Se mej, här är ett barn utav glas

Jag tycker inte om poesi. Det är pretto. Jag har svårt för akustisk musik och avskyr liveinspelningar och unplugged. Jag är rocker till själ och hjärta och tycker om musik med tryck i, bas som får bröstkorgen att vibrera eller rensar hörselgångarna om det är Irivern jag lyssnar med. Ingen förstår därför min passion för Peter LeMarc, men hur kan man inte tycka om honom?

Jag älskar honom helt hämningslöst. Ingen kan skriva som han, ingen kan sätta ord på känslor som han, ingen har fångat själen så som han gör. Är du ledsen vet han precis hur du känner, är du glad sjunger han med. Jag har suttit med honom många långa ensamma nätter och bara lyssnat. Ord som rör vid mitt hjärta, varje gång. Det är fascinerande. Hur gör han?

Låt dina fingrar som av pärlemor, låt dom röra mig tills jag glömt
Jag är värnlös, vagga mig till rytmen av mitt namn
Ta min trohet, bär den ömt, ta emot den som ett lamm
(Håll om mej - Peter Lemarc -87)

Trots allt detta har jag inte kunnat med att lyssna på flera år. Många låtar är så hårt förknippade med alltför mycket sorg och jobbiga perioder. Det är för nära, gör för ont. Tills idag, när jag hittade en City på bussen mot terapin. På framsidan fanns han, och inuti en kort artikel. Och jag kände att det var dags att hitta tillbaka. Det var så rätt, så rätt.

Jag svarade, kanske är det jag som är galen,
men mitt hjärta känner rätt från fel,
och det är upp till mej att välja,
det är inte enbart slumpens spel
(Brudbuketten - Nio broars väg -97)

Peter, var får du all din livsvisdom ifrån?