Ja!!

Så kändes det när vi tittade på huset. Ett enda stort "Ja!!". Så klart var det där vi ville bo, hur har vi inte kunnat förstå det tidigare? Det var ju perfekt, helt enkelt. Smärre försköningar måste till men det är ju vanligt med nytt boende. Färgvalen de som äger huset nu har gjort stämmer väl sådär med vår egen smak, men det är inget som är i akut behov av stor renovering och lite färg är ju en baggis. Fem rum, fyrtio kvadrat större än lägenheten, i ett fint område och på en gavel så vi får bara en enda granne att dela vägg med. Sol hela dagen, friluftsområde på baksidan, lekplats några meter från grinden, dagis och skola runt knuten. Om det fanns en tomtebolyckestämpel sådär som kulturminnesstämpel, så skulle det här huset ha en sån.

Nu är det bara budandet kvar. Och hoppet om att jobbet blir Darlings, så drömmen kan bli verklighet. Jag hoppas och längtar så det gör ont. Och att det blir en flytt innan bebisen föds känns som en fis i rymden jämfört med hur skönt det skulle vara om allt gick i lås. Hur toppen hela livet kommer bli. Ingen mer stress, ingen mer trängsel.

Jag hatar den här stan.
Jag vill bort.
Och nu står Paradiset och lockar med öppen port.