i Stora stan, och jag saknar den känslan. Känslan att kunna andas, vara fri, kunna njuta. Att ha krafter av ett helt annat slag, för även om jag var trött, så var det inte det där in-i-märgen-utmattade jag ofta känner "hemma". Och ledsenheten som nästan sitter etsad in i skelettet bara för att allt känns så hopplöst och ensamt och trångt i den här stan.

Aldrig att jag låter Bullen växa upp i den här stan. Jag struntar i att det finns massor av lyckliga barn här också, jag vill ge mitt barn skogar och ängar och hästar i hagar, en liten byskola två minuters promenad bort och alla lekkamrater i husen runtomkring, långa sommardagar med fågelkvitter och saft och bullar i trädgården och grannar som hälsar och småpratar när de går förbi.

Jodå, jag frågar mej ofta varför jag överhuvudtaget flyttade hit. Men om jag inte hade gjort det hade jag inte hittat min livskamrat, så det fanns en mening med det också. Resten går alltid att lösa.