Ett, två, tre...
Alla mina tre diagnoser kom i början av det här året, diagnos Ett i januari och Två i februari. I mars var det så tur för det som slutligen fick mej på fall, Stressreaktion. Andra ord och uttryck är utbränd, gå in i väggen, utmattningssyndrom eller om man vill prata Försäkringskassespråk: F439P.
Jag hade fått och ätit medicin mot vitaminbristen i några veckor, när jag kände skillnad rent orkesmässigt. Plötsligt hade den vattenfyllda glaskupan lyfts bort och jag var med i Nuet. Det passade mej alldeles utmärkt att orka mer, så jag kunde ta igen lite av det jag låg efter med på jobbet. Gud vet att det var en stor backlog som väntade mej och det var bara att hugga i. Så jag jobbade på i min föredetta vanliga takt. Det var inte ovanligt att jag tillbringade nio timmar om dan på kontoret, lunchen borträknad. Först in, näst sist ut. (Sist var alltid min numera också sjukskrivna kollega, som jobbade dygnet runt tills jag äntligen fick styr på "henom" förra månaden. Är det något jag är stolt över här i livet så är det faktiskt det!)
Den första niten var när min UFO-chef ifrågasatte kvartalets siffror, fast han sedan länge var väl medveten om min sjukdom och att mina prestationer var lägre än normalt (Jag är en Duktig Flicka, grymt ambitiös, noggrann och högpresterande. Oj, vänta, var det mallen till utbrändhet sa du?). I trygghet långt borta på tjänsteresa i utlandet mailade han två korthuggna meningar, som fick mej att brista i gråt på mitt rum och känna att nää, nu fick det vara nog! Om han inte begrep det jag sa fick jag väl visa i handling hur dåligt jag mådde! Ett rådgivande samtal och påföljande akut besök hos företagshälsovården och min räddande ängel Doktorn. Men trots att han sa det rakt ut och skrev diagnosen på intyget förstod jag inte orden. Stressreaktion? Jag hade ju vitaminbrist! Det var ju därför jag var sjuk. Minsann. Och heltid? No can do. Men halvtid tackade jag ja till. Då kunde jag ju fortsätta jobba, så jag slapp känna stress över allt som hopade sej i min bortovaro, så som jag kände efter semestern till exempel.
Den första omgången var två veckor lång. I det längsta skrev jag faktiskt slutdatum på skylten utanför rummet, för jag trodde faktiskt att det skulle räcka med två veckor. Jag behövde ju bara vila lite (har vi hört den förut?) och sen skulle jag vara tillbaka på banan igen. Jag slutade med det när jag inte orkade förklara att sjukskrivningen blev förlängd för tjugo-tjugofem personer om dan när datumet sedan ändrades. För det magiska datumet då jag skulle återvända blev hela tiden skjutet på framtiden, i längre och längre perioder.
Vid mitt tredje återbesök hade min Personalchef talat med Doktorn om eventuell terapi, att jag kanske behövde stöd, och så kom Psykologen in i bilden. Jag jobbade fortfarande halvtid, det vill säga: jag jobbade som en jävla blådåre för att hinna med så mycket som möjligt av en 150%ig tjänst på 50%. Det var aldrig tal om att jag skulle få avlastning, nej, jag skulle Lära Mej Prioritera, med förutsättningar som ändrades från en vecka till en annan beroende på vad min UFO-chef för tillfället tyckte var viktigast. Siffrorna var ju alltid viktiga, de måste jag prioritera, fast vi måste ju faktiskt göra en forecast också samtidigt som du ska hjälpa till att svara i telefonen på felanmälan och skriva nya avtal till tre olika kunder och supporta säljarna med prislistor och få in de nya avtalen så du måste lägga in de här senast imorgon och när-sa-du-att-du-skulle-gå-idag?
Jag får faktiskt ont i magen bara av att skriva det där. Och det är ändå bara en bråkdel av det jag gjorde och kände. Allt oftare stängde jag min dörr och hoppades att ingen skulle komma för jag var tvungen att gråta lite. Att min dörr var stängd betydde aldrig att jag ville vara ifred, måste jag understryka, nä det var bara att öppna och klampa på oavsett hur mycket jag viftade att jag satt i telefonkonferens och behövde utrymmet. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde på jobbet de där månaderna. Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt rann tårarna bara och jag kunde inte stoppa det. Efter ett par gånger slutade jag vara häpen och bara lät det skvala. Bakom min stängda dörr. För säkerhets skujll vänd mot fönstret och med headsetet på, så ingen skulle se.
Första besöket hos Psykologen slutade på samma sätt. Jag gjorde slut på en förpackning näsdukar alldeles själv (hon hade stora lager så det var nog åtgång på de där pappersbitarna) och efter en timme sa hon att jag skulle kunna gå där hur många gånger som helst, och jag skulle ändå inte få den hjälpen jag behövde. Rödgråten och snyftande försökte jag förstå vad hon menade (tankeförmögenheterna var inte optimala, det är de inte än) med att gå i gruppterapi och att hon hade fyra tjejer, precis likadana som mej, som väntade på en femte för att det som kallades Fenixprojektet skulle starta. Jag var den de väntat på, jag var den Femte, den utvalda. Om jag kunde övertyga jobbet om att jag var värd de 22 ooo kronor jag isåfall skulle kosta. Gissa vad jag trodde om den saken? Jag, som var så oviktig och betydelselös...
Beslutet gick igenom efter två dagar.
Veckan efter startade Fenix.
Och jag var räddad.
Jag hade fått och ätit medicin mot vitaminbristen i några veckor, när jag kände skillnad rent orkesmässigt. Plötsligt hade den vattenfyllda glaskupan lyfts bort och jag var med i Nuet. Det passade mej alldeles utmärkt att orka mer, så jag kunde ta igen lite av det jag låg efter med på jobbet. Gud vet att det var en stor backlog som väntade mej och det var bara att hugga i. Så jag jobbade på i min föredetta vanliga takt. Det var inte ovanligt att jag tillbringade nio timmar om dan på kontoret, lunchen borträknad. Först in, näst sist ut. (Sist var alltid min numera också sjukskrivna kollega, som jobbade dygnet runt tills jag äntligen fick styr på "henom" förra månaden. Är det något jag är stolt över här i livet så är det faktiskt det!)
Den första niten var när min UFO-chef ifrågasatte kvartalets siffror, fast han sedan länge var väl medveten om min sjukdom och att mina prestationer var lägre än normalt (Jag är en Duktig Flicka, grymt ambitiös, noggrann och högpresterande. Oj, vänta, var det mallen till utbrändhet sa du?). I trygghet långt borta på tjänsteresa i utlandet mailade han två korthuggna meningar, som fick mej att brista i gråt på mitt rum och känna att nää, nu fick det vara nog! Om han inte begrep det jag sa fick jag väl visa i handling hur dåligt jag mådde! Ett rådgivande samtal och påföljande akut besök hos företagshälsovården och min räddande ängel Doktorn. Men trots att han sa det rakt ut och skrev diagnosen på intyget förstod jag inte orden. Stressreaktion? Jag hade ju vitaminbrist! Det var ju därför jag var sjuk. Minsann. Och heltid? No can do. Men halvtid tackade jag ja till. Då kunde jag ju fortsätta jobba, så jag slapp känna stress över allt som hopade sej i min bortovaro, så som jag kände efter semestern till exempel.
Den första omgången var två veckor lång. I det längsta skrev jag faktiskt slutdatum på skylten utanför rummet, för jag trodde faktiskt att det skulle räcka med två veckor. Jag behövde ju bara vila lite (har vi hört den förut?) och sen skulle jag vara tillbaka på banan igen. Jag slutade med det när jag inte orkade förklara att sjukskrivningen blev förlängd för tjugo-tjugofem personer om dan när datumet sedan ändrades. För det magiska datumet då jag skulle återvända blev hela tiden skjutet på framtiden, i längre och längre perioder.
Vid mitt tredje återbesök hade min Personalchef talat med Doktorn om eventuell terapi, att jag kanske behövde stöd, och så kom Psykologen in i bilden. Jag jobbade fortfarande halvtid, det vill säga: jag jobbade som en jävla blådåre för att hinna med så mycket som möjligt av en 150%ig tjänst på 50%. Det var aldrig tal om att jag skulle få avlastning, nej, jag skulle Lära Mej Prioritera, med förutsättningar som ändrades från en vecka till en annan beroende på vad min UFO-chef för tillfället tyckte var viktigast. Siffrorna var ju alltid viktiga, de måste jag prioritera, fast vi måste ju faktiskt göra en forecast också samtidigt som du ska hjälpa till att svara i telefonen på felanmälan och skriva nya avtal till tre olika kunder och supporta säljarna med prislistor och få in de nya avtalen så du måste lägga in de här senast imorgon och när-sa-du-att-du-skulle-gå-idag?
Jag får faktiskt ont i magen bara av att skriva det där. Och det är ändå bara en bråkdel av det jag gjorde och kände. Allt oftare stängde jag min dörr och hoppades att ingen skulle komma för jag var tvungen att gråta lite. Att min dörr var stängd betydde aldrig att jag ville vara ifred, måste jag understryka, nä det var bara att öppna och klampa på oavsett hur mycket jag viftade att jag satt i telefonkonferens och behövde utrymmet. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde på jobbet de där månaderna. Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt rann tårarna bara och jag kunde inte stoppa det. Efter ett par gånger slutade jag vara häpen och bara lät det skvala. Bakom min stängda dörr. För säkerhets skujll vänd mot fönstret och med headsetet på, så ingen skulle se.
Första besöket hos Psykologen slutade på samma sätt. Jag gjorde slut på en förpackning näsdukar alldeles själv (hon hade stora lager så det var nog åtgång på de där pappersbitarna) och efter en timme sa hon att jag skulle kunna gå där hur många gånger som helst, och jag skulle ändå inte få den hjälpen jag behövde. Rödgråten och snyftande försökte jag förstå vad hon menade (tankeförmögenheterna var inte optimala, det är de inte än) med att gå i gruppterapi och att hon hade fyra tjejer, precis likadana som mej, som väntade på en femte för att det som kallades Fenixprojektet skulle starta. Jag var den de väntat på, jag var den Femte, den utvalda. Om jag kunde övertyga jobbet om att jag var värd de 22 ooo kronor jag isåfall skulle kosta. Gissa vad jag trodde om den saken? Jag, som var så oviktig och betydelselös...
Beslutet gick igenom efter två dagar.
Veckan efter startade Fenix.
Och jag var räddad.
posted by fenix at 01:01
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home