Att leva med en bokstavsdiagnos

Jag har touchat det här ämnet lite smått tidigare, under rubriken om vad som hände för fem år sen. Fast egentligen startade det ju mycket tidigare, det är ytterligare en genetisk trevlighet jag bär på som format hela mitt liv. En som jag ärvt från min pappas sida. Jag hoppas numer bara på att den är av det lindrigare slaget, men det finns mycket funderingar och frågor kring det hela som dyker upp då och då.

Om man är pojke eller av det känsligare slaget kanske man kan tycka att det här är väldigt intimt, men det kan inte undvikas. Då får man sluta läsa här och återkomma en annan dag.

-------------------------------------------------------------

Sommaren innan jag skulle fylla elva fick jag min första mens. Den kom som en klocka och jag var till och med synkad med min mamma och bästis i flera år. Sen började den bli oregelbunden. Och utan att jag fick minsta tecken innan kunde jag helt plötsligt få den och det var rena syndafloden. Jag blödde igenom jeans på mindre än sju minuter och gud bevare mej om jag inte hade nånting med mig eller var hemma då (jag har fått lämna provhytter och rusa hem), det går ju liksom inte direkt att knipa igen. Det har varierat så mycket som 22 till 78 dagar emellan. Det är inte normalt.

Jag kan minnas flera gånger när jag gick i gymnasiet då jag hade så ont i "tjejmagen" ibland att jag inte kunde sitta eller andas. Jag förbannade kvinnoplågan och avskydde alltihop, ville bara skära ut det för att slippa. Jag vet också att jag trodde det var fullt normalt, så jag sökte aldrig hjälp för det, förrän jag en dag lessnat på alla problem och frågade om jag kunde få p-piller (som vi alla tjejer vet är det knappast svårt att få. Jag var femton och de var mer än villiga att skriva ut recept på ungdomsmottagningen). Ett under, ett mirakel - äntligen var plågan slut! Jag visste när, var, hur mycket och slapp ha ont. En era av frihet öppnade sig!

Eran tog slut i samma ögonblick jag insåg att jag glömt ta dem tre dagar i rad när jag nyss blivit sambo med Darling. Jag är notoriskt dålig på att minnas att ta piller när jag ska, om de så sitter framför näsan på mig. Sånt funkar inte om man tar p-piller i preventivt syfte, vilket syftet ju numera var. Fyra akutpiller, två veckors nervositet och ett test senare började jag leta något mer pålitligt. Det blev spiral. (Det var faktiskt väldigt svårt att få! Och då tänker jag inte ens prata om hur jävla ONT det gjorde!) Fem år skulle den hålla. Vi kunde pusta ut.

Ett år efteråt slutade det äntligen göra så förbannat ont vid mens (en vanlig biverkning är ökade blödningar och ökad smärta, för de som liksom jag inte fött barn), den hade någon slags regelbundenhet och jag var paniskt rädd för att bli gravid eftersom min übertrevliga barnmorska sagt att det minsann var mycket mindre säkert med spiral. Jag hade också gått upp tjugo kilo, började ana mustaschen och benen var fulla i grova, mörka hårstrån som jag förde en ojämn kamp emot. Fortfarande trodde jag att det var fullt normalt. Tillsammans med det ohyggliga sötsuget jag hade var det säkert det, alltså vikten.

Fem år senare har jag fått min diagnos. Bokstäverna är PCO-S. De står för mycket sorg och ilska. Min rädsla för graviditeter känns dessutom rätt löjlig i skenet av att jag, precis som jag trodde när jag var femton, har svårt för det. Det blir automatiskt så när man inte har ägglossning som man ska. Oh, förresten. Varför jag får så ont i magen att jag vill skjuta mej själv beror på cystorna. De är vätskefyllda och när de växer utan att utvecklas till ett ägg blir de tunga och gör så att äggstocken vrider sej. Fantastiskt skönt, nästan som sex. Not.

Ofta tänker jag på hur min framtid kommer se ut och vad det hela egentligen innebär. Jag kan ta till mej saker som att det beror på en hormonobalans och att det finns hjälp, men blir rädd för forskningsresultat som visar på en ökad risk för underlivscancer och hjärt-kärl-sjukdomar. Diabetesrisken kan jag leva med, jag äter ju redan nu mediciner som är samma som de "riktiga" diabetiker får, inte bara insulinresistenta som jag. Det är inte så farligt. Övervikten drar förstås med sej många andra följder, det sliter på kroppen, men det är helller inte bara att banta bort det hela när kroppen kämpar emot och vill ha mer kolhydrater. (Pasta är mitt knark. En del gånger får jag faktiskt som ett rus av sötsaker eller pasta, med efterföljande "bakfylla", det är obehagligt.)

Jag har passerat förnekelsestadiet, förbannelsefasen och kommit in i den vetgiriga delen av bearbetningen. Information finns därute, information är makt, ju mer jag vet desto lättare blir det att bekämpa. När jag kommit igenom utbrändheten ska jag utnyttja det jag vet och börja kämpa emot. Min vilja och envishet har det aldrig varit nåt fel på. Men jag är så less på mustaschen som blir synligare för varje dag, den är min största akilleshäl. Jag avskyr den, vill bli av med den, skäms för den och törs ändå inget göra för att riskera att den ska bli ännu mörkare och grövre. Dessutom sitter den ju där den syns hela tiden. Om jag fick önska mej ett julmirakel så vill jag vakna en morgon utan den. Så tar vi resten sen.