Flott nytt år på er!

Idag vaknade jag för typ första gången på evigheter utan att vilja kräkas. Inte för att jag har kräkts, men det har bara med min envishet att göra. Jag avskyr att kräkas, alltså låter jag bli. Ibland har det dock funnits stunder då jag ångrar att jag måste gå igenom det här. Även om det var frivilligt. Jag trodde bara inte att jag skulle bli så sjuk. Rosa moln, rosa glasögon. La la la bingo.

Om en timme ska vi vara hemma hos våra vänner och byta paket, äta god mat och fira in det nya året. Darling bakar kladdkaka till efterrätt (han är avsevärt mycket bättre på det än jag är) och jag ska göra sallad alldeles strax. Sen ska jag få ett litet sammanbrott över att jag inte har nåt att ha på mej, och sen åker vi.

Om jag ska sammanfatta året som varit, så kommer jag bara bli deprimerad. Det har på så många sätt varit det tyngsta någonsin. Så nästa år kan inte bli annat än toppen. Framför allt augusti kommer bli en spännande månad, när vi får se vem det är som bor i min mage! Vem h*n är lik, hur h*n är och hur det kommer bli. Jag längtar!

Ord från min husgud

Den största skräck jag har
är att bli ensam lämnad kvar
Osynlig och övergiven
oälskad och sönderriven
(En sån som jag - Bok med blanka sidor - 95)

Det är inte min största skräck, längre. Been there, done that. Och man överlever faktiskt, om än något skadad. Men orden ligger bra i munnen, de lockar en att sjunga med, och en gång i tiden var det faktiskt sant. Sen blev jag äldre och visare och mer erfaren.

Den enda skadan som är kvar är att man absolut inte, någonsin, får säga de tre små ord de flesta påstår är de största och viktigaste som man måste höra ofta. För de betyder att man snart kommer göra mej illa. Svika, såra, lemlästa och försvinna.

Jag har ännu inte bestämt mej för hur jag ska göra med bebisen... för det är inte en rädsla jag vill överföra. Men hur ska jag kunna säga nåt sånt, när det för mej betyder att man ska överge någon? Säga svekord till ett oskyldigt barn som jag inget annat vill än gott? En liten som ska skyddas från allt ont, ska man säga saker som gör ont i själen verkligen? Hur övervinner jag det?

They're taking the hobbits to Isengard

Man kan förstöra en film riktigt ordentligt genom att titta på såna här saker.

Jag kommer aldrig kunna se Legolas säga det igen utan att garva.

Klappar

Det VAR en chokladkartong! Med Darlings absoluta favoritchoklad - Fazers blå! :D

Fast den finaste klappen alla kategorier var den svärmors hund förärade honom redan igår när vi var där: en kattbajs ur lådan. Jag har aldrig skrattat så mycket som åt det. Jag är en elak människa. Så fick jag ingen julklapp heller. Men det var det värt!

Hehehe.

God Jul

Här kommer ett julkort till alla mina kära söta bloggläsare!
Hoppas ni får en fin julafton, hur ni än valt att tillbringa den. Själva ska vi maratontitta på alla tre förlängda Sagan om Ringen-filmerna och hålla tummarna för att Darling inte ska bli inkallad på jobb. Samt äta smörgåstårta, mums!

Det ser förfärligt tomt ut under granen, men bilden togs innan jag börjat slå in klapparna. Trots att vi skickat en del på posten och levererat andra är det fortfarande fullt därunder. Det hjälper kanske att granen bara är 150cm hög, att det ser mer ut än vad det är? Idag får vi iallafall ta fram och öppna de som är våra egna. Spännande! Det har skakats och klämts på ett par och i ett är vi riktigt säkra på att det finns choklad. Tur, för vi har inte köpt några egna kartonger i år. :)














Såna här små gynnare har man dock kunnat hitta ända sen granen kom upp. Mirakulöst nog har den klarat sej från större angrepp, men Rödfräs blev en smula avskräckt när jag tog ett bastant tag och drog upp glittret han tuggat på ur halsen på honom. Sen har han inte försökt igen. Som belöning och julklapp ska han få tre skalade färska räkor att smörja kråset med, och dessutom föräras en portionspåse Friskies. Fast den får han dela med mammiga djuret Nattkatten, som förstås också får räkor, och hela dan i soffan med matte och husse att klänga på!

God Jul allihop!

Roligare saker

Man blir aldrig för gammal för att leka med dockor. :)

Blod är inte tjockare än vatten

Min mamma är gift med en man som misshandlar henne psykiskt och inte tycker jag är en del av hennes liv. Han har kallat mej hora vid middagsbordet, totalt utplånat allt som påminner om mej och hotat med polisanmälan för att jag var hem till min egen mamma och fikade en gång (han påstod att jag gjorde intrång i _hans_ lägenhet). Hon har fått hjälp och stöd att ta sej därifrån flera gånger men väljer varje gång att gå tillbaka.

Det är inte människovärdigt att vara rädd varje gång telefonen ringer, rädd för att det ska vara polisen igen som hämtat henne efter bråk. Eller att det är hon själv, som återigen blivit utslängd utan pengar eller kläder (han tycker det är ett jättebra sätt att få slut på bråk, att slänga ut henne i kylan och låsa dörren). Det finns gränser för vad man orkar med som människa. Jag orkar inte med att hon trampar på mej mer och skriker varg när hon uppenbarligen vill stanna i misären. Det räcker med att leva varje dag i sorgen över att hon valt detta liv framför ett tryggt och lyckligt liv i lugn och ro, och att hon valt honom och hans tre barn framför sitt eget. Jag sörjer det fina och vackra vi hade tillsammans, närheten, förtroligheten. Det kommer aldrig tillbaka, no matter what.

Likförbannat har jag skuldkänslor, ofta, för allt jag gjort som sårat henne eller gjort henne ledsen någon gång. Minnen som dyker upp med tonårsbråk, som aldrig kommer kunna gottgöras mer. Och visst mår jag dåligt över att mitt barn inte kommer få lära känna sin riktiga mormor, som innerst inne är en mjuk och varm människa och skulle ha blivit en fantastisk mormor. Om bara inte om fanns... tänk vad livet skulle vara enkelt.

Mamma

Det här har legat och gnagt länge nu. Jag har fått frågor om och när jag ska berätta för min mamma att hon ska bli mormor. Svaret är att det ska jag inte.

Det är en så lång historia, men den kulminerade förra året och jag vägrar ha kontakt med henne längre. Jag orkar inte oroa mej eller bli sårad mer. Det är hon som gjort det aktiva valet även om det är jag som sätter stopp nu, för min egen sinnesfrids skull.

Jag tänker ofta på alla bilder, foton och minnen från min barndom, som oåterkalleligen gått förlorade för att hon valt att leva med en man som effektivt förstört hela hennes liv. Han klippte, rev och slet sönder allt hon hade som så mycket som påminde om mej och samtidigt trasade han sönder min själ. Hon har tre gånger valt att gå tillbaka till honom efter att ha fått hjälp att ta sej därifrån, och det räcker för mej. Det är ju uppenbarligen såhär hon vill ha det. Jag vill inte bli trampad på mer, jag vägrar låta dem förstöra mitt liv mer än de redan gjort.

Jag avskyr tanken på min mamma som olycklig och ledsen. Men jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en mormor som förstör familjefriden och sliter sönder allt.

Det gör ont att riva bort ett plåster, men svedan går över. Och så småningom kommer det här också sluta göra ont. Men fem års helvete tar tid att läka.

Tusen bitar pussel

Återträff med gruppen idag, uppdatering av vad som händer i allas liv, spännande händelser från alla fronter och nyheter om planer och livsmål och pusselbitar som faller på plats. Otroligt fascinerande. Själv hade jag inte så mycket nytt att komma med tyckte jag, i princip bara en (fortfarande mycket liten) nyhet, men när jag satt där insåg jag att jag ju för första gången hade planer och mål att sträva mot i livet. Fram till nu har jag bara varit en bit drivved som följt med strömmen och farit dit livet fört mej. Jag visste inte vad jag ville, hade inga mål eller förhoppningar och tog dagen som den var. Det sista året gjorde jag dessutom allt för att bara orka leva igenom nästa dag också. Men om man inget har att sträva efter eller se fram emot, och nuet är outhärdligt, är det väl inte konstigt man tappar sugen?

Jag har inte vågat drömma, inte vågat hoppas. Var det rädsla för mitt egna misslyckande eller har jag inte fått lära mej hur man gör?

Rent utbildningsmässigt är jag den första i rakt nedstigande led i familjen som ens tagit studenten, och jag tyckte bara det var en bedrift så skoltrött som jag var. Högskola var inte att tänka på, speciellt inte dra på sej studielån innan man ens vet vad man vill bli. Så jag struntade i det. Och i flera år förnekade jag mina egna förmågor och min egen styrka, vägrade tro att jag skulle klara av något så stort och skrämmande som högre studier utan någon befäst tradition i släkten, eller någon som kunde leda mej på vägen. Jag tycker fortfarande det, men nu är det mer lockande än läskigt. Jag vet ju vad jag vill! Och jag tror att jag kommer klara det. Det är steg ett. Planerna är klara, jag har en målbild, nu kan det bara gå framåt.

Sen jag fick det positiva graviditetsbeskedet har allting dessutom känts så självklart. Det är klart att det är såhär det ska vara! Allt föll på plats och jag fattar inte ens vad jag varit rädd för tidigare.

Är det det som kallas mognad?

Tvättdag

Tvättdag
Tvättkorg
Smutstvätt
Smutsdjur?

Det här är Rödfräs favoritsovplats, ovanpå torktumlaren tronar han i sin mjukt bäddade korg. Grymtar då och då om man stör honom (dvs om man tar sej friheten att gå på toa och väsnas) men somnar oftast snart om igen ovanpå husses dunväst. Livet är inte svårare än så.

Sova eller inte sova

Det är ju galet att man kan fungera med så lite sömn i kroppen... sen i fredags har jag sovit 4 (ej sammanhängande) + 1½ + knappa 5 timmar. Jag är så sjukt trött i en del ögonblick att jag verkligen tror att jag kommer förlora förståndet om jag inte får sova lite, eller åtminstone lägga mej ner (typ som inne på Ica, ja). Gravidhormoner som löper amok och dels ger en PMS och dels Lipsill hjälper inte direkt till att förbättra situationen. Och ändå kan jag inte sova nu. Hur går det ihop?

Trots sömnbrist och allmän gnällighet pallade jag med ett julbord med tre vuxna plus guddotter. Förutom oss själva, alltså. Det var trevligt, gott och framför allt mättsamt. ;) Tänk att potatis kan vara så vansinnigt gott! Sniffade som en dåre när jag skalade den och åt med god aptit hela tre stycken! Skippade skinkan stället. Den verkade inte så lockande helt enkelt. Lämnade den med gott samvete till övriga vid bordet, och till katterna som fick dela på en skiva.

(Det är så lustigt det där med smaken och lukten, allt är så förstärkt. Det är väldigt tveeggat för det som luktar gott luktar verkligen otroligt gott, och det som luktar illa står man bara inte ut med. Städfirman som städar trappen t ex, de använder ett medel som luktar kräks. Det passar dåligt i en känslig näsa.)

Har gjort ett ärligt försök att sova sen halvnio, men det går inte. Jag är alldeles för övertrött. Förut kunde jag ta ett litet magiskt piller, men sånt är bara att slå ur hågen nowadays. Så jag blir väl uppe tills jag trillar ihop av utmattning helt enkelt.

Har jag tur hinner jag släpa mej tillbaka till sängen också.

Röra

Dagens schema blev för hektiskt för en nygravid liten fenix som knappt sovit inatt. Skippade frukosten för att inte må så illa pga sömnbristen, dumt. Vi for till en liten affär för att inhandla en sak åt Pappa Far, och hon som ägde den hade minsann all tid i världen för hon hade inte direkt nån fart. Vi blev en halvtimme sena till lunchen vi bestämt inta på Kulturhuset tillsammans med vänner, bilkö hela vägen in och massor med bonnläppar som kommit till Hufvudstaden för att julshoppa som sprang ivägen och kläckte dumma kommentarer om allt. Innan jag fick mat var jag så skakis och på dåligt humör att jag var säker på att jag skulle implodera.

Lunchen var trevlig, maten sådär men whatev, bebisen trilskades med att växa en hel massa idag så livmodern spänner och värker och ovanpå en nödig blåsa är det jobbigt. På vägen hem skulle vi handla till julbordet vi ska ha imorgon men innan vi var halvklara ville jag lägga mej ner och dö på ICA Maxi:s golv, jag var så trött att jag nästan började gråta, vagnen var tung och jobbig att styra och jag kände att om jag försöker svänga den en enda gång till får jag missfall och bebis blev arg och spände tillbaka. Till råga på allt så blev det strömavbrott precis innan vi kommit ut till friheten, skitkul att bli instängd i parkeringshuset och varken ta sej ner igen eller ut, tills vi envisades med att bilen nog gick att klämma ut mellan bommen och väggen. Tur vi inte har en fet SUV eller V70.

När jag kom hem gick jag och la mej och sov i en och en halv timme av medvetslös utmattning. Darling fick packa upp alla varor så nu är min dip med tacosmak försvunnen och jag tröstlös. Men han har griljerat skinkan istället.

Skitdag.

Jag vill sova.

Party all night long!

Det gick bra! Fantastiskt bra! Trots skakiga händer och handsvett de första tio minuterna (det är alltid som mest nervöst i början, när man inte vet om man ska klara det och bara har alla jobbiga tänk-om:s i huvet) gick det alldeles lysande och jag hälsade på massor av människor jag inte ens brydde mej om att försöka minnas vad de heter. Och jag fick sitta vid samma bord som min favvo-kollega och hans sambo, vilket var vad jag hoppats på. Honom eller chefen. Tack, tack för den bordsplaceringen! Den avgjorde hur länge jag skulle orka.

Slappnade av lite halvvägs genom själva middagen. Pratade jättemycket med kollegans sambo om både katter :) och stress. Hon hade själv varit sjukskriven och vet ju hur mycket kollegan jobbar, men jag hoppas att han kommer dra ner en hel del på det för sin egen skull... Fick höra om två till som nu är sjukskrivna, och flertalet som har skärpt till sej med tider och arbetsbörda efter jag har gått som en stor varningsskylt för hur illa det faktiskt kan bli. Det känns oerhört skönt att höra! För det är SÅ många som kommit och anförtrott dej om diverse krämpor (typ hjärtat! och magsår), för mycket jobb och för lite tid, sen jag blev sjukskriven på halvtid och officiellt gick ut med att jag var utbränd. Då kändes det som att prata till en vägg om man sa att de måste tänka på sin hälsa, men budskapet verkar ha gått fram nu. Sååå skönt!

Pratade också en hel del med min vikarie, som faktiskt vill ha mitt jobb. Vilket är en bra sak alltså, för det är en tjänst som räcker till två, och jag är glad att hon vill ta över en del av den för som upplägget är idag vägrar jag gå tillbaka. Då åker jag ju bara med raketfart in i den berömda väggen en gång till... Men som jag sa till henne igår, det kan dröja läääänge innan det blir aktuellt. ;) Varför hoppas jag att hon förstår när magen börjar synas framåt vecka 20 eller så. Och att hon tycker det är bra, för då har hon ju ett jobb garanterat för länge framöver. Jag räknar inte med att vara tillbaka på fulltid innan beräknad förlossning, jag ska ta det sååå lugnt för bebisens skull. Den är viktigare än alla jobb i världen.

Det var förresten lättare än jag trott att komma undan med att vara nykter! Det räckte med att vara chaufför, som nybliven körkortsinnehavare ligger ju Darling på pluskonto i antal körningar. Och en del (de som tyckte att vi kunde tagit taxi) accepterade efter att jag förklarat att jag faktiskt måste vara nykter så jag känner när krafterna tar slut och inte trasar sönder helt innan jag märker det. Go me! Jag kommer bli en fullfjädrad lögnare innan det är över, hehe. Men det alkoholfria vinet var fasen inte gott, jag bad om en cola istället. Och tyvärr var köttet ganska rött, så jag hoppas det är som alla säger att embryot (det räknas inte som foster förrän efter vecka 10) lever på sin gulesäck så det inte påverkas av det, fast jag lämnade mittenbitarna på tallriken för att undvika det värsta... det är krångligt att vara gravid! För att inte prata om de miljoner gånger jag sprang på toa, vilket är asjobbigt med strumpbyxor. Aldrig mer ha såna på mej när jag vet att jag kommer springa som en dåre på toa.

Halvett sa jag hejdå och så åkte vi hem. Med en liten omväg till Max drive-in för att tillfredsställa mina gravid-cravings på chilicheese och min gravidhunger med en Delifresh chicken-burgare. Sen var det raka spåret med ös hemåt för att återigen tömma min stinna gravida urinblåsa för humptielfte gången. Gah.

Det blev inte mycket sova inatt dock, då den jag delar säng med har legat och viftat och sparkat och puttat och allmänt miffat runt så jag vaknade en gång i halvtimmen, minst. Hrmpf. Nästa gång han ska dricka får han sova på soffan! Vi är två mot en nu. ;)

Asch

Trodde verkligen jag skulle vara en rationell och förnuftig människa under graviditeten. Det sket sej big time så fort jag kom på att jag inte ville att det skulle finnas minsta lilla risk att bli smittad av toxoplasmos... så Darling har tagit över uppgiften som förste lådtömmare. Femte veckan. Hur ska det här gå?

(Fast jag veeeeet att det bara utvecklas om bajet legat tre dar i lådan och smittar endast genom hand-mun-överföring, och jag tvättar händerna direkt efter lådtömning som sker varje dag. Dessutom är risken mycket mindre när man har innekatt. Men jag lyssnade inte på det örat.)

Massa tänk

Jodå, jag tänker.

På massor med saker.

Till exempel om jag kommer orka.

Eller hur fasen jag ska genomlida en förlossning utan lustgas eller epidural.

Eller om det kommer gå vägen, hela vägen.

Fast sen kommer optimisten fram iallafall, och jag tänker:

Det är nio månader kvar, ungefär, det är längre än jag totalt varit sjukskriven. Jag blir friskare hela tiden. Jag kommer orka.

Om skit händer får det väl bli EDA. Eller kejsarsnitt. Ungen kommer nog ut i vilket fall.

Och jag kan ju inte gå omkring och vänta på ett missfall... jag bestämde mej för att det är ett barn jag väntar på istället. Så då köpte jag det första klädesplagget idag, liksom för att fira.

Sen köpte jag en ny, mjuk, härlig behå utan skavande bågar till mina galet svullna och ömma bröst som ber om nåd varje vaken minut.

Aaaaaaah...

Julfest

Min ordinarie personalchef ringde och ville uppdatera sej om läget häromdan. Vet inte riktigt vad jag ska säga, hur mår jag? Jo tack bra, just nu. Förutsatt att jag får vara hemma och ifred, jag blir för stressad av tanken på jobbet. Jag blir även lite lätt stressad över julfesten, trots att jag vill gå. Tanken på alla som vill hälsa och fråga hur det är är värst, sen kommer alla respektive som helt nya människor jag måste hälsa på och till det läggs bordsplaceringen så att jag inte vet vilka vi kommer att sitta vid. Jag hoppas innerligt att det är personer jag känner mej bekväm med...

Ovanpå det kommer såklart faktumet att jag inte kommer dricka. Jag vet inte hur många som noterar det (jag spottar inte i glaset annars typ) men jag hade inte druckit oavsett om jag varit ogravid, för det gör att jag inte känner när min krafter egentligen är slut och jag kör på tills jag dunkat men själv i väggen både en och femton gånger. Däremot är jag lite nervös över vilken sorts mat som kommer serveras, om det är saker jag med gott samvete kan äta eller om jag måste plocka bort en massa. Är ganska glad över att jag inte börjat må illa än dock.

Lägesrapport i övrigt:
Känner mej komplett ogravid, förutom att mina bröst verkar ha lokal feber och bränner. De gör så ont att jag inte kan röra mej. Mammaväninnan säger att det gick över efter ett par veckor för henne, jag hoppas såååå att det blir så för mej med, på det här sättet är jag ju handikappad! Hur klarar folk av att jobba i det här stadiet? Galet glad att jag är sjukskriven...

Hoppsan

Shoppade ju hela två flaskor Blossa-05 eftersom de ska smaka hjortron som jag älskar.

Skulle ha öppnat dem och smakat efter adventskonserten som jag tänkte.

För nu blir det ju bara saftglögg för mej.

Ännu ett testresultat

Way!

Roliga testresultat

Livsväg 3, den obotliga exhibitionisten:
Treor är mycket kreativa och älskar att ha folk omkring sig. De är färgstarka personer som nästan alltid är glada. De har lätt för att lära sig nya saker och verkar alltid ha turen på sin sida. Men de tröttnar snabbt och vill att det ska hända nya saker hela tiden.

Har du 3 som livstal så älskar du säkert livet. Att anordna fester är något som du är expert på då du är utåtriktad och gillar att hålla igång. Du går alltid in i ett nytt projekt med nyfikenhet och positiva tankar. Detta brukar uppskattas av andra och därför ses du vanligtvis som en bra samarbetspartner. Din kreativitet har du behov av att uttrycka på något sätt och din fantasi underlättar det för dig. Du har även lättare än andra att tjäna pengar, men du är samtidigt medveten om att pengar inte gör dig lycklig.

Om det inte händer något kul så blir du ofta uttråkad och rastlös. Att vara ensam är något som du försöker undvika och om du trots allt blir det, så kan du bli apatisk. Du bör se upp så att du inte blir utbränd.

Bwahahah... no shit Sherlock. ;)
Det roliga var att om jag skriver in mitt namn, så får jag samma siffra. Slump?

Siffran Tre:
Treor som du är mycket kreativa människor, du är talangfull och extremt disciplinerad i det du gör. Känner du dig instängd och inte får utlopp för din kreativitet blir du lätt deprimerad. Du är omtyckt av nästan alla på grund av att din livsglädje så lätt smittar av sig. Du är personen som alltid går omkring med ett leende på läpparna.

Att vara så disciplinerad och kreativ som du kan leda till att du lätt vill kontrollera för mycket när du är bland människor som inte är som du. Din irritation på oliktänkande bör du nog försöka arbeta bort.

I hemmet är du lika disciplinerad, näst intill pedantisk. Den du vill dela livet med får inte vara någon slarvpelle/slarvmaja, då kommer du helt enkelt inte att stå ut.

Livet för treorna regeras av Jupiter. De bästa färgerna för dig är mauve, lila och alla rosa nyanser.

(Testen hittas här och här)