Min nådiga lunta

Vi åkte och veckohandlade på Coop tidigare idag, nåt som inte hänt riktigt ordentligt sen jag blev sjukskriven. Darling brukade plocka upp mej på jobbet och så åkte vi och handlade, varje måndag. Det var en trevlig veckorutin faktiskt, framför allt var det trevligt att inte alltid stirra in i ett tomt kylskåp. Anywho, jag insåg när jag satt i bilen att jag inte varit utanför lägenheten på en vecka (för balkongen räknas inte). Och nu var det helt plötsligt vinter. Vad hände?

Tanken på att röra sej utanför det trygga området har bara varit för mycket. Jag har inte repat mej från förra helgen förrän nu. Nä, vänta, det där är ljug. Det är inte bara sen förra helgen, det är sen hela den långa uppåtperioden med allt jag försökt hinna och allt jag trott jag orkat med. Upp som en sol, ner som en... ja. Pannkaka var ordet. Sen insåg jag att jag fick panik (igen) när jag tänkte på att arbetsträning börjat diskuteras och om jag mår såhär dåligt av att göra roliga saker, saker som är bra, hur ska jag då må av att komma tillbaka till stället som gjorde mej sjuk till att börja med? Ytterligare en läxa om att ta det lugnt och sluta bli hög på att knarka ork har bankats in. Det är som när jag lärde mej att hushålla med ekonomin, man måste budgetera.

Alltså, jag måste lära mej att känna när det är för mycket. Jag måste förstå vilka saker som tar mycket kraft och jag måste förutse att krafterna kommer ta slut, och när. Och hur jag fyller på med nya. Jag måste lära mej att säga nej.

Det kan mycket väl bli den svåraste läxan jag nånsin kommer få.