Det här med piller...

Har poppat en Imovane varje kväll nu tre dagar i rad. Låg i sängen igår och funderade på det här med piller och varför jag är så anti. Inte mot allt, men mot ganska mycket. Vad är det som skiljer en sorts medicin från en annan?

Jag tar gladeligen varje dag fyra olika sorts mediciner, en för min vitaminbrist, en för min PCO-S och två förebyggande för min astma. Varför tycker jag att de är okej? Huvudvärkstabletter, penicillin, astmamedicin, kombinerade förkylningsläkemedel jag smugglade med från USA (oj, oj, de är som knark, ljuvligt att droga sej med när man är sådär äckligt förkyld), definitivt morfin (efter en operation, en liten bit av himlen). Vad är det som skiljer dem mot de jag inte tycker är okej? Det faktum att de bara är av smärtstillande natur? Att de är mediciner som hjälper mej att gå från minus till jämvikt eller plus? Att de inte är beroendeframkallande?

Psykofarmaka har jag blivit erbjuden (lättvindigt!) två gånger i mitt liv. Ingen av de gångerna har jag själv tyckt att jag varit i behov av det och därför har jag tackat nej. Det är bra att sådana mediciner finns och jag vet flera som verkligen behöver stödet och hjälpen de kan ge. Och om jag verkligen behövde, skulle jag nog säga ja. Men jag har också sett vad de kan ställa till med, vet om alla biverkningar, att för många går det på ett ut att äta dem men de gör det ändå för att läkaren skrivit ut dem. Det är läskigt. Att de inte ifrågasätter det? Själv läser jag noga på Fass innan jag hämtar ut någon medicin, vis av skadan från många läkare som glömmer ställa de mest väsentliga frågor och ser till att jag fått recept på något jag inte kan äta (P-piller. Vet ni t ex hur många mediciner som innehåller laktos som bindningsmedel?! Inga sorts p-piller är laktosfria, tvärtom har de väldigt höga doser. Skitdåligt!) eller fått reda på att medicinen jag tar är det som orsakar alla mina underliga blåmärken (Pulmicort, som förtunnade mina blodkärl inifrån. Och hur bra är det?!). Nä, lite mer skepticism mot piller är bara nyttigt.

Fast sen kom jag på att det är faktiskt inte alls därför som jag har svårt för en del sorters medicin. Trots allt tackade jag ja till sömntabletter fast jag är livrädd för att bli beroende. Det är visserligen en mild sorts insomningstabletter, men de skrivs ändå ut på en Blankett För Särskilda Läkemedel där man måste legitimera sej för att få ut dem. Kalla mej nojig, men jag tyckte det var väldigt olustigt. Dels att vara i behov av något sådant, dels att jag nästan kände mej kriminell för att jag var tvungen visa att jag var jag och ingen som försökte med bedrägeri för att få ut nåt att bli hög på. Men det är inte därför heller.

Jag vill helt enkelt inte ta tabletter som gör att jag inte känner igen mej själv, eller tappar kontrollen av kroppen. Det utesluter alla slags riktigt starka värktabletter (1mg Alvedon, som jag fick av pappa en gång för krampen i axeln, nej nej nej aldrig mer!), psykofarmaka, den starka sortens Bricanyl (Jag har fan hellre svårt att andas än tar nåt som gör att jag inte kan prata eller svimmar av alla skakningar!), lugnande och sömnmedel. Trots det är jag inte dummare än att jag kan ta dem om jag har behovet... men jag ska i princip vara överbevisad om det innan jag kapitulerar. Envis som en gammal get, som det heter i en gammal barnkammarfavorit.

Summa summarum, piller kan vara bra. Men inte alltid. Och inte nödvändigtvis. Ibland finns det andra vägar att gå. Sån är jag.