På det fjärde ska det ske...

In i det längsta förnekade jag vad jag egentligen led av...

På den första träffen i gruppen märkte vi allihop direkt en samhörighet och att vi delade en stark gemensam värdegrund som Psykologen senare döpte till Våra Stora Hjärtan. Det var en etikett som passade, tyvärr var det också våra stora hjärtan som lurat oss i fällan. Jag kände igen mej i samtligas berättelser om hur de mådde och hur vägen ner varit, men de var ju utbrända allihop och jag hade vitaminbrist. Utbränd, det blev väl bara Viktiga Personer. Jag var ju bara en betydelselös liten kontorsråtta, en minimal kugge i maskineriet. Jag var ju bara så illa däran för att min kropp var helt nedgången.

Efteråt funderade jag i godan ro på om det verkligen var vitaminbristen, bara. För det lät ju onekligen som om jag hade samma problem som alla andra. Och på intygen stod det ju inte vitaminbrist. Doktorn hade väl också bara pratat om stress varje gång vi träffades, eller? Den där tröttheten, segheten, viljelösheten,sömnlösheten, oron, demensen, känslan av att vara avtrubbad samtidigt som känslan av att vara en mina som väntar på att nån ska kliva på den, kan det...? Men är det...?

I mitt sinne förstod jag att jag var utbränd. Kroppen kunde äntligen andas ut, för nu hade den fått fram det den ville ha sagt. I huvudet sa jag till mej själv att jag var utbränd, och jag förstod det. Men jag hade inte riktigt accepterat det.

Jag visste inte vad stress var. Rent teoretiskt kunde jag rabbla alla normala stressymptom som vilken idiot som helst, men jag visste inte hur jag reagerade. För en som alltid påstått sej inte kunna stressas var det hårt att inse att det jag kallade stress inte var samma sak som min kropp kallade stress, och att jag reagerade på helt andra triggerfaktorer än de för mej konventionella. Det som försvårade det hela ytterligare var att jag inte kunde skilja på vilka reaktioner som kom ifrån vitaminbristen och vilka som kom ifrån stressen. Många kroppsliga symptom är likadana och jag hävdade länge att jag aldrig känt fysiska varningssignaler. Nåt som när jag riktigt tänker efter är stenhårt ljug. Jag hade alla tecken, men kunde inte tolka dem.

Det är inte normalt att ligga sömnlös och tänka på jobb halva nätterna.

Det är inte normalt att inte känna några som helst känslor ens för den person man just gift sej med.

Det är heller inte normalt att få ångest av att telefonen ringer.

Det är inte normalt och verkligen inte hälsosamt att bli arg på sina kolleger eller för den delen sina vänner som ställer en enkel och vänlig fråga.

Behöver jag fortsätta?

När jag börjat varva ner insåg jag också att den där axeln jag har inte heller är normal. Man ska kunna lyfta armen över huvudet. Man ska kunna schamponera håret utan att gråta av smärta och man ska kunna klä på sej en tröja eller jacka utan att kvida. Men jag var så spänd och stel att jag fastnat i ett permanent stadium av värk, som bara blev mer eller mindre skarp. Jag hade accepterat den som normal. Det säger en hel del om hur vriden min världsuppfattning var. Det var normalt att ha ont, att vilja kräkas på jobbet och att gråta en skvätt varje dag. Att inte känna glädje inför nånting, att bara vilja vara ifred och att varje morgon var ett privat helvete. Är det inte så för alla?

Genom hela terapin kämpade jag med stora existensiella frågor samtidigt som jag försökte få kroppen att vilja leva igen. Det var, och är, stora reparationer som ska genomföras. Inte bara en trasig muskel och klämda nerver (en trevlig souvenir från min lunginflammation, btw) eller en sönderstressad hjärna, nej hela mitt liv ska bändas loss från det förbannade revet det sitter på så jag kan fortsätta ta mej framåt.

Men inte med fullt motorpådrag den här gången.