Jobbe

(Ovan ska sägas på lite gotländskt manér, f.ö)

Två dagar nu. Av jobb och av sömnlösa nätter. Delvis för att våra störda grannar tycker att det är HEEEEELT OK att spela hög musik fram till sådär midnatt eller så, och dels för att jag har lite nattliga småångestanfall när jag ska till att somna. Tur att jag kan sova lite en stund när jag kommer hem. Och bara så ni vet så är jag in i döden trött och groggy i skallen nu, så det är hög risk att det bara blir svammel av detta inlägg.

Det är utmattande bara att befinna sej på jobbet, i mycket högre grad än jag hade trott. Ändå har jag inte gjort nåt direkt vettigt, utan det tar på krafterna bara att vara alert och social. Mycket intressant. Fast ibland sitter jag en lång stund och bara känner på magen och Bullen som sparkar därinne, och då blir jag ändå omedveten om omvärlden.

Pratade med min mammalediga närmsta kollega en halvtimme också, har saknat det en del medan jag varit hemma men inte haft ork att ringa då. Nu var det bara supertrevligt att surra en stund om jobbet och om graviditet och barn. Det är hennes andra, och han är snart en månad gammal. Han gurglade lite i bakgrunden och en bit längre bort pratade storasyster som lekte för sej själv. De har precis köpt hus och flyttar in i det i sommar, det är så härligt att höra. Och hon var så glad och uppspelt över just min graviditet och att jag ringde just idag, det är underbart att höra. Att jag är efterlängtad, liksom på riktigt, för att jag är jag. Helt outtalat så märks det så tydligt i hennes röst.

Orden spelar mindre roll, det är många som sagt samma sak bokstavligen, men jag hör att de inte menar det på samma sätt som hon gjorde utan att behöva säga det rakt ut. På ett sätt bekräftar det också att jag inte är galen, jag ska lita på min magkänsla när jag märker att andra talar med kluven tunga. Det är bara socialt smörjmedel, sånt man säger utan att mena det, för att det verkar enklast så. Det bygger en bra distans så man slipper engagera sej, man vet ju aldrig, jag kanske smittar?

Det gjorde också riktigt ont att höra att en av mina snällaste och gulligaste kollegor blivit sjukskriven pang bom för stress. Han orkar inte ens vara hemma med sin familj utan har åkt bort för att komma ifatt sej själv och livet. Då är det illa. Han är en riktig familjekille, så jag förstår att han mår väldigt dåligt just nu och jag önskar att det fanns något jag kunde göra... usch, det kommer bli en katastrof på jobbet snart. Bullen kommer som sänd från himlen, för jag hade nog inte orkat gå tillbaka alls om det vore på obestämd tid. Saker har blivit mycket värre sen jag gick, jag som trodde att det skulle börja hända nåt när folk började droppa av som flugor. Men vi är ju utbytbara, in med nån ny och fräsch i kvarnen bara. Varför göra nåt åt orsaken?


Nu måste jag sova lite om jag ska orka finnas till resten av dan. Era kommentarer värmer ska ni veta! Även om jag inte orkar svara just nu, så ler jag när jag läser dem. Och Bullen kickar på därinne i medhåll!