Mamma

Det här har legat och gnagt länge nu. Jag har fått frågor om och när jag ska berätta för min mamma att hon ska bli mormor. Svaret är att det ska jag inte.

Det är en så lång historia, men den kulminerade förra året och jag vägrar ha kontakt med henne längre. Jag orkar inte oroa mej eller bli sårad mer. Det är hon som gjort det aktiva valet även om det är jag som sätter stopp nu, för min egen sinnesfrids skull.

Jag tänker ofta på alla bilder, foton och minnen från min barndom, som oåterkalleligen gått förlorade för att hon valt att leva med en man som effektivt förstört hela hennes liv. Han klippte, rev och slet sönder allt hon hade som så mycket som påminde om mej och samtidigt trasade han sönder min själ. Hon har tre gånger valt att gå tillbaka till honom efter att ha fått hjälp att ta sej därifrån, och det räcker för mej. Det är ju uppenbarligen såhär hon vill ha det. Jag vill inte bli trampad på mer, jag vägrar låta dem förstöra mitt liv mer än de redan gjort.

Jag avskyr tanken på min mamma som olycklig och ledsen. Men jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en mormor som förstör familjefriden och sliter sönder allt.

Det gör ont att riva bort ett plåster, men svedan går över. Och så småningom kommer det här också sluta göra ont. Men fem års helvete tar tid att läka.