Svikaren

Det gjorde ont i själen att höra Juniors röst när jag sa att jag inte skulle komma på disputationsmiddagen. Med en bamseförkylning i kroppen som främst ockuperar halsen (Tack Syster) orkade jag inte ens förklara ordentligt hur det kommer sej, och nu har jag dåligt samvete. Han lät trött och besviken och jag förstår varför, för jag vet nämligen att nästan ingen annan i familjen kommer komma heller. Jag känner mej som the bad guy, som vanligt. Man borde ju ställa upp, liksom. För hur ofta får ens bror en doktorshatt?

Men utan "stöd" av familjen och folk jag känner som jag kan gömma mej bakom, är den hemska sanningen att jag bara inte orkar. Den katastrofala Midsommaren Som Gud Glömde (Och som jag blir kallsvettig av att tänka på) visade med all önskvärd tydlighet att jag inte ska socialisera. Om jag dessutom befinner mej på annan ort kan jag ju heller inte fly undan när jag känner att jag behöver.

Igår träffade jag en av mina bästa vänner. Det var jättemysigt att träffas och prata och umgås eftersom vi inte setts på ett tag, men halvvägs igenom dagen var jag övertygad om att jag skulle svimma. Jag skakade och hade värk i hela kroppen av ansträngningen att inte visa något (Skitlöjligt, men hur slutar man mörka då? Please do tell.) och jag vågar inte ens tänka på hur det då skulle bli på fancy middag med mingel bland femtio, eller ens fem, okända människor. Nej tack! Jag är hellre Svikaren än Hon-som-skämmer-ut-sej-själv-och-hela-familjen.

Och allt det här är vad jag hade velat säga till Junior, men inte fick ur mej.

Så patetiskt.