05 oktober 2005

Målargrejor och -vanor

Inspiration efter att ha läst detta gav mej lust att "outa" mej själv. Samtidigt har jag filosoferat lite över mina sminkvanor genom åren. Det är verkligen toppar och dalar. Som med allt annat i mitt liv. Jag är helt enkelt inte lagom, jag önskar jag vore riktig mellanmjölksvensk... livet borde liksom vara enklare då.

Jag sminkade mig nån gång då redan i högstadiet, men verkligen inte dagligdags. Tyckte inte det gjorde varken från eller till, och var inte smink egentligen "förbehållet" de som hade några förutsättningar till att börja med och inte för fula människor som jag? (Hade inte direkt upptäckt det här med självkänsla ännu, men var på god väg. Redan i nian hade jag vuxit ifrån att bry mig om vad andra tyckte. Jag fattade att det som betydde något var vad jag själv tyckte om mig. Fast det återstod ju lite jobb, en insikt är trots allt bara hälften vunnet.) Gymnasiet gick jag också igenom utan att göra något, tills sista året. När det började chockade jag alla med att komma till skolan med mascara. Wow liksom. (Insert hånfull smilie here)

Efter studenten blev jag gravt sminkberoende. Mascara och eyeliner missbrukades hårt (I början är vi alla barn och eyeliner är svårt att lära sig hantera när man är ovan. Det blir lätt för mycket). När jag kommit hem från mitt aupair-år, och istället för att odla min insida blev fixerad vid min utsida, skördade jag både fruktansvärda ätstörningar som sminkvanor. Visserligen var det sidoeffekter av en hemsk depression (Jag har ärr både i själen och på kroppen efter det. Varför vi tjejer går på oss själva när vi mår dåligt är ett mycket intressant fenomen, och jag kan inte hjälpa att jag tror att det till stor del beror på att vi inte tillåts agera utåt som pojkar får. Och gör.) Att inte kunna gå och handla mjölk utan att ha full makeup är ett jobbigt handikapp. Jag kunde verkligen inte det, tanken på att någon skulle se mig utan smink var hemsk! Det var mitt skydd, min mask. Min kombo (Väninnan) förfasades och säkerligen förtvivlade hon också ibland, men lät mej hållas så länge jag inte gick tillbaka till att karva i mej själv. Lite sminkande har iallafall aldrig skadat nån. ;) (Ledsen vännen, att du fått stå ut med så mycket galenskap!)

Jag gick tillbaka till vanlig vardagsmejk när Darling gjort entré och jag vågade släppa masken och visa mej själv igen. Experimenterandet var strikt bara olika märken på mascaror, och jag höll mej till det i flera år, tills jag blev så sjuk att jag insåg att det syntes på mej. Snabbast möjligt införskaffades diverse artiklar för att dölja de värsta dagarna, och de behövdes. Jag kan fortfarande använda full mask om jag känner mej hängig och har ringar under ögonen. Det finns ingen anledning till att skrämma folk i onödan, och jag orkar inte höra en enda kommentar till om att jag ser sjuk ut. Tack, jag vet.

Allt smink är uteslutande märkesvaror för att jag är märkesbög när det gäller smink, hudvård, hårvård och behåar. Helt enkelt därför att det gör stor skillnad när det sitter på mej.

Dessutom är min fuchsiafärgade MUP-ögonskugga grym till mina gröna ögon. ;)



















Mina älskade lipgloss: Juicy tubes! De andra gillar jag sådär och jag tror Väninnan ska få dem för hon gillar färgerna (Och de är snygga! Men de är inte Juicy tubes). De är helt oanvända eftersom jag upptäckte Juicy tubes dagen efter att jag köpt de där två. Lite onödigt inköp med andra ord. De två läppstiften får vara med för att jag använde dem flitigt tidigare i mina missbruksperioder.













All annan mejk. Krispaketet bestod av MUP:s puderfoundation, Cover all mix och en vit eyeliner från Lumene så jag kunde se pigg ut även om jag inte var det. Sen fylldes det på med ögonskuggor och glitter (Jag älskar glitter!) och en ögonbrynspenna. Den lilla tvåfärgade ögonskuggan från Estée Lauder är min resemejk och den har följt med till både USA och Tunisien.










Här ligger vardagsmejken :) Den hittills bästa mascara som jorden skådat och en lätthanterlig eyeliner som ger perfekt resultat. Och mer än det och hudcreme har jag inte på mig en vanlig dag.

1 Comments:

Anonymous Anonym said...

Du har utvecklats på många sätt genom åren.. det är helt klart... du blir starkare efter varje motgång (även om jag faktiskt har tvivlat nån gång på att du kommer orka) idag är du starkare än du någonsin har varit.. på många sätt.. men inte alla.
Jag är glad att jag har dig i mitt liv... och en finare vännina än du... det går inte att få!Älskar dig! Och du... du är alldeles underbar, kom ihåg det!

05 oktober, 2005 16:43  

Skicka en kommentar

<< Home