Punkt

Jag tror det är dags. Dels har jag inte tid, dels har jag inte samma behov längre av att skriva. Sonen är som ett läkande plåster på en plågad själ, och även om jag är tröttare och mer sliten än någonsin (vilket inte vill säga lite...) så känns det ändå att livet tagit en vändning. Till något större, något bättre, något ljusare.

Jag sätter punkt här. Tack för den här tiden, jag har uppskattat alla hejarop och kommentarer, men nu drar jag vidare. Med sonens hand i min. Vi har en ny värld att upptäcka, han och jag.

En liten vänsterhand

...på en stor högerhand. Den lilla handen smakar väldigt gott och går nästan in i den lilla munnen. Den stora handen är också god, faktiskt smakar hela mamma alldeles fantastiskt gott! Iallafall om man ser till hur mycket den lilla munnen vill äta på en (och då inte bara på brösten vid matdags).

Den lilla handen har vassa små naglar som måste klippas ofta, ofta, och den är bra på att smälla till leksaker och gripa om spännande föremål som den lilla munnen kan smaka på.

Framför allt är den lilla handen helt ljuvlig, allrahelst när den smeker över min mage vid matdags... som nu.

Vardag

Regntungt ute, blöta löv på marken och ett lätt duggregn i luften. Lilleman sover i sjalen på mitt bröst och jag sitter i soffan med en bok eller en föräldratidning. Vi lever i tre- eller fyratimmarspass: blöjbyte, mat, lek och sova. Eldar lite i kaminen, tittar fascinerat på när han upptäcker sina händer, eller jollrar mot sina leksaker. När Darling kommer hem lagar vi middag och han får leka med sonen en stund innan det är nattning: bada, pyjamas, äta och sova.

Det är rätt skönt.

Ristat i sten

Visst, jag hade inte tänkt gå tillbaka till jobbet igen oavsett. Det kanske är ganska så underförstått med tanke på att vi flyttar till en annan stad, där vi köpt hus och Darling redan fått annat jobb, men det blev smärtsamt uppenbart häromdan att det bara måste bli så.

Min nya, bra, goa chef har gått över till en annan tjänst och min gamla UFO-chef är tillbaka.

Om jag inte redan i själ och hjärta lämnat min arbetsplats (utom på papper) så hade jag antagligen drömt mardrömmar nu. Redan att bara vara där på en kort fika och vara tvungen att utbyta tomma ord med UFO-chefen var plågsamt. Att sen få höra att min chef inte är min chef längre gjorde bara att det kändes helt rätt att fula som jag gör, och flytta utan att säga nåt förräns jag har ett nytt jobb om sådär ett år eller så.

Jag tömde mitt rum redan i våras när jag flyttade till en tillfällig plats i landskapet. I tisdags tog jag mina saker och lämnade jobbet, för alltid. Och det finns inte minsta lilla tvekan eller saknad, bara lättnad.

En vecka kvar till flytten och vi bara längtar!

Bebis bebis

Junior har hunnit bli elva dagar gammal och vi ägnar dagarna åt att äta, sova och byta blöja. Nu när gulsoten försvunnit och han börjat amma på riktigt istället för att äta från flaska känns livet mycket lättare. Och tiden liksom mest försvinner nånstans, medan jag sitter i min mammabubbla och beundrar hans ögon, fransar, håret, fingrarna, läpparna, magens mjuka rundning och små små tår... är det sant, att vi lyckats göra nåt så alldeles perfekt verkligen?

Visserligen vet jag att hans leenden just nu är rena reflexer, men det hindrar inte att jag blir alldeles varm inombords av att se honom spricka upp i ett soligt leende när han mätt och nöjd ligger på min mage och bara finns.

Tack för alla era gratulationer! Och nu kommer en specialare:


















En fem dagar gammal vänsterhand. Den borde göra sej bra i din samling, Elisabet. :)

Rödfräs är inte så jättesotis faktiskt. Men han är förundrad över att det kommit nån i huset som låter mer än han själv gör. Svarta Katten är mer förnärmad, eftersom Bebis invaderat alla hans sovplatser (korgen, vagnen, babyskyddet och framför allt våra knän!) och han inte får lägga sej ovanpå honom. Men de är snälla och kommer bli bra storebröder!

Nu måste jag gå och fylla på bebissniffet. Det är minst en timme sen sist, sen har Junior suttit hos pappa, och jag får ju abstinens. Det absolut bästa som finns är att sitta och snusa på en varm bebishjässa.

Livet har ändrat riktning.

Junior in da house!

Efter en mönstergraviditet (sånär som på foglossningen) och en mönsterförlossning föddes vårt A-barn, som barnmorskan sa när hon vägt och mätt och han var exakt som en standardbebis.

Fast inget är såklart bara standard med vårt barn.
Han är ju mest fantastisk i hela världen!

Titta bara!!

Pausbild

Livet håller just nu andan i spänd förväntan. Det verkar som om Junior äntligen gått med på en kompromiss i förhandlingarna och har således flaggat för sin ankomst.

Under tiden får ni vila ögonen på Vackerkatten.

Inga nyheter är goda nyheter?

Goda nyheter: Inatt fick jag sova fyra timmar!
Dåliga nyheter: Fortfarande ingen bebis.

Och nu har det börjats... frågandet. BF är på lördag men det hjälper föga. Bullfarmor och Bullmorfar lyckades båda ringa inom loppet av 24 timmar och efterlysa nyheter. Men såhär är det: hör man inget, så händer inget. Och jag menar absolut inget. Bullen rotar på därinne men jag tror snarare det handlar om förskansningar numer än utbrytningsförsök. Han vägrar helt enkelt komma ut.

Under tiden går vi runt och bara väntar. Om det inte vore för att jag i stort sett är komplett handikappad skulle kanske små utflykter locka, men vad kan man hitta på som inte kräver en massa promenerande eller sitta stilla länge på för hårda stolar? För att inte tala om att slippa kliva i och ur bilen för många gånger? Förra helgen åkte vi iallafall iväg, när jag klättrade på väggarna av rastlöshet och höll på att bli galen, då blev det en lunch på Lilla Stallis. Där fick jag utlopp för mitt enorma människoförakt när fyra överåriga bratskillar effektivt förpestade tillvaron samtidigt som de roade mej nåt enormt med att bara vara så sjukt ytliga att jag hade lust att garva dem rakt i deras solrynkiga Guccibrillefejor. Fast det satte jag i halsen ganska snart när tre av dem satt och fisrökte* på den fjärdes bebis utan att han protesterade. Det fick sin förklaring senare, eftersom han själv tände en cigg så fort han kunde flytta bebis från sitt eget knä till nån annans. Då mådde jag bara illa.

Sen dess har jag liksom tappat lusten att gå ut. Folks dumheter upphör aldrig att förvåna en men det är tillräckligt deprimerande att konstatera det, jag behöver inte bli överbevisad.

Men fy fan vad skönt det ska bli att få flytta ifrån den här jävla hålan, på ren svenska.



*fisröka = när man inte röker cigaretten på riktigt och drar halsbloss utan bara fjuttar för syns skull som om det vore en cigarr man suger på. I förkortning: man är bara löjlig alltså.

BF-7

Inne på Ica Maxi idag

Höggravid kvinna hårt lutad över kundvagn, som står inkörd mot en hylla med köttkonserver. Avgrundsdjupa stönanden och djupandning.
Darling som just kommer runt hörnet: -Du står väl inte och föder? Här? NU?
Jag: -Är du galen? Vill jag föda inne på Ica Maxi eller? Jag har svinont i ryggen, men inget födande på gång perkele.
Darling: -Och hur vet du att det inte är så det börjar?

Hm, sant.

Fast det var inte så tyvärr. Ryggontet (som gjorde att jag inte kunde röra mej en millimeter) kommer ifrån "allt" städande och fixande inför visningen vi hade för ett par idag. Golvet på Ica var lite för hårt och helt enkelt nådastöten för en redan hårt lastad svank. Och då har jag gjort kanske en promille av vad stackars Darling fått göra. Man orkar fan ingenting som gravid alltså.