Själens spegel

När jag låg nyfödd på BB hade en barnmorska pratat med mej hela natten, hon sa till mamma att jag pratade med ögonen. Det har jag fortsatt med hela livet. Man ser allt i dem, varenda rynka, varenda sorg sitter etsad, precis som kråksparkarna som blivit till av lycka och skratt. När jag är trött eller sjuk dör blicken totalt. Inte undra på att jag avskytt att se på mej själv i spegeln de senaste åren, när jag möts av sådan olycka som sitter ristad i varenda fin linje runt två tomma ögon.

Idag ser jag mest gammal ut. Tusen små fina rynkor har bildat nätverk, men jag har åtminstone liv i blicken igen. Och man får se gammal ut när man snart fyller trettio och ska bli mamma. Jag är bara glad att lystern är tillbaka och att ögonen igen är två djupa brunnar istället för levnadströtta och glanslösa.

Jag är inte där än, men jag är åtminstone på väg.