Igår träffade vi Aurora. Alltså en barnmorska som är specialiserad på samtalsterapi med förlossningsrädda. Hon hette inte Aurora på riktigt. Efteråt var jag helt färdig, både fysiskt och psykiskt. Det tar på krafterna att försöka konkretisera sina rädslor och sätta namn på sina demoner. För om det här ska funka måste jag kunna göra mej förstådd, annars får jag ingen hjälp. Som tur var så verkar hon ha förstått vad som är viktigt för mej
(att inte bli hänvisad till ett annat, okänt sjukhus t ex) och hur jag måste bli bemött när jag väl ligger där. Hur personalen ska agera för att verkligen få reda på vad jag känner och hur jag mår. Det är skönt att det finns i min journal så alla kan läsa det och vara förberedda.
Förlossningsrädsla är inte att leka med om man är gravid. Även jag begriper ju att bebisen ska ut så småningom, även om jag valt att inte tänka på det. På något sätt har jag intalat mej att vi nog kommer hoppa över den biten, och efter nio månader kommer vi automatiskt att hamna direkt på BB med vår nya lilla bebis och en tom mage. Ingen förlossning. Men nu är jag i vecka 31, och jag kan inte blunda för det längre. I augusti så kommer det att bli förlossning vare sej jag vill eller ej.
Det är faktiskt inte alls smärtan som oroar mej, inte ett dugg. En gång i tiden kanske det var så, men gallsten och operation av densamma botar det ganska snart, för inget kan vara värre än det, I tell you. Och hade jag varit frisk, så hade jag kanske tagit mej igenom detta utan hjälp. Men med en sjukdom som
Utmattningssyndrom så kommer det ofelbart ett komplett analt behov av att ha fullständig kontroll över saker, oavsett om man vill eller inte, och trots att jag lider av kontrollbehovet så mår jag dåligt om jag går emot det. Det är inte bara att låta bli, det går inte. Jag får panik, känner mej illamående och svimfärdig och får enorma flyktimpulser om jag trotsar, så det är inte ett alternativ.
Jag har så svårt för just denna bit av sjukdomen, eftersom jag inte är kontrollfreak eller speciellt detaljplanerande i mej själv. Jag är spontan och frihetstörstande. Jag vill kunna vara impulsiv och hitta på saker jag känner för just då, istället för att vara låst av planer. Det är emot hela min person att vara kontrollerande, och ändå kan jag inte låta bli. Det är så oerhört frustrerande att det nog inte går att förstå... att vara en person som man inte känner igen samtidigt som man är sej själv. Det känns en smula schizofrent att inte alls känna igen hur kroppen fungerar eller hur man reagerar på olika saker. Det man en gång trodde var sant har ställts på ända.
Gissa hur bra det går ihop med en förlossning, som man inte kan styra över?
Just det.
