Här nu och då?

Nä. Det är ju så. Jag har lagt min bilnyckel på hyllan och accepterat att jag inte är trafikduglig längre. Så fort man får plus på stickan borde körkortet dras in tills man kläckt. Och tills dess är det några veckor.

Det beror inte på att magen är ivägen (även om det är nog så jobbigt att baxa sej i och ur en bil, till och med på passagerarsidan där det inte ens finns en ratt), eller rädsla för att airbagen ska explodera livet ur magen, utan helt enkelt på att man är komplett oduglig som förare. Frånvarande, på nån annan planet, i ett alternativt gravid-universum uppe i det blå.

Långa sträckor på motorväg uteslöt vi för ett par månader sen, eftersom jag obönhörligt somnar. Korta sträckor inom stan har hittills varit ok, så länge de inte överstigit tjugo minuter, där gränsen låg innan jag försvann mentalt. Nu klarade jag inte ens av att ta mej ut ur garaget innan jag tappade fokus.

Om jag till äventyrs skulle få för mej att jag nog fortfarande kan köra, så behöver jag bara knalla ner till stackars bilen och titta lite på den intryckta dörren med skrapmärken. Fy fan vad jag skäms, helt enkelt.

Fast Darling har ju rätt när han säger att det är en världslig sak. Det går att reparera, det hade varit värre om jag eller magen tagit skada.

Men ändå.