Men grattis som fan då lilla mor

Hade helt glömt bort att jag i tre hela månader trodde på att mamma faktiskt skulle höra av sej som hon sagt till mormor att hon ville. Geezus, att jag gick på det igen. Eller rättare sagt, att jag orkade lägga energi på att må dåligt och oroa mej för det. Hon har ännu inte fått tummen ur, och nu orkar jag helt ärligt inte bry mej längre. Det är ju inte som om jag haft en mamma på några år ändå, så jag börjar bli van.

Vi har firat Darlings mamma och mormor en smula istället. Själv har jag blivit grattad på ett lite annorlunda sätt, genom en Bulle som under natten vänt på sej och nu dansar Riverdance på min blåsa. Jätteskönt.

I övrigt är det suckety-suck-suck: jag har varit däckad av vädermigrän i tre dagar. Sen försvann det en dag, och nu är det tillbaka. Kan det inte bara åska lite, lite granna? Eller åtminstone sluta växla så förbannat mellan hög- och lågtryck? Ett all-time-low Hb-värde på 117 hjälper inte heller, jag vill mest bara sova hela tiden och orkar ingenting. Som tur är är jag gift med typ världens underbaraste Darling, som egenhändigt dammsög hela lägenheten och städade kök och badrum medan jag var på Babyland och fingrade på bebissaker. Jag måste ha gjort nånting bra i mitt förra liv för att förtjäna honom.