Aurora och kontrollbehovet
Igår träffade vi Aurora. Alltså en barnmorska som är specialiserad på samtalsterapi med förlossningsrädda. Hon hette inte Aurora på riktigt. Efteråt var jag helt färdig, både fysiskt och psykiskt. Det tar på krafterna att försöka konkretisera sina rädslor och sätta namn på sina demoner. För om det här ska funka måste jag kunna göra mej förstådd, annars får jag ingen hjälp. Som tur var så verkar hon ha förstått vad som är viktigt för mej (att inte bli hänvisad till ett annat, okänt sjukhus t ex) och hur jag måste bli bemött när jag väl ligger där. Hur personalen ska agera för att verkligen få reda på vad jag känner och hur jag mår. Det är skönt att det finns i min journal så alla kan läsa det och vara förberedda.
Förlossningsrädsla är inte att leka med om man är gravid. Även jag begriper ju att bebisen ska ut så småningom, även om jag valt att inte tänka på det. På något sätt har jag intalat mej att vi nog kommer hoppa över den biten, och efter nio månader kommer vi automatiskt att hamna direkt på BB med vår nya lilla bebis och en tom mage. Ingen förlossning. Men nu är jag i vecka 31, och jag kan inte blunda för det längre. I augusti så kommer det att bli förlossning vare sej jag vill eller ej.
Det är faktiskt inte alls smärtan som oroar mej, inte ett dugg. En gång i tiden kanske det var så, men gallsten och operation av densamma botar det ganska snart, för inget kan vara värre än det, I tell you. Och hade jag varit frisk, så hade jag kanske tagit mej igenom detta utan hjälp. Men med en sjukdom som Utmattningssyndrom så kommer det ofelbart ett komplett analt behov av att ha fullständig kontroll över saker, oavsett om man vill eller inte, och trots att jag lider av kontrollbehovet så mår jag dåligt om jag går emot det. Det är inte bara att låta bli, det går inte. Jag får panik, känner mej illamående och svimfärdig och får enorma flyktimpulser om jag trotsar, så det är inte ett alternativ.
Jag har så svårt för just denna bit av sjukdomen, eftersom jag inte är kontrollfreak eller speciellt detaljplanerande i mej själv. Jag är spontan och frihetstörstande. Jag vill kunna vara impulsiv och hitta på saker jag känner för just då, istället för att vara låst av planer. Det är emot hela min person att vara kontrollerande, och ändå kan jag inte låta bli. Det är så oerhört frustrerande att det nog inte går att förstå... att vara en person som man inte känner igen samtidigt som man är sej själv. Det känns en smula schizofrent att inte alls känna igen hur kroppen fungerar eller hur man reagerar på olika saker. Det man en gång trodde var sant har ställts på ända.
Gissa hur bra det går ihop med en förlossning, som man inte kan styra över?
Just det.
Förlossningsrädsla är inte att leka med om man är gravid. Även jag begriper ju att bebisen ska ut så småningom, även om jag valt att inte tänka på det. På något sätt har jag intalat mej att vi nog kommer hoppa över den biten, och efter nio månader kommer vi automatiskt att hamna direkt på BB med vår nya lilla bebis och en tom mage. Ingen förlossning. Men nu är jag i vecka 31, och jag kan inte blunda för det längre. I augusti så kommer det att bli förlossning vare sej jag vill eller ej.
Det är faktiskt inte alls smärtan som oroar mej, inte ett dugg. En gång i tiden kanske det var så, men gallsten och operation av densamma botar det ganska snart, för inget kan vara värre än det, I tell you. Och hade jag varit frisk, så hade jag kanske tagit mej igenom detta utan hjälp. Men med en sjukdom som Utmattningssyndrom så kommer det ofelbart ett komplett analt behov av att ha fullständig kontroll över saker, oavsett om man vill eller inte, och trots att jag lider av kontrollbehovet så mår jag dåligt om jag går emot det. Det är inte bara att låta bli, det går inte. Jag får panik, känner mej illamående och svimfärdig och får enorma flyktimpulser om jag trotsar, så det är inte ett alternativ.
Jag har så svårt för just denna bit av sjukdomen, eftersom jag inte är kontrollfreak eller speciellt detaljplanerande i mej själv. Jag är spontan och frihetstörstande. Jag vill kunna vara impulsiv och hitta på saker jag känner för just då, istället för att vara låst av planer. Det är emot hela min person att vara kontrollerande, och ändå kan jag inte låta bli. Det är så oerhört frustrerande att det nog inte går att förstå... att vara en person som man inte känner igen samtidigt som man är sej själv. Det känns en smula schizofrent att inte alls känna igen hur kroppen fungerar eller hur man reagerar på olika saker. Det man en gång trodde var sant har ställts på ända.
Gissa hur bra det går ihop med en förlossning, som man inte kan styra över?
Just det.
posted by fenix at 09:55
5 Comments:
Jag har tyvärr inga erfarenheter i ämnet, men jag förstår av din text att det är urjobbigt.
Det närmaste jag kan tänka mej måste vara panikångest och det finns det ju metoder för att hantera.
Kanske är det lättare att möta skräcken "face on"? Att göra sig beredd för att möta den istället för att frukta den. Att intala sig att det "bara" är en otäck känsla, men att man faktiskt överlever den. Man kommer ut oskadd på andra sidan.
Ja när det slår ut i full blom så är det ren PÅ. Men, det kommer ju bara när jag är i riktigt dåligt skick, det är inget jag lever med varje dag (då skulle jag bli galen!) tack och lov. Så är jag bara i bra skick i övrigt så funkar jag vardagsmässigt med det mesta. Tyvärr fick jag en jättesvacka efter arbetsträningen som jag inte riktigt kommit ur ännu.
Jag vet att jag överlever och att tunnelbana inte är farligt, men reptilhjärnan går inte att resonera med. Och jag blir ännu räddare när jag märker att jag inte kan lugna ner kroppen, så det blir en ond cirkel.
I detta fallet t ex, så är det förberedelse som gäller. Besök, samtal, kunskap om förloppet, profylaxkurs och bekanta omgivningar. Det kommer gå bra, men inte bara jag måste förberedas utan även personalen på förlossningen måste få veta bakgrunden. Så jag är inte lika orolig nu som för någon månad sen :) men aurorasamtalet var nödvändigt.
När det gäller allt annat, så tror jag fullt och fast på att det kommer bli bättre när vi flyttar. Stan i sej får mej att må oerhört dåligt och att slippa den kommer ta bort mycket stress. Som i sin tur tar bort PÅ. Allt kommer bli bra. :) Det tar bara lite tid.
Vad bra att du förbereder dig så som du gör och att du möter förståelse från Aurora! Du gör helt rätt! Du vet också att du vill flytta men att det får ske i sinom tid, nu gäller det dig och barnet.
Allt kommer att bli bra. :-)
PS Det är lite svårt att koncentrera sig med en liten tiger bredvid som pockar på uppmärksamhet. Nu skall jag klappa honom så han spinner... :-)
Fenix: jag hade ibland, men bara ibland och inte alls lika starkt som du .., såna känslor när jag väntade mitt första barn; det här att jag var så totalt utlämnad.
Jag brukade jämföra det med att sitta fastbunden i en gungstol eller nåt och åka nerför en hoppbacke. Man vet att man MÅSTE ner .., man har inget val.
Men det gick bra.
Jag var verkligen vettlöst rädd när jag kom till BB och tog inte in nåt vettigt, men det gick bra ändå.
Det var som om en autopilot på nåt sätt kopplads in.
Med barn nr 2 var jag inte det minsta rädd.
Med 3:an var jag bara lycklig hela tiden.
Men det är ju ingen tröst för dig ..-)
Jag säger som qi: det kommer säkert att gå JÄTTEBRA!
Man ÄR rädd; konstigt vore det väl annars, man vet ju inte vad som väntar en.
Men det går bra.
Kram. /Elisabet
Jag tror också det kommer att gå bra, nu. När jag fått prata av mej lite och fått löftet om att vi inte kommer bli hänvisade vidare om det är fullt - det står i min journal nu!
Hade jag bara varit frisk... så hade jag aldrig behövt detta. Men som tur är finns det hjälp att tillgå när det behövs. Jag är glad för det!
Skicka en kommentar
<< Home