Natt. Svart.

Fan.
Jag känner mej helt misslyckad.
Jag har gråtit framför läkaren, min chef och personalchefen.
Jag har sagt att jag inte klarar av att arbetsträna längre.
Jag har erkänt att min förre chef är problemet.
Det hjälper inte riktigt mej att veta att han suger på sociala färdigheter.
Eller att han kört andra människor i botten.
Jag blir inte friskare för det.
Jag kan inte sova bättre på nätterna för det.
Jag slutar inte kräkas av nervositet för det.
Jag kan inte åka mer tunnelbana utan panik för det.
Jag får inte det här året tillbaka.
Det hjälper inte mej.
Fast lite skönt är det att få bekräftelse att det jag känner är sant.