Blod är inte tjockare än vatten

Min mamma är gift med en man som misshandlar henne psykiskt och inte tycker jag är en del av hennes liv. Han har kallat mej hora vid middagsbordet, totalt utplånat allt som påminner om mej och hotat med polisanmälan för att jag var hem till min egen mamma och fikade en gång (han påstod att jag gjorde intrång i _hans_ lägenhet). Hon har fått hjälp och stöd att ta sej därifrån flera gånger men väljer varje gång att gå tillbaka.

Det är inte människovärdigt att vara rädd varje gång telefonen ringer, rädd för att det ska vara polisen igen som hämtat henne efter bråk. Eller att det är hon själv, som återigen blivit utslängd utan pengar eller kläder (han tycker det är ett jättebra sätt att få slut på bråk, att slänga ut henne i kylan och låsa dörren). Det finns gränser för vad man orkar med som människa. Jag orkar inte med att hon trampar på mej mer och skriker varg när hon uppenbarligen vill stanna i misären. Det räcker med att leva varje dag i sorgen över att hon valt detta liv framför ett tryggt och lyckligt liv i lugn och ro, och att hon valt honom och hans tre barn framför sitt eget. Jag sörjer det fina och vackra vi hade tillsammans, närheten, förtroligheten. Det kommer aldrig tillbaka, no matter what.

Likförbannat har jag skuldkänslor, ofta, för allt jag gjort som sårat henne eller gjort henne ledsen någon gång. Minnen som dyker upp med tonårsbråk, som aldrig kommer kunna gottgöras mer. Och visst mår jag dåligt över att mitt barn inte kommer få lära känna sin riktiga mormor, som innerst inne är en mjuk och varm människa och skulle ha blivit en fantastisk mormor. Om bara inte om fanns... tänk vad livet skulle vara enkelt.