Bönhörd!

Igår blev jag nästan som lite kär i min chef igen, eftersom det visade sej att jag mest gått och målat fan på väggen och han helt enkelt inte hängt med riktigt på vad som hände förra veckan. När jag slog mej ner och sa precis som det var, att jag raskt hamnat i samma tillstånd som för några månader sedan och både sover dåligt samt mår jättedåligt av tanken på att gå till jobbet, så kändes det bra bara att märka att han lyssnar. För han hör faktiskt vad jag säger, och förstår det också, fast jag ibland är mer än lovligt osammanhängande och tappar ord.

När jag berättade hur det kändes att få slängt i ansiktet att det jag gör om dagarna inte är viktigt och hur ledsen det gjorde mej, jag som ju tycker att det är en bedrift bara att möta min gamla chef och befinna mej på jobbet, så blev jag storligen förvånad över hans kommentar om sagde chefs sociala kompetens (det var inget vackert), såpass att jag vågade mej på att faktiskt säga som det var: att just det/den hade en mycket stor del i att jag blev sjuk till att börja med. Återstår att se om det kommer bita mej i röven längre fram, men det var sååå skönt att få det sagt! Och förresten så är det ju sant, så varför hymla?

Dessutom kom problemet med att alla tror att jag är min vikaries backup fram och han suckade tungt eftersom han noga informerat alla om min arbetsträning på en konferens bara några dagar innan jag började, för att de skulle förstå vad det handlar om. (Men förstår ni? Han har alltså pratat specifikt om denna situation på eget initiativ - det var mer än jag kunnat drömma om! Detta är något som aldrig, aldrig skulle hänt med min gamla chef!!) Fast jag förstår att det är lätt för folk att glömma bort att jag inte varken kan eller orkar jobba "på riktigt", nu när jag är på plats igen. Jag ser ju som sagt frisk ut, det märks inte heller så tydligt ens när jag är dödenstrött mer än om man försöker hålla något längre samtal med mej och jag bara svamlar (fast jag är noga med att informera alla jag pratar med om att det inte är mycket bevänt med mej efter tio, så jag tror alla är med på noterna snart).

Direkt åtgärd blev det, ett mail riktat personligen till alla (eftersom många inte läser mail riktade till företaget som grupp, bl a UFO:t, han är himla klyftig min chef alltså!) där han återigen trycker på hur viktigt det är att jag i första hand får en bra återhämtning, samt att alla mail som går direkt till mej stoppas i soptunnan utan åtgärd, eftersom mina arbetsuppgifter ska utdelas av honom. Ingen är undantagen, jag kan skicka alla som kommer med förfrågningar till honom, jag läser bara mail från honom och har ett autosvar som informerar om detsamma. En sten föll från mitt bröst och det kändes som om jag kunde andas igen.


Idag var första dagen på flera år då jag ärligt känt den underbara känslan av att ha åstadkommit något, och kunde gå hem med gott samvete utan att ha något ogjort hängande över mej.

Och för första gången vågar jag riktigt tro på att det kanske blir bra, ändå.