Offline

Som vanligt återspeglas det direkt att intensiv verksamhet pågår i huvudet, utom räckhåll. Nånting processar på, men jag får ju resultatet förr eller senare så jag väntar. Förhoppningsvis är det nån smart insikt om varför saker gick åt skogen, så jag kan undvika det i framtiden.

Under tiden försöker jag mest ta igen mej eller tänka på annat. Shopping fungerar också, men det mesta är ju inköpt nu och jag mår lite illa av att slösa pengar på onödiga saker, för vi kommer knappast få minskade utgifter framöver. Så det har blivit mycket tevetittande och funderande på när och hur man bäst boar inför dunungens hemkomst. Inte mycket action dock, jag är fortfarande för slutkörd för det. Veckans största projekt ska bli att ta bilen med alla däck och få dem bytta, vilket kommer ske medan jag står bredvid med magen i vädret och pustar och kanske pillar bort lite ludd från min nya glad-rosa vårjacka. Inte heller nån liten utgift, men det känns trevligt att ha nya oslitna däck när dunungen ska transporteras hem.

Det är femton veckor kvar.
En hel evighet och alldeles för kort tid på samma gång.

Natt. Svart.

Fan.
Jag känner mej helt misslyckad.
Jag har gråtit framför läkaren, min chef och personalchefen.
Jag har sagt att jag inte klarar av att arbetsträna längre.
Jag har erkänt att min förre chef är problemet.
Det hjälper inte riktigt mej att veta att han suger på sociala färdigheter.
Eller att han kört andra människor i botten.
Jag blir inte friskare för det.
Jag kan inte sova bättre på nätterna för det.
Jag slutar inte kräkas av nervositet för det.
Jag kan inte åka mer tunnelbana utan panik för det.
Jag får inte det här året tillbaka.
Det hjälper inte mej.
Fast lite skönt är det att få bekräftelse att det jag känner är sant.

Föräldraskap

Om jag sa: För ett år sen trodde jag fortfarande att jag inte ville ha barn. Skulle ni tro mej då?

Det är nämligen väldigt sant. Och för ganska precis ett år sen trodde jag också att jag inte kunde få barn alls (det är nämligen en fysisk omöjlighet om man inte har ägglossning).

Men som tur är är man inte sämre än att man kan ändra sej.

Shuhuuuuk!

Med tanke på hur frusen jag normalt är (ännu mer nu med bebis i magen som snor all värme), speciellt på jobbet där jag ofta drar på mej en värmande fleecejacka, så var det underligt att jag inte reagerade förrän sista kvarten över hur varm jag blivit. Jag satt skolös och i tunn t-shirt med feberrosor glödande på kinderna. Det blev direkt hem i säng utan att passera gå, jag som skulle tanka och uträtta lite ärenden och helst ha ätit lite lunch också.

Det är nog tur i oturen att jag har jättelåg kroppstemperatur, så inte Bullen kokar därinne.

Hunger

Det är rätt irriterande att bli tokhungrig var tredje timme, när man inte för sitt liv kan komma på nåt man inte mår illa av att äta. Jag har tappat matlusten rejält, men blir ju inte mindre hungrig för det, det finns någon inuti som gör av med otroliga mängder energi för att växa, så det är bara att bita ihop och pröva sej fram.

Häromdagen när vi handlade dock så gick jag förbi disken med diverse olika lunchrätter, och blicken naglades fast vid ett paket med kroppkakor - se DET var vad Bullen ville ha, sa han! (eller hon, vi har börjat säga han för det känns konstigt och dumt att säga "den" eller "bebisen", det är ju en person liksom).

Darling kommenterade det hela med ett "det där får du äta själv" så jag tog ett mindre paket, och idag gav jag mej i kast med att göra en ordentlig lunch. Ser det inte gott ut, så säg!

Kroppkakor sjudna i lättsaltat vatten, serverad med en stor klick lingonsylt (köpesylt den här gången, all hemmagjord är uppäten för längesen) och råkost, två knäckemackor med ost och kall mjölk till - mums!!

Som bonus var jag faktiskt mätt i fyra-fem timmar. Och strax ska vi äta blåbärspaj på svärmorsplockade färska fina blåbär.

Mums! :)