En lång, het... krasch

Darling kom hem och hittade mej i duschen. Hade hittat det perfekta läget med varmt men inte hett vatten, det slog mot pannan i ett jämnt brus, satte lock för öronen och tvingade mej att blunda, men utan att hindra näsa och mun från att andas. Jag minns inte när jag klev in men jag hade suttit där en bra stund, det var inte första gången badkaret hade fyllts upp och jag var riktigt skrynklig. Jag minns ingenting av det jag tänkte på, om jag ens tänkte. Vad jag däremot fattat är att jag slungats från en topp rakt ner i en svacka och det är bara att härda ut och bita ihop tills den går över. Den kommer att göra det, den måste göra det, allt kommer bli bra.

Kanske var det det jag intalade mej medan jag vaggade mej själv.


Dagarna går i ultrarapid och överljusfart på samma gång. Mormor frågade vad jag gör om dagarna, om jag inte har tråkigt, hur får jag dem att gå? Jamen hur svårt är det när de bara blinkar förbi? Knappt hinner jag tänka tanken på att eventuellt få nåt gjort, kanske tvätta en maskin (tvättberget når snart den kritiska massan), innan det är kväll och reprisen av dagens E.R går ännu en gång på trean. Vilket är ett tecken på att det är sängdags för normala människor och jag är ett freak som fortfarande är vaken och dessutom dumglor på ett såpaavsnitt jag redan sett en gång samma dag.

Jag önskar bara att Svackan försvinner riktigt fort den här gången.