Punkt

Jag tror det är dags. Dels har jag inte tid, dels har jag inte samma behov längre av att skriva. Sonen är som ett läkande plåster på en plågad själ, och även om jag är tröttare och mer sliten än någonsin (vilket inte vill säga lite...) så känns det ändå att livet tagit en vändning. Till något större, något bättre, något ljusare.

Jag sätter punkt här. Tack för den här tiden, jag har uppskattat alla hejarop och kommentarer, men nu drar jag vidare. Med sonens hand i min. Vi har en ny värld att upptäcka, han och jag.