Luuuuuft!!

Det är trevligt att andas. Alldeles förbannat trevligt faktiskt. Det är nog därför det är så jobbigt när det inte funkar.

Just nu är livmodern så stor att den är en knapp decimeter från revbenen. Det låter kanske inte så mycket, men alla mina inälvor, som normalt får husera i precis hela magen, ska nu få plats samt kunna arbeta på den lilla decimetern. Samtidigt ska lungorna (som dessutom utvidgat sej tillsammans med bröstkorgen för att kunna förse två personer med syre) få plats att göra sitt jobb, fast de ligger ihopklämda med ovan nämnda organ. Låt oss bara konstatera att med mat i magen fungerar det sådär... jag har flämtandats och försökt tänka bort illamåendet i två timmar innan magen själv tog ett rationellt beslut att halvera innehållet för att jag inte ska krevera fullständigt.

Femton veckor kvar. Fattar ni? Jag hoppas den här ungen bestämmer sej för att sjunka ner och fixeras jävligt tidigt, annars kommer jag a) svälta ihjäl, eller b) få syrebrist och kvävas.


Från dagens vedermödor till morgondagens utflykt:
Maken ska på sin andra intervju för ett nytt jobb. Jag håller tummarna jättemycket, och hänger på då vi samtidigt ska passa på att titta på radhus. Hoppas det blir fint väder och att intervjun går bra. Inte för att jag ser fram sådär jättemycket mot att packa och en flytt i mitt tillstånd, men i det längre perspektivet kommer det att vara positivt på så många sätt att det väger upp det lilla obehaget.

Okej, nu vill min mage slippa resten av middagen. Jag ska gå och prata med Gustav Berg. *urk*