Cry me a river

Det där med tårar förresten... man behöver inte alltid gråta riktiga tårar. Oftast är det bara inombords det skriker, jag tror inte ens min kropp vet hur man gör. Förut löste jag problemet genom att skära och rispa. När jag inte kunde visa några tårar kunde jag åtminstone visa hur ont det gjorde genom fysiska sår, för att inte tala om hur smärtan lättade inombords.

Nu behöver jag lära mej ett nytt sätt. Det enklaste vore väl att en gång för alla lära sej att faktiskt gråta på riktigt. Man tycker ju att tvångsvård och terapi borde ha lärt mej hur man gör, men så enkelt är det inte. Jag kan fortfarande inte. Det längsta jag kommit är till tårfyllda ögon, men de rinner inte över, och den där klumpen i halsen sitter där den sitter.

Det är ju så jävla löjligt!

Är jag så rädd för att vara svag?