På det femte gäller det

UFO-chefen har sitt namn av en anledning. Det var längesen jag kände det som om vi kom från samma planet. Faktum är nog att vi inte ens kommer från samma del av Universum, för jag begriper aldrig vad han vill eller vad han säger. Varje gång vi pratade blev vi osams fast vi menade samma sak men sa det på olika sätt. Fler än en gång tittade min rumsgranne in med stora ögon, antagligen för att se om det blivit blodvite ännu. Det är tråkigt, för han är säkert ingen dålig chef. För andra. Vi pratar bara inte samma språk. Tyvärr är han den enskilt största orsaken till att jag är sjukskriven. Jag tvivlar på att han förstår det.

Ett bra recept för utbrändhet är alldeles för stort ansvar i relation till befogenheter (som i mitt fall var obefintliga) kryddat med ickeexisterande kommunikation, eller som UFO-chefens privata favorithobby: dubbla budskap.

Jag skulle nämligen vara självgående, samtidigt som jag inte fick fatta några egna beslut.

Jajemen.

I shit you not.

Självklart var det som sagt aldrig tal om avlastning trots att jag gick på knäna i min 50%iga tillvaro. Men hur väl kan en chef som aldrig pratar med en egentligen veta om hur det är? Under ett helt år innan jag fick den första niten läste han aldrig ett enda mail jag skickade. Eftersom jag satte läskvitto på allt till slut så vet jag det. När han var på kontoret hade han aldrig tid till mina spörsmål och fick jag nån gång komma till tals med honom blev vi alltid avbrutna av Grabbarna, som förstås alltid hade mer angelägna ärenden (inbillade eller ej). Jag drog mej för att ringa, redan då hade jag telefonskräck, och det var ändå bara mobilsvar jämt så då fick det vara. Jag syntes inte, alltså fanns jag inte. Eller?

Jag fick bonus, medarbetarsamtal (läs: han pratade om hur bra jag jobbade och kom med dimmiga löften om högre tjänst med ökat ansvar som aldrig blev nån realitet eftersom han inte hade tid med att ta itu att förverkliga det), årlig löneökning och ibland ett mail där det stod "Bra jobbat" och ändå saknade jag det jag mest av allt behövt: en chef som såg mej. Som bekräftade och kom med RIKTIG feedback. Som tog besluten en chef skulle ta och tog sej an de problem som jag inte kunde lösa.

Tidigare i år, under min halvtidssjukskrivning, gjordes en liten men betydelsefull omorganisation. UFO-chefen blev förflyttad ett steg uppåt, och jag fick en ny närmsta chef. Min kollega, som jag tyckte bra om redan innan. Som jag kunde prata med, som lyssnade, förstod och framför allt gav direkt respons. Någon som tog sitt ansvar. Chefen.

Äntligen kunde jag släppa på spänningen och kliva ut ur limbo-tillvaron. Äntligen kunde jag ge mej själv det jag mest av allt behövde just då: ett komplett sammanbrott. Nu kunde jag lita på att allt skulle bli bra utan att jag själv behövde styra upp det. Min Chef skulle göra det en chef ska, och lösa det. Jag tog med glädje i hjärtat det sista steget, genom väggen och in i 100% sjukskrivning.

Nån dag ska jag berätta för Chefen att det var tack vare honom jag vågade. Han tror att det är hans fel. Men det är inte fel, det är alla rätt.

Äntligen kan jag jobba på att bli frisk.