Tusen bitar pussel

Återträff med gruppen idag, uppdatering av vad som händer i allas liv, spännande händelser från alla fronter och nyheter om planer och livsmål och pusselbitar som faller på plats. Otroligt fascinerande. Själv hade jag inte så mycket nytt att komma med tyckte jag, i princip bara en (fortfarande mycket liten) nyhet, men när jag satt där insåg jag att jag ju för första gången hade planer och mål att sträva mot i livet. Fram till nu har jag bara varit en bit drivved som följt med strömmen och farit dit livet fört mej. Jag visste inte vad jag ville, hade inga mål eller förhoppningar och tog dagen som den var. Det sista året gjorde jag dessutom allt för att bara orka leva igenom nästa dag också. Men om man inget har att sträva efter eller se fram emot, och nuet är outhärdligt, är det väl inte konstigt man tappar sugen?

Jag har inte vågat drömma, inte vågat hoppas. Var det rädsla för mitt egna misslyckande eller har jag inte fått lära mej hur man gör?

Rent utbildningsmässigt är jag den första i rakt nedstigande led i familjen som ens tagit studenten, och jag tyckte bara det var en bedrift så skoltrött som jag var. Högskola var inte att tänka på, speciellt inte dra på sej studielån innan man ens vet vad man vill bli. Så jag struntade i det. Och i flera år förnekade jag mina egna förmågor och min egen styrka, vägrade tro att jag skulle klara av något så stort och skrämmande som högre studier utan någon befäst tradition i släkten, eller någon som kunde leda mej på vägen. Jag tycker fortfarande det, men nu är det mer lockande än läskigt. Jag vet ju vad jag vill! Och jag tror att jag kommer klara det. Det är steg ett. Planerna är klara, jag har en målbild, nu kan det bara gå framåt.

Sen jag fick det positiva graviditetsbeskedet har allting dessutom känts så självklart. Det är klart att det är såhär det ska vara! Allt föll på plats och jag fattar inte ens vad jag varit rädd för tidigare.

Är det det som kallas mognad?