I shit you not

Såhär ser höggravida fötter ut. Svullna och jävliga. Steget efter detta är när de ser ut som uppblåsta kirurghandskar med små korvar som petar åt alla håll. Den uppmärksamme läsaren noterar säkert också att fotknölarna är obefintliga. Darling kommenterar fötterna varje kväll med ett fascinerat "SHIT, vad dina fötter är svullna! Kolla vristerna!". Hrmpf, jotack, jag känner. Och ändå dricker jag 2L vatten (förutom övrig vätska t ex till mat osv) om dan för att få ner svullnaden, undrar hur de annars skulle se ut?

Jag skyller icke-pedikyren på att jag helt enkelt inte når. Naglarna växer som ogräs och jag gör mej ofta illa på dem i sömnen (de blir vassa också) men what to do när man har en jättemage ivägen för när man böjer sej? En mage som dessutom kängar en i revbenet om man skulle försöka våga sej på att försöka nå nåt på golvet eller så. Tack gode gud för slip-ins och tofflor! Om jag till äventyrs skulle vilja gå nånstans alltså. Det händer inte så överdrivet ofta.

Igår stökade vi runt med att packa flyttkartonger och springa i tvättstugan med mattor och täcken som fick åka några varv i grovtvättmaskinen. Jag med kraftiga förvärkar som avbröt mej sisådär var femte minut, en rygg som gjorde ondare och ondare och fötter som svullnade mer och mer ju mindre jag satt med dem i högläge. Svetten rann och jag duschade nog fyra gånger för att svalka av mej och fötterna genom dagens lopp. Idag betalade jag priset med total orörlighet. I'm stupid. Men jag vill få saker gjorda, kom ut nu unge så jag får jobba ifred! Vi ska ju snart flytta!!

Och Rödluvan, du har åtminstone en frys att ta din tillflykt till. Jag tycker *inte* synd om dig. ;)

Svensson Svensson

Som sagt, vilka Svenssons vi har blivit. Villa, Volvo kombi (med gravid-fru-buckla), barn på väg... (ingen vovve i och för sej, fast jag skojar om att vi borde ha två rottweilers som heter Satan och Lucifer). Icakort har vi haft länge. Hur mycket vuxenpoäng har vi nu lyckats skrapa ihop?

Villan är sketastor. Den bor i ett villaområde i en liten by strax utanför ett samhälle som inte ligger nära Stora Stan. Det vill säga, den bor precis där jag vill bo. Vi kommer få sju rum fördelade på 190 kvadrat att bre ut oss på, en lagom stor och lättskött tomt och en bastu ifall andan faller på. Inte för att jag är så förtjust i elbastu, men en kall vinterdag kanske jag uppskattar den fast den är i storlek större duschkabin. Eller så lägger jag mej i bubbelbadet istället, hehe.

Katterna kan få eget rum, och de kommer älska att springa upp och ner i trappan. Dessutom ska de få ett uterum och innätad altan. I trädgården får man lätt plats med en plaskpool, sandlåda, gungställning och kubb- eller krocketspel, samtidigt. Det är inte så jättemycket insyn som man först tror, och även om vi skulle föredragit att bo lite mer lantligt så har villaområden sina fördelar de också. Lekkamrater, bredband och grannsamverkan.

Det är ju nästan för äckligt bra för att vara sant. Men papperen är redan påskrivna av säljarna och lånet ordnat. Vi ska vigga mäklare för att sälja bostadsrätt och deala fram ett bra pris från flyttfirma. Sen tar vi vårt pick och pack och bebis och flyttar ifrån luftföroreningar, biltullselände, förorten och tunnelbaneångest. Inget mer timmespendlande till jobbet, inga fler rökande grannar på balkongen under, ingen mer trängsel i centrum.

Hej landet, här kommer vi!

Shit pomfritt!

Vi vann budgivningen!!

Här nu och då?

Nä. Det är ju så. Jag har lagt min bilnyckel på hyllan och accepterat att jag inte är trafikduglig längre. Så fort man får plus på stickan borde körkortet dras in tills man kläckt. Och tills dess är det några veckor.

Det beror inte på att magen är ivägen (även om det är nog så jobbigt att baxa sej i och ur en bil, till och med på passagerarsidan där det inte ens finns en ratt), eller rädsla för att airbagen ska explodera livet ur magen, utan helt enkelt på att man är komplett oduglig som förare. Frånvarande, på nån annan planet, i ett alternativt gravid-universum uppe i det blå.

Långa sträckor på motorväg uteslöt vi för ett par månader sen, eftersom jag obönhörligt somnar. Korta sträckor inom stan har hittills varit ok, så länge de inte överstigit tjugo minuter, där gränsen låg innan jag försvann mentalt. Nu klarade jag inte ens av att ta mej ut ur garaget innan jag tappade fokus.

Om jag till äventyrs skulle få för mej att jag nog fortfarande kan köra, så behöver jag bara knalla ner till stackars bilen och titta lite på den intryckta dörren med skrapmärken. Fy fan vad jag skäms, helt enkelt.

Fast Darling har ju rätt när han säger att det är en världslig sak. Det går att reparera, det hade varit värre om jag eller magen tagit skada.

Men ändå.

Scary

I fredags lämnade Darling in min ansökan för ändring av efternamn till Skatteverkets folkbokföring. Så om en eller två veckor kommer jag att heta nåt helt annat, sådär helt apropå.

Och helt plötsligt kom jag på hur krångligt det skulle bli om vi måste åka till förlossningen innan alla kort och papper är klara, men namnet är ändrat i nåt register.

"Joo, det är jag, jag lovar... fast jag har inget ID med rätt namn på. Kan vi inte bara snälla få komma in och föda?"

Funderingen är ganska aktuell eftersom jag redan idag börjar få lite försmak på värkar. Eller så är det fixeringen. Hursomhelst så hade jag kanske kunnat få tummen ur lite tidigare.

Nåja.