Ord från min husgud

Den största skräck jag har
är att bli ensam lämnad kvar
Osynlig och övergiven
oälskad och sönderriven
(En sån som jag - Bok med blanka sidor - 95)

Det är inte min största skräck, längre. Been there, done that. Och man överlever faktiskt, om än något skadad. Men orden ligger bra i munnen, de lockar en att sjunga med, och en gång i tiden var det faktiskt sant. Sen blev jag äldre och visare och mer erfaren.

Den enda skadan som är kvar är att man absolut inte, någonsin, får säga de tre små ord de flesta påstår är de största och viktigaste som man måste höra ofta. För de betyder att man snart kommer göra mej illa. Svika, såra, lemlästa och försvinna.

Jag har ännu inte bestämt mej för hur jag ska göra med bebisen... för det är inte en rädsla jag vill överföra. Men hur ska jag kunna säga nåt sånt, när det för mej betyder att man ska överge någon? Säga svekord till ett oskyldigt barn som jag inget annat vill än gott? En liten som ska skyddas från allt ont, ska man säga saker som gör ont i själen verkligen? Hur övervinner jag det?