På det sjätte smäller det

Mina första månader som heltidssjukskriven var ren ångest. Kräkångest och väggar som trängde sej på, hela baletten. Allt var krav och tokstressande, jag var konstant fuktig i handflatorna och sov större delen av dagarna för kroppen blev utmattad av att må så dåligt. Yrsel, blodtrycksfall, kallsvett, illamående, om jag inte redan var på andra sidan av det skulle jag kanske överväga medicinering när jag ser det svart på vitt.

Jag klarade inte av att vara i närheten av där jobbet låg. Blotta namnet på tunnelbanestationen gjorde så det flimrade framför ögonen. Det var ren ironi att jag skulle skriva teorin på Vägverkskontoret i närheten av byggnaden (fattar fortfarande inte hur jag pallade att klara det med god marginal). Jag fick svettningar och hyperventilation av att mobilen ringde med okänt nummer, vilket oftast betydde någon på jobbet och i synnerhet min pundiga vikarie som jag ville slita huvudet av. Trots allt det bestämde jag mej för att träffa Chefen när jag ändå var i närheten. Slippa plågas en dag till och liksom passa på när jag ändå mådde dåligt. Jag tyckte att jag gjorde ett strålande jobb som varken kräktes, svimmade eller började gråta, men tydligen hade jag inte gjort nåt vidare intryck. En kollega har berättat att han sa att det var illa och att jag verkligen mådde as. Tja, han hade ju rätt. Och återigen blev jag imponerad och nästan lite kär för att han FÖRSTOD alldeles av sej själv. Det var jag inte bortskämd med.

Jag började blogga när jag mådde som allra sämst. För att få rätsida på allt, försöka begripa vad det var som hände, ta reda vilket registreringsnummer det var på lastbilen som precis träffat mej. Och till en viss del ge andra en insikt i hur det är att leva som utbränd. Det är alltför många som tror att det är semester att gå hemma om dagarna, när sanningen är att varje dag är en kamp att återfå det som andra tycker är ett normalt liv.

Att kliva upp ur sängen, duscha, klä på sej, äta frukost, det är inte självklart att orka det varje dag. Ofta tar det många timmar. För många aktiviteter (ett väldigt frikostigt begrepp, det innebär t ex att handla, gå till läkaren, behandling hos sjukgymnasten, att städa eller träffa en kompis) på en vecka är rena döden, och max en om dan. Hur mycket jag än försöker att inte stressa upp mej så vet jag att jag kommer landa på soffan tre dar om jag inte sansar mej och verkligen lyssnar på vad kroppen egentligen orkar.

Det är egentligen fantastiskt hur liten och svag man kan bli om man försöker ignorera sin egen kropp. Därför ska jag lyssna på den nu och gå och lägga mej, eftersom den äntligen blivit trött nu när jag fått skriva ner allt som surrade i huvudet.