Alltså...

Hm... när man läser det senaste inlägget så låter jag superbitter och galet feministisk. Fast det är jag inte. Jag var bitter ett tag, men det har gått över. Det är inte bara jobbets fel att jag är sjuk, jag har bidragit själv också. Chefen var bara smart nog att utnyttja en svaghet som jag har. Hade. Dessutom är jag inte mer feministfanatisk än andra, jag bara konstaterar att det är såhär det ser ut. Vi som hamnade i mellangenerationen kommer i kläm, det tar tid med attitydförändringar i samhället och nån ska ju vandra denna väg också. Så var det.


Sen vill jag bara passa på att försäkra alla om att jag inte bara tänker konstiga tankar om ansvar och det jobbiga med barn och graviditet. Det är faktiskt mest soliga tankar, men allt det roliga och positiva skriver jag i min graviditetsblogg, som jag lagt upp för att blivande barnsläkt ska kunna läsa om vad som händer och få se bilder på magen eftersom vi inte ses så ofta. Det som är funderingar och undringar om framtiden sparar jag till den här bloggen, som är mer privat. Det är ju här jag skriver mina viktigaste tankar. Ni som läser denna bloggen har inte släktglasögonen på och jag får liksom ärligare respons i era kommentarer än jag får från dem, när det gäller de här sakerna man måste få fundera över.

Det jag funderar på nu, när vi snart ska iväg på ultraljud och återbesök hos MVC, är huruvida det är två eller ifall det skulle vara något fel på bebisen. Det är viktiga tankar det med, men jag delar inte med mej av dem till alla. Jag vill inte bli lugnad och iproppad massa klyschor, som det lätt blir när folk mest vill ha nåt att säga, jag vill få fundera på sånt. Det är så jag är. Jag vill förbereda mej på det allra värsta, för att sen kunna bli himlastormande lycklig när allt är bättre än jag trott. Det blir så mycket bättre då, än om det vore tvärtom.

Men jag väntar fortfarande barn, inte ett missfall. Även om det kan låta så ibland.

Och förresten ska jag börja jobba på onsdag.