Morgonstunder

Jag brukade älska att vakna tillsammans med Darling om morgonen. I den första lägenheten, när det kalla gryningsljuset väckte mej så mjukt, samtidigt som klockradion satte igång. Fem - tio minuter av att bara ligga sked och andas ihop innan dagen började. Trots det faktum att jag är morgontrött var det ändå den stund på dagen som var fylld med löften och jag tyckte allt var ljust och hoppfullt.

Jag vet inte ens när jag slutade med det. Plötsligt var morgnar det värsta som fanns, för de innebar bara ansträngningar och tårar. Nya hopplösa dagar, den ena efter den andra, jag ville bara sluta ögonen och slippa tänka, slippa känna, ligga kvar i evighet under täcket.

Det som gör ont är vetskapen om att det varit så mycket bättre.

Hur gör man för att få tillbaka det?