Den pensionerade Gudfadern

Första gången jag träffade Gudfadern var han fortfarande vaksam mot allt vad främlingar hette. Det var mysigt att lillhusse kom hem och gosade med honom och bar runt på honom, men den där läbbiga nya mänskan han hade i släptåg, nää den kunde han vara utan. Så jag såg mest två tefatsstora ögon i en tiondels sekund, sen fanns bara den skrynkliga mattan kvar där han stått. Sakta men säkert avancerade jag till att accepteras som familjemedlem och de senaste åren har han kurrat när jag klappat honom, och han har dessutom låtit mej klappa hans mage!

Förleds dock icke till att tro att Gudfadern på något sätt är en vekling eller ynkrygg. Nej, många är de konfrontationer han haft för att freda sitt revir och sina undersåtar från löst pack och annat krafs, en och annan fångst har han producerat och herraväldet återställt till normal respekt när han gjort klart sina rundor för dagen (som vanligt har förstås damen i huset varit den som hållit honom i Herrans tukt och förmaning, men det är en annan historia). Om somrarna var han ute på luffarstråt och på vintern hemma under kaminen. Alltså verkligen under kaminen, så het att man skulle bränt sej om man känt på pälsen.

Femton år gammal har han gått i pension. Åratals slagsmål har tagit ut sin rätt, och nu ligger han under kaminen och tinar upp de gamla gubbalederna. En stol står framme vid köksbänken ifall han önskar sej ett mål mat när ingen mänska finns som kan hissa upp honom till det ständigt dukade bordet. Det var något år sedan han kunde hoppa hela vägen själv. Han haltar lite lätt när han går och har bestämt att i regnväder duger duschkabinens avloppsrör alldeles utmärkt till att kissa i, för att slippa gå ut i blötan. Matte spolar så gärna, när man säger till.

Födelsedagsräkorna vi hade med oss till den lilla dockan ville hon först inte ha, utan gav dem till sin bästa vän. När han fått så många han orkade, åt hon snällt de vi hade kvar. Hon hjälper honom med hygienen när han inte riktigt räcker till själv, och sover mer än gärna ihoprullad i samma korg för att dela värme med honom och vara nära. Och jag är glad för bådas skull, att de trivs ihop. Kanske är det inte så väldans hemskt att bli åldrig ändå, om man kan ha det så fint på gamla dar.